Nygamla sanningar

Något som slår mig när jag pratar med konfirmanderna är att även om de är mogna så har de inte samma perspektiv på livet. Eller, ja, de har ungefär precis samma perspektiv på livet som jag hade när jag var fjorton. Eller ja... inte riktigt då...

Vi kom in på vikt igår. Och jag fick upprepa sanningar som jag var helt övertygad om att alla visste. Som att man inte måste vara smal för att vara snygg och man måste inte vara snygg för att må bra. För mig är det en så grundläggande grej. För dem är det inte så. De kommer att upptäcka det förr eller senare. Men det är inte en självklarhet än. Däremot är det en självklarhet att äta ett pyttelitet fika istället för en fantastisk paj dränkt i vaniljsås.

Jag mår lite dåligt över det här. För visst, även om jag inte är trådsmal så inser jag att jag påverkar med min kropp. Jag ser också att de flesta kvinnliga ledare och förebilder vi har i kyrkan följer ett långt, smalt, långhårigt, och modemedvetet ideal. Inget ont om det egentligen. Tjejer har svårt nog som det är, att man råkar se ut som en (lite mer verklighetstrogen) modell ska inte stå ivägen för att man ska kunna vara en förebild.

Men varför får inte tjocka tjejer plats? Tjejer med finnig hy, stripigt hår och jättekonstiga kläder? Är vi i kyrkan lika fastnaglade vid idealbilden som resten av världen? Lite senare på kvällen pratade jag med en tjej i min egen ålder som sa att hon aldrig känt sig sedd och uppskattad i kyrkan. Hon är lång, blond, smal och har blivit erbjuden modelljobb. Är vi sådana hycklare att samtidigt som vi inte släpper fram tjejer som inte håller samhällets ideal så trycker vi ner tjejer som gör det? Är vi sådana jantebor? Jag tror inte att jag är det. Jag hoppas att jag inte är det.

Själv tycker jag att andra saker än vikten är viktigast (no pun intended) vad gäller en persons utseende. Ett spinkigt och benigt utseende tycker jag ser äckligare och värre ut än ett par friska, sunda och sensuella kurvor. Väldigt pk att tycka, men jag tycker det. Ungefär som att jag skulle bli gladare om Jonte (the following is a hint inför Alla Hjärtans Dag) gav mig en chokladask än en morot (inget ont om morötter, det är gott. Men choklad är godare). En snygg frisyr, ett par uttrycksfulla ögon, ansiktsdrag. Det gör mycket mer för ett utseende än att man ser formen på benstommen.

Det kan hända att det här inlägget känns lite hafsigt. Det är för att det är det. Jag har nämligen en massa andra viktigare saker för mig. Inte för att det här inte är viktigt, men det finns redan så mycket på det här ämnet. Jag trodde som sagt att det inte behövde sägas igen. Nu när jag vet att det behövs ska jag försöka säga det om och om igen, både i handling och ord.