Kappa

Jag känner att jag skulle vilja skriva något fint och eftertänksamt och underbart, men jag har inte så mycket sånt att skriva. Jag är inte så eftertänksam idag. Hungrig är jag, men det ska avhjälpas om en liten stund, med potatissoppa från när Petra (Jontekusinen, inte systern) var här.

Igår var vi hemma hos mina föräldrar och hämtade en massa saker, mest kläder. Jag har hittat ett gäng strumpbyxor och tröjor jag har saknat, men den mest fantastiska skatten bland mina kvarlämnade pryttlar var mina vinterskor, de bruna stövlarna som är snygga, sköna, varma och perfekta, utan tvekan det bästa skoköp jag någonsin gjort. Och galgar förstås.

Jag fick också med mig en ny sak hem. En blå kappa. Mamma gav den till mig för att hon tyckte den var min stil och för att hon inte verkar gilla min gröna kappa (den är sliten och behöver bytas ut ändå, så det är inte bara hennes ogillande av den gröna som är anledningen), men ju mer jag tittar på den blåa, desto mer tveksam blir jag.

Dels är det ärmarna som är sjukt konstiga. Ska jag kunna använda den alls måste jag ändra ärmarna. De går liksom inte upp till armhålan som normala ärmar utan sitter liksom ihop med midjan, samtidigt som de inte är raka som på en kimono. Underliga och udda är de.

Sen går jag inte så mycket i blått annars. Jag känner mig tveksam till blått. Jag vet att de flesta tycker att blått till rött hår är jättefint av någon underlig anledning, men jag trivs inte alls i det. Jag vill ha gröna, bruna och rostiga färger, inte blå och turkosa. Jag trivs liksom inte i det.

Sen är den lite för snäv i nederdelen tycker jag. Alla mina kjolar vill ha vidd och plats, men kappan är ganska rak. Och så, anledningen till att min äldre syster inte ville ha den, men som gjorde att mamma trodde att jag kan ha den, den är lite för stor (jag förstår inte riktigt varför hon tror att jag kan ha den när Lydia inte kan, hon och jag är ganska jämntjocka. Visst, jag har lite mer omfång kring magen, men det är inte många kilos skillnad. Dessutom är det irriterande med folk som jämt påpekar det, för särdeles mycket mer omfång har jag inte).

Så nu måste jag antingen påbörja ett enormt restaureringsarbete av en alldeles ny kappa i jättebra kvalitet och av fint märke (vilket känns lite onödigt) eller köpa en ny kappa till nästa år. Jag har redan bestämt mig för att den gröna ska få hänga med i vinter också, men sen är det goodbye. Den är helt enkelt för sliten. Det känns lite elakt att inte ta emot en så fin gåva, samtidigt som den inte alls är det jag vill ha. Är det en fin gåva då? Och om jag inte använder eller syr om den, vad gör jag med den? Ger tillbaka den? Ger bort den (eftersom den är för liten för mamma)? Säljer den?

Nåväl. Lyxproblem är det hur som helst. Nu ska jag äta potatissoppa, sen ska jag städa på sovrummet innan det blir becksvart och sen ska jag åka och handla tyg med Jontes bästa vän innan det blir filmkväll i kyrkan med tema slappt. Jag håller inte temat.