Det här kommer bli ett ganska tråkigt blogginlägg som mest handlar om vad jag gjort de senaste dagarna och inte ha så mycket budskap eller poänger eller ens underhållande anekdoter. Det kommer i princip bara vara en uppräkning av vad jag gjort sen i torsdags. Ungefärligt. Jag ska inte bli så ingående att jag skriver precis vad vi åt, när, vilka tallrikar vi har diskat (eller, det kan jag faktiskt säga, vi har diskat alla tallrikar, vi har nämligen en tallrik mindre än vi är personer i bönegruppen) eller när vi har andats in och ut.
Men. Som en del av er kanske gissat sig till av "bloggtorkan" här de senaste dagarna
så ringde han sen och jag fick gå och hämta min nya bror, Brother Innov-is 10. Sen dess har jag suttit och experimentat och provat och donat och bytt foder i min gröna kappa från ett trasigt och ganska äckligt plastigt tyg till ett gammalt påslakan som är rosa med prästkragar. Hela fickor har jag också i den numera. Och så har jag varit upptagen med att ha ett riktigt trevligt liv.
I torsdags var det som bekant bönegrupp. Jag bakade och fixade och donade. Jag älskar att baka och fixa och dona för gäster. När man läser i Bibeln om Marta och Maria (Luk 10:38-42) har jag under min uppväxt alltid sett mig som en Maria som som satt och lyssnade vid Jesu fötter och inte gjorde i ordning så mycket. Men jag har insett mer och mer att jag inte alls är sån. Jag är sannerligen en Marta som tycker om att duka fint, pynta lite extra och göra lite mer för mina gäster. Och jag tror inte att det är något dåligt egentligen. Alla är olika. Bara man kan koppla av och inse att gästerna faktiskt har kommit för att umgås och inte för att bli servade, och bara man kan släppa sitt fixande ibland och inte känner att man måste ha allt städat när det kommer folk så tror jag att det är helt ok.
I fredags var jag konfaledare. Det var också riktigt bra. Jag och Johannes som varit ledare åt mig fick ta en samtalsgrupp och även om samtalen gick lite trögt så fick vi prata lite. Det är en märklig känsla att jag är ledare tillsammans med en som var ledare åt mig. Speciellt som anledningen till att jag blev ledare var att få ge tillbaka, tack vare de ledare jag hade.
I lördags hade vi häng-dag hos oss. Folk kom över och pratade och fikade och åt och hängde och det var jättetrevligt och Jesper stannade till mittinatten och spelade Munchkin Quest med oss. Köket är fortfarande fullt med disk, men jag tycker så om att ha folk här! Förutom Munchkin Quest gick jag och Jonte och Farde till Röda Korset och jag köpte tyg och mönster till en kjol. Tyvärr kommer inte tyget räcka till mönstret, så jag funderar på att antingen göra kjolen kortare eller köpa ett tyg som passar ihop och göra en olikmönstrad kjol istället.
Igår var det också en jättebra dag. Vi började med att hasa oss iväg till gudstjänst med en jättebra predikan. Vi var kvar och pratade med folk ett tag också och det slog mig att jag är på väg att bli vuxen på riktigt. När man är liten vill man nämligen inget annat än att åka hem så fort som möjligt efter kyrkan. Att de vuxna stannar och pratar är bara tråkigt och under tiden får man inte ens springa omkring och leka. Tonåringar stannar en liten stund men fortsätter umgänget någon annanstans, ofta på en pizzarestaurang. Men nu har man själv börjat stanna kvar och prata. Bara för att det är trevligt och man kan ju passa på att prata när man ändå ses. Sen åker vissa hem, andra till jobb, åter andra - som vi - åker och storhandlar. Det liksom slog mig igår.
På kvällen grillade vi tillsammans med en massa trevligt folk vid Kaananbadet. Idag känns min näsa kall och min hals inte jättelycklig. Men det gör inte så mycket.
En annan sak vi har gjort de senaste dagarna är att spela Tales of Symphonia. Egentligen spelar Jonte och jag tittar på, för jag är inte så bra på att sköta kontrollen och gå åt rätt håll och grejer. Dessutom tycker jag inte så mycket om att slåss och jag kan i princip bara slåss genom att trycka på en knapp. Att kombinera olika knappar med varandra medan man slåss känns svårt. Dessutom går det mycket fortare när Jonte kör för han fuskar och blir typ tio gånger starkare än han ska vara. Men. Jag tänkte bara säga att det är ett jättebra spel.
Folk blir förvånade när jag säger att ett spel är bra för de har fått för sig att jag är mot tv-spel. Jag fattar inte varifrån det kommer. För det första: jag tycker jättemycket om tv-spel, bara inte att spela. Lite som att Jonte inte är mot bakning, han tycker bara inte om att baka själv. För det andra: hur kan man vara mot spel? Det går ju inte! Man är ju inte mot film för att man tycker att Hollywoodidealen är dåliga, eller mot böcker för att man inte gillar allt som någonsin har hänt i en bok. Eller för den delen mot sport för att det finns galna supportrar och svåra reger. Eller mot yttrandefrihet för det finns de som missbrukar den. Ok, tillbaka till den röda tråden. Tv-spel är ett jättebra sätt att berätta invecklade och episka berättelser och Tales of Symphonia är en episk och spännande och sjukt invecklad historia. Ta del av den på vad sätt du kan, antingen genom att spela eller genom att titta på. Har du ingen spelare i din närhet så tycker jag synd om dig.
