Köp dig lite hjärta.

Idag (nu blir det här en idag-blogg) har vi haft en sjukt lat dag. Efter att ha stannat uppe till supersent igår då vi prövade en av bröllopspresenterna vi fick (Munchkin Quest, fabulöst kul att spela mitt i natten) firade vi att Jontes klass fick kompledigt (!!!) med att sova till tolv. Jag har inte sovit till tolv på jättelänge. Men det var skönt. Skönt att man fortfarande får göra sånt och en mycket bra anledning att inte försöka få barn än. Även om vi har en liten bebis här.

Räds inte i onödan, vi har inte en mänsklig bebis, inte heller ett djur. Men vi fick en vindruvsplanta i bröllopspresent och den är vår bebis. Hittills har den tre leksaker och jag pratar med den om dagarna när Jonte är i skolan. Känner mig sådär lagom stabil i psyket.

Vi var även och handlade idag, på olika håll. Ett par tjejer i klassen ville till Lager 157 och jag passade på att följa med dom medan Jonte handlade mat som ska räcka tills vi flyttar härifrån. Det resulterade i underkläder, ett halsband med ett bibelord och en alldeles underbar klänning som man kan ha åt två håll, och det håll den inte är tänkt som är snyggare, och ett par solglasögon till Jonte.

Världen är förvirrande. Just nu känns det som att man lever i en bubbla. Dels för att jag är så lycklig över att få vara gift med Jonte så det knappt finns, dels för att jag är så långt borta från där jag brukar vara och dels för att alla här beter sig lite på samma sätt. Mina dagar rullar på i nån slags ojämn rytm av spotifyutforskande och pluggande när Jonte har annat för sig och umgåsande med honom när han är här. Och prat med bebis-växten, icke att förglömma. Och så TV som jag inte är så van vid.

Men samtidigt som jag pluggar min psykologi och upptäcker fina band vet jag att det händer så mycket annat i världen. Jag följer Sri Lanka-"freden" sporadiskt (är det på TV så jag ser det höjer jag och byter inte kanal, men jag bänkar mig inte). Det är ändå en konflikt jag fått med mig från alltid. Min favoritfröken på dagis var från Sri Lanka. Söndagsskolan i Filla har samlat in pengar till Sri Lanka så länge jag kan minnas. Ändå är min reaktion snarare glatt intresse över freden än jubel och yra. Det kan iofs bero på att freden verkar baserad på ett nederlag och inte på att man plötsligt kommer överrens. Det är ju inte den ultimata freden, och är det något att jubla och yra runt för att tamiler nu sitter i flykting/fångläger?

Jag försöker följa inrikespolitiken för jag tror att det inte bara är min rätt utan också min skyldighet att rösta och jag har INGEN aning om vad jag ska rösta på... Josefin kallar mig rödvänster, andra vänner kallar mig blåhöger. Det är jättefrustrerande. EU-val snart också... Vad vill jag se i Europa? Jag gillar nog Margot Wallström, men är det bara för att jag inte sett så mycket av henne? Vad gör de egentligen i EU? Mer än att ge bönder betalt för att inte odla sina jordar, alltså...

Något annat jag sett på TV är Henrik Schyffert häromdagen. Det var en monolog som hette duga och inte alls vad jag var beredd på. Jag trodde jag skulle få se en flamsig jobbig komiker med sjutusen under-bältet-skämt utan poänger (varför är svenska komiker så tråkiga? förutom skåne...), men det var fint och tänkvärt och jättebra.

Och ett tips till dig som har några hundralappar över, det finns de som behöver dem bättre. Tänk om vi som redan har överfulla garderober skulle lägga åtminstone lika mycket på andra som vi la på kläder? På att hälsa på de vi har närmast hjärtat, på att bjuda dem på mat och fika, eller på att se till att främlingar får mat för dagen och ett hem att bo i? Tänk vad annorlunda världen skulle vara. Tänk vad glada alla skulle vara.

Nu ska jag återgå till att plugga psykologi och vara självgod åt att jag ser en massa saker på TV som ingen annan lägger märke till. Som programledare som låter vissa prata mer än andra och hur det får alla att se ut. Och vara övermåttan lycklig över att vara Jontes fru och ledsen över att det finns så mycket sorg i världen.