Jag tror.

När jag var tolv år funderade jag på att bli psykolog och hjälpa typ trettonåriga trasiga tjejer. Jag berättade inte det för så många eftersom jag tänkte att det skulle gå över, att jag skulle växa ifrån det och kanske vilja bli något annat när jag väl blev en trettonårig trasig tjej. Eller när jag slutat vara det. Och mycket riktigt, jag har funderat på om jag skulle kunna livnära mig på skrivande som journalist eller författare, jag har funderat på översättare, jag har funderat på att bara plugga litteraturhistoria hela livet och försöka knipa en plats i Svenska Akademien (glassigt yrke deluxe) men också yrken som man får jobba häcken av sig i, som jurist.

Jag har känt mig osäker. Fram och tillbaka. Men som konfaledare har jag fått prova på att samtala med och vara nära nyblivna tonåringar, innan jag helt glömt och tappat hur jag kände då. Jag har fått vara en ledare, en förebild och ett bollplank och lite har jag landat tillbaka i min tolvårstanke, psykolog. Två funderingar har jag kring vad jag vill specialisera mig på. Traumatiserade barn och så just dessa konfirmationsgamla människor.

Jag tror att Gud har ett stort hjärta för tonåringar. Jag tror att den kärlek jag känner till just den här åldersgruppen är något som Gud har visat mig, att han har öppnat sitt hjärta för mig och den kärlek han känner för dem har smittat mig. Jag tror att Gud kan öppna sitt hjärta för människor och låta dem se och smittas av hans kärlek till omgivningen, inte bara till tonåringar. Vissa får en kärlek till ett land, andra till en stadsdel och åter andra till naturen. Eller vadsomhelst.

Jag tror att man som kristen kan vara använd av Gud.

Jag tror också att man kan bli klar med matte B, även om det är jobbigt.