Förvirrad sammanfattning om Etik och Livsfrågor 100p

Egentligen borde jag sitta och plugga litteraturkunskap, men jag tycker det är jobbigt att analysera Kafka (vilken chock) och jag sitter dessutom och funderar på etikochlivsfrågor-kursen som jag ska ha munta i imorgon.

I höstas och nu den här vintern har jag börjat dra i saker som är oerhört tunga för mig. Jag har fått hjälp på en del olika sätt, och etikkursen har faktiskt haft en stor del i det. Jag tänker inte hålla på och fläka ut mitt liv så hemskt mycket, men jag tänkte att jag skulle dela med mig av en insikt jag gjort under tiden jag har dragit i det här. Man kan säga att det är det viktigaste jag har lärt mig i etikkursen.

Jag är en egen individ. Jag har ett eget ansvar. Jag definieras inte av vad andra människor gör mot mig. Jag har makten att definiera mig själv och själv välja vad jag vill ska påverka mig. Jag har makten och ansvaret för mitt eget liv. Jag kan inte skylla på någon annan hur jag beter mig.

I psykologikursen var det viktigaste jag lärde mig det motsatta. Jag lärde mig att mina beteenden är ett svar på andras beteenden mot mig. Och jag tror fortfarande att det är sant. Men jag har lärt mig att jag faktiskt kan svara som jag vill. Jag kan välja om jag vill bli bitter eller om jag vill bryta den onda cirkeln och bygga något nytt. Det är svårare att inte bli bitter, det är svårare att bryta invanda mönster, men det är mitt ansvar att göra det.

Sanningen att säga så är det inte mitt ansvar. Det jag har försökt göra den här vintern har inte varit min uppgift. Det har varit vår uppgift tillsammans, vi som är berörda av det. Men någon måste börja och jag kan antingen sitta och vänta på att någon annan ska göra det eller så kan jag göra det själv. Jag kan ta det stora hemska läskiga klivet ut i mörkret själv, eller så kan jag vänta på att någon annan gör det. Varför jag? Varför inte jag?

Nu ska jag tillbaka till något ännu mer förvirrande. Heja Kafka.