Ring, ring, bara du slog en signal.

Jag slits mellan hopp och förtvivlan som jag inte gjort på flera år. Mina tankar går nåt i stil med: "EN TIMME!? Varför väntar han en timme med att ringa? Kommer han att ringa alls? Hemska tanke! Har jag gett fel nummer? Han kanske har glömt bort mig. Eller så vet han inte än och ringer så fort han vet. Såklart han ringer. Han är bara upptagen med annat. Han kommer ringa. Snart. Närsomhelst. Åh, om han bara ville ringa!"

Det är symaskinsgubben jag tänker på. Eftersom jag inte fick symaskinen igår går jag som på nålar idag. Om han inte har ringt innan tre går jag bort och kollar. Tålamod är inte min starka sida. Diverse ljud från frysen, kylen och badrummet är inte lugnande för nerverna när man hoppas på ett samtal.

Att vänta på ett samtal är inte bra för pluggandet heller...