Facebookvänner

När man sitter med teorifrågorna i Idrott och Hälsa A tänker man att man ska göra något av sitt liv. Att man inte ska vara så himla lat och oföretagsam utan faktiskt göra några sit-ups då och då. Eller armhävningar. Eller få nån fart på sig själv. Det känns så lätt när man läser vad man SKA göra och blir lovad guld och gröna skogar om man bara får ändan ur vagnen. Man föreställer sig ett liv som är helt perfekt utan fel och brist och allt blir bara bra om jag lyckas börja och få rutin i det där lilla extra. Sen minns jag att jag fortfarande inte orkar ta trappen upp till tredje våningen. Vet inte om jag ska ta det som en morot att det är hög tid att börja eller om jag ska ta det som en förmildrande omständighet.

När man läser sin logg på facebook tänker man att man borde rensa bort en hel del vänner. Gjorde det här om dagen och tog bort tre eller fyra personer som jag inte har någon kontakt alls med och som inte har någon kontakt med mig alls. Folk jag inte skulle hälsa på på stan och som inte skulle hälsa på mig. Inte för att vi är osams eller så, men vi har inte den relationen. Och en annan som det bara var skumt att han skickade en förfrågan.

I helgen pratade vi en del om det, jag och tjejgänget. Att det är ett så stort statement att vara vänner på facebook. Jag har en del människor som jag inte pratat med på år och dar där. Folk som man träffat på ett läger nånstans som man klickade med då men som man aldrig träffar. Vars status man aldrig kommenterar, men som man ändå är glad att få följa lite. Folk man bara vill hålla koll på, veta vad de gör. Folk man delat viktiga och stora stunder med men som man inte riktigt har något annat gemensamt med. Men som man ändå vill visa att man bryr sig om, att man tänker på och att man vill väl. Man tittar på deras foton och gläds när de skriver om resorna de gör och vännerna de älskar. Och vet att de i alla fall minns vem jag är, eftersom de är vänner med mig på facebook.

Och det är ett så stort statement att inte vara vänner på facebook. Som mitt ettanpågymnasietgäng som redan innan jag slutat i klassen betedde sig som att jag inte var där längre. Visst, jag är inte den lättaste att vara vän mer, det var inte jättelätt att ha en del av ett gäng vars prio ett är att festa som sover större delen av dygnet och dessutom är nykterist. Men jag trodde att vi var vänner på riktigt och att Hanna menade det hon sa när hon sa att vi skulle vara vänner tio år framåt. Och nu är vi vänner på facebook för att jag hoppades att vi skulle kunna knyta kontakten igen. Men det händer inte och jag har gett det tusen chanser känns det som.

Det känns som ett moment 22. Tar jag bort dem som vänner har jag definitivt dödat vår relation och gett dem fripass att snacka skit om mig och aldrig ringa mer. Har jag kvar dem kommer ingenting att hända alls med vår relation. Hur länge kan man vara vänner på facebook för gammal vänskaps skull?

Plötsligt känns det där med att börja träna inte alls särskilt svårt. Men jag kan ju skjuta på det tills efter kittelfjäll eller så.