Surprise!!

De senaste dagarna har det varit tunnsått med inlägg i jämförelse med normala tider. Ni har sluppit mig i flera dagar i streck, och ni har till och med fått bilder som utfyllnad. Ni som har Facebook har också sett underliga statusar som "kokar en massa potatis" och "skär sallad". "Det finns ju ingen anledning till att en hemmafru med bara en man till familj ska koka såna mängder potatis och sallad" kanske ni har tänkt. Men här kommer förklaringen. En av anledningarna till att jag bloggat så lite de senaste dagarna är att jag och vänner har planerat en överraskningsfest för den här damen:

Vår kära Amanda som i ett helt år har varit borta i Japan! Som vi har saknat henne! Men nu är hon hemma och det är AWESOME!

Gårdagen var också awesome, men min kamera anlände ganska sent och den har en del underliga nycker, så det blev inte jättemycket bilder. Jag fick bärhjälp med all maten av Farde (det är sjukt bra att känna spännisar ibland. Jag orkade knappt lyfta lådan med sallad, potatissallad, dricka och bullar från marken, men Farde såg inte ens ut att tycka det var tungt) och Madde slöt upp på tåget. Sen kom vi alla lite senare fram till Tenorgränd än vi hade tänkt, och väl där ringde vi Amandas moder som drog ut henne på hundpromenad.

Vi smög in med all maten och började duka fram. Potatissallad, rostbiff, skinka, quorn och sallad fram på bordet, jordgubbar upp i skålar och glass in i frysen. Med världens bästa tajming kom Amanda in från promenaden. Ganska stört glad och överraskad blev hon! Lyckat!

Sen åt vi, pratade, berättade om vad som hänt när hon varit borta, hon berättade om sin skumma kontaktperson och massa annat. Vi åt efterrätten inne för det började regna. Jordgubbar och glass och kanelbullar och kaffe. Ungefär så svenskt det kan bli och sjukt gott. Jag är allt en hejare på att baka. Tur att man får säga sånt själv.

Och så kom det fram chips och salta pinnar och så lekte vi maffia och sen blev det dags att städa undan och åka hem. Då hade Amanda varit uppe sen sju och hennes invanda Japan-klocka var på ungefär sju igen. Det var en lång, men ack så bra dag!