Intressesnö

När man levt med sig själv i nitton år märker man vissa saker om sig själv. Vad man är intresserad av till exempel, och inte minst på vilket sätt man är det. Inte för att skryta, utan för att det har mycket med det jag ska skriva om att göra, men jag är duktig på en himla massa saker. Mycket har att göra med ett gott läshuvud och envishet. Läshuvudet är praktiskt i skolan och jag har kunnat lägga en massa tid på annat än att plugga. Envisheten har gjort att jag sett till att lära mig saker även om det är svårt. Men även om jag ritar, skriver, skulpterar, syr, bakar, spelar musik, viker askar och annat riktigt bra så finns det något jag tror har påverkat varför jag kan en massa saker.

Intressesnö. Jag snöar in på en sak att göra, gör det i ett par månader och går sen vidare till nästa. Jag skrev alldeles i dagarna ett manus baserat på en novell av Victoria Benedictsson i Celtx (gratisprogram som var jättepraktiskt) och nu ser jag manus överallt. Barnböckerna på dagis. Tidningar. Promenaden till jobbet. Utlåsningsepisoden den här eftermiddagen.

Men jag kommer aldrig göra något av det här heller antagligen. Precis som med mina halvstickade benvärmare, mina vackra tyger som ligger och väntar på bättre tider, pepparkaksdegen i kylen och alla mina tusen påbörjade första kapitel från ett par år tillbaka kommer intressesnön smälta och det som göms i intressesnö kommer upp halvfärdigt, ofärdigt, inte riktigt genomarbetat. För jag ger upp så lätt. Tänker "vad ska jag med det här till, bättre att satsa på nåt mer jordnära och ordentligt än författare/konstnär/illustratör/musiker/skådespelare/sömmerska/sockerbagare". En av anledningarna till att jag aldrig gick praktisk linje. Samhälle är mer jordnära, mer på riktigt. Riktiga böcker, riktig kunskap, riktigt viktiga saker säger alla runtomkring. Så lägger jag undan min kreativa ådra ett tag tills den pockar på igen med nåt nytt som man kan göra. Och så blir jag "samhällsvetare" istället för ett riktigt yrke som sjuksköterska eller frisör. Eller skådespelare eller sockerbagare.

Sen älskar jag min linje och tycker om att läsa mig till kunskap. Jag älskar viktiga och riktiga böcker och jag tror att det är samhällsvetarna som räddar världen i slutändan. Men samtidigt, Maria och Becca och alla mina andra estetvänner. Vissa dagar önskar jag att jag inte var en vetare och lite mer en görare.