Given my history

Igårkväll vid den här tiden loggade jag in för att blogga men medan webbläsaren laddade sidan kom jag på att jag behövde gå och lägga mig om jag skulle ha en susning av en chans att kunna jobba idag. Det hade jag tydligen inte ändå eftersom jag låg och hostade en bra stund efter det att jag gått och lagt mig. Inte heller kom jag ihåg vad jag tänkte blogga om förrän nu. Jag skulle blogga om kittelfjällslägret.

Nio låter kanske som en lite väl tidig tid att gå och lägga sig, men efter magsjukan var jag frisk och åt normalt i endast ett par timmar innan halsen började trilskas. Först var det bara halsen. Sen fick jag hosta. Sen började jag snora också. Sen slog allt till och jag blev matt i kroppen och jag kände mig som om jag gick i högstadiet igen. Snor, hosta, andnöd, slem, blod och matthet i en osalig röra. En sedan länge av Sara kvarglömd och av mig ganska nyligen återfunnen ask Bafucin (du kan få tillbaka det som finns kvar av den när vi ses nästa gång) blev räddningen i ett par dagar och jag jobbade med denna mardrömsförkylning ett par dagar. Men idag blev det för mycket och jag stannade hemma.

Hur detta hänger ihop med kittelfjäll kan man fråga sig. Och jag kan svara. Jag funderar på om jag är tillräckligt frisk för att åka. Visserligen orkade jag mig ner för att köpa chips för en stund sedan, men det var snarare mitt otroliga chipsbegär än faktisk ork som drev mig. När jag var nere i gallerian såg jag bort mot bokhandeln och kände att det var alltför långt och att jag inte skulle orka ta mig dit och tillbaka. Visst, jag är lat och orkeslös och utan kondition, men när inte ens bokrea kan motivera mig till en detour på ett tiotal meter är det inte riktigt friskt.

Om jag inte orkar med att titta på böcker (det finns dessutom flera stycken jag verkligen vill ha), orkar jag då ta hand om ett gäng fjortonåriga tjejer på skidläger? Och smittar jag? Och är det här, given my history, en helt sjukt ogenomtänkt och dum sak att göra eftersom jag antagligen kommer dra ut förkylningen på åtminstone en vecka till och inte kunna jobba dagarna efter lägret? Eller kommer jag vara frisk på söndag och känna att jag borde ha åkt och att jag hade kunnat göra så mycket nytta och att jag borde varit med på en jätteviktig vecka för mina fina konfirmander? Och får jag ens åka för lägerledningen?

Det viktigaste för mig är inte om jag får åka eller inte just nu. Det viktigaste är att reda ut vad jag känner inför det. Ska jag vara lättad att jag slipper eller ledsen att jag missar? Stressad över att jag måste eller glad för att jag får? Just nu känner jag lite båda två.

Jag har inte packat.