Änglavakt

Jag gillar egentligen inte att skriva cheesy saker om min tro. Men jag gillar att jag är jag och får göra vad jag vill och faktiskt får skriva ascheesy saker som i formuleringarna låter mest som ett skämt men som faktiskt är viktiga och betyder något.

När jag var liten skrämde vi upp varandra på dagis med historier om änglar och demoner. Det var jag som drog de läskigaste historierna, så det var jag som fick all skit, men det var faktiskt vi allihop som berättade om rykten vi hört eller saker vi helt enkelt hittade på. Det kanske inte hör hit, men det är nog en förklaring till varför jag inte tycker om att prata om änglavakt. Det har blivit något av ett sagoskimmer över det, men jag tror inte egentligen att det är en saga eller ett påhitt. Som nu senast. Here goes, med en massa sidospår om hur det är att vara konfaledare, en historia om hur jag än en gång fått uppleva att Gud tar hand om mig.

I fredags pratade vi om att bli säker på sin tro i konfirmandgruppen. Jag gillar konfirmanderna. Det är så sjukt givande att få diskutera med fjortonåringar, faktiskt. Att inte bara testa sig själv, sin egen tro och sin egen tolerans utan att få leva på ett utmanande sätt. Det gillar jag, för på det viset utmanas jag själv att bli någon jag verkligen vill vara. Kanske tänker ni nu "Vad i hela världen har detta med änglavakt att göra?" och jag svarar: typ ingenting, mer än att den här insikten kom jag till under samma dag (fredags) som änglavaktsanekdoten tog sin början.

Vi pratade alltså om att bli trygg i sin tro och som alla andra fredagar har vi efter pratet av dagens talare (sidospår igen, Tobias som pratade med oss igår är verkligen en jättebra konfatalare och hade jättebra saker att säga och jag kunde inte annat än le och hålla med. Like it!) samtalsgrupper där vi funderar tillsammans kring lite diskussionsfrågor. Min roll som ledare är där att se till att alla får prata (vilket är svårare än man tror då vissa är tystare och andra är pratigare av naturen) och att lägga in ett lite mognare perspektiv på frågan och att försöka svara på frågor som konfirmanderna har, det är alltså inte att banka in bibeln i huvudet på dem.

Efter samtalet ber vi alltid, dels allmänt om det vi har pratat om eller om några behov som har uttryckts eller om något annat som konfirmanderna vill be för. Och i fredags ville en av tjejerna i min samtalsgrupp speciellt be om änglavakt för oss som satt därinne. Så det gjorde vi och jag tänkte inte mer på det utan hade en trevlig kväll i glada vänners lag.

Dagen efter skulle Jonte vara på sin praktik och jag skulle handla tyg med Danne, men han kunde inte så jag fick vara hemma istället. Mamma kom förbi och insåg att hon var tvungen att ha bärhjälp på ikea och det passade ju bra eftersom vi var tvugna att åka tillbaka dit och köpa småkrafs till lamporna som inte hade något eluttag. Så jag följde med mamma. Och köpte eluttagen. Och här (efter alldeles för lång text, alla utom Josefin har säkerligen redan slutat läsa) börjar ni ana vad denna änglavaktshistoria handlar om. Elektricitet.

Jag började med lampan i hallen, tryckte ner knappen (som betyder av), klättrade upp på pallen och upptäckte att själva uttaget satt löst. Suck och skräp och skit tyckte jag eftersom vi fick vänta ganska länge på elektikern förra gången vi ringde om uttagen i vår lägenhet. Så jag tänkte "Hur svårt kan det vara?" och började skruva fast eluttaget och var noga med att hålla ändorna isär och inte komma åt kroken samtidigt. Och det gick fint och så fick vi tre spottar i hallen så man ser nåt när man kommer in. Jättefint och jag kände mig händig och duktig som klarade allt det där.

Sen kom jag till vardagsrumslampan som jag knäppte ihop och hängde upp men som inte ville funka. Jag tänkte att det kanske var samma problem som i hallen och gick upp på pallen för att skriva isär eluttaget från taket. Men det var inte samma problem som i hallen och i min irritation var jag inte lika försiktig med ändorna. Så helt plötsligt knuffar eluttaget ner min arm ner från pallen och jag följer ropandes efter och undrar vad som händer och inser att mitt hjärta fortfarande slår, om än ojämnt, och jag lever och andas. Och så satte jag mig i soffan och kontemplerade över att livet är litet och Gud är stor och alla människor det finns som han älskar och som jag älskar. Men jag tänkte inte så mycket på det konfirmanden sagt i fredags. När Jonte sen kom hem och jag berättade det här (och skrämde upp honom jättemycket) tackade vi Gud för att jag inte skadat mig på riktigt och Jonte tackade för att jag haft änglavakt. Då kom konfisens ord tillbaka och jag tänkte att "visst, det kanske är ett sammanträffande, men vilket sammanträffande sen! Och Gud håller hela världen i sin hand och jag tror minsann att han jobbar med sammanträffanden".