Examensdagar

Idag och igår har det varit examensdagar på skolan. Det är tvåorna
som kommit tillbaka från sin praktik till skolan och visar sina
examensfilmer som de gjort.
Det innebär också att det blir fest ikväll, men jag är inte så
jättepepp, speciellt eftersom jag inte känner mig helt återställd
efter de senaste dagarnas sjuka och dels för att det ändå alltid är
fest så fort folk får chansen här.

Kanske håller jag på att växa upp från allt sånt flamsande
också? Eller så är det kanske svårt när det inte är bland rätt
personer? Jag vet inte...

Men för övrigt har jag och Jojjo äntligen hittat en lägenhet
åtminstone för sommaren! Det känns jätteskönt och vi flyttar upp
till Stockholm nästa helg!

Brännboll

Idag hade vi (intag 14) en brännbollmatch mot tvåorna (intag 13) i skolan. Det tråkiga är väl att jag inte var pigg nog att vara med, men jag tittade på.

Det finns en plats utanför elevhemmet där vi bor som det är sol på. Dagar som den här tenderar det till att bli folksamling precis där. Alltid kul att alltid någon hälsar på en när man går förbi.

Inte lika viktigt som människor.

Här kan du läsa om en man som har ungefär en sån inställning till pengar som jag vill ha. Även om jag inte har samma kvantiteter som han.

Det är svårt med en sån inställning.

Man gör alltid något

Eftersom jag ligger sjuk i sängen, tänkte jag först till en början att det inte skulle gå att blogga idag. Eftersom det inte händer så mycket en sådan dag.

Men vid närmare eftertanke gör man ju alltid något, så jag tänkte berätta att min dag har bestått utav mycket sömn, men också mycket vaknande. En hel del TV som inkluderade that 70s show, the dog wisperer, that 70s show igen, extreme house makover. Och lite svt play som innebar ett avsnitt av vetenskapens värld om pyramider.
Jag har också hunnit prata lite i telefon, hjälpt en klasskompis med hennes DVD, ätit panodil och snorat. Därav bilden med toapappret. Tur att vi använder lambi som är mjukt!

Värde och mening.

Bild på begäran från typ alla från en dag som var mycket meningsfull och värdefull

Gör det nåt att alla mina inlägg börjar med "Idag..."? Jag tänker att jag borde kunna komma på en roligare inledning, men det kan jag kanske inte. Eller ingen relevant inledning iaf.

Idag har känts som en värdelös dag. Jag gick upp, det regnade, tvingade i mig frukost (för att jag mår dåligt av p-pillrena, inte för att jag mår dåligt med min kropp, kanske ska förtydligas...) åkte till jobbet. Visar sig att de bytt lås, så man kommer inte in med kod längre. Crap. Men jag blev iaf insläppt. Går in, säger godmorgon och är nöjd med att jag är en kvart tidig så jag får liiiite mer pengar (since jag har lagt en massa pengar på resor och kommer lägga massa till pengar...) och får veta att jag kommit in till jobbet helt i onödan. De har nämligen haft nån prao-elev där som gjort allt det jag ska göra. Heja, vad värdefull jag känner mig! Meningslöst, meningslöst! Jag satt alltså halva dagen igår på tåg och buss för INGENTING och hade lika gärna kunnat vara med Jonte nu!

Så jag åker tillbaka, inser att jag glömt plånboken hemma och att sms-biljetten går ut två minuter innan bussen från Spånga går, så jag får gå. I spöregn. Med trasigt paraply och tygjacka och läckande skor vilket resulterar i en annalkande förkylning. O-yay.

Men när jag tröstat mig med kaffe och glass på maten i föräldrahemmet så känns det inte lika meningslöst. Jag får en extra dag att kasta bort på att låtsas plugga, på spotifylyssnande, på lugn. Jag hinner kanske umgås med någon utan att känna mig superstressad. Jag behöver inte lägga pengar på ute-ätande. Visst, jag hade ju mycket hellre varit med Jonte, men nu när jag ändå är här får jag väl göra det bästa av det.

Det slår mig liksom att ingenting är meningslöst och värdelöst. Såklart känns det ganska onödigt om man jämför den här dagen med vad den kunde ha blivit. Men värdelös är den inte. Det är en dag som Gud har gjort (och mina tankar går till söndagsskolssången "Detta är dagen, detta är dagen, som Herren gjort, ja som Herren gjort...") och gett till mig för att få vara nära honom. Jag är inte heller meningslös, även om det känns lite så när man ersätts av en prao-elev. Jag är skapad alldeles fantastisk med jätteanvändbara gåvor och jag är jätteviktig! Trots att jag bara är vanlig.

Så ofta hamnar vi där, vi glömmer bort Guds perspektiv på våra liv. Vi låter de första två timmarna av en dag styra allt vi tänker tills vi går och lägger oss, vi låter orosmolnen regna på oss istället för att le och tänka att Gud sörjer för oss. Vi behöver inte bekymra oss för morgondagen eller någon annan dag. Så jag tänkte göra det här till en värdefull och meningsfull dag.

Imorgon ska jag kanske få titta på en lägenhet. En andrahanda. Jag hoppashoppas vi får den. Så ska jag på ungdomssamling och få umgås med folk jag tycker är jättetrevliga, faktiskt, trots allt. Och vad hände med den tidningen (tidningen Trots Allt, alltså)? Är den lika bra som den var när jag var liten? Kommer ihåg att jag tyckte den var jättebra och eftersom vi har svårt att slänga saker så finns det en diger samling från millenieskiftet nere i köket. Den tidningen var ju genial! Är den fortfarande genial? Då kanske man skulle skaffa sig en prenumeration. Eller ska de också lägga ner/slås ihop med nån annan tidning?

Och på lördag åker jag till Sara, underbara Sara som hjälpte till att vända den här dagen från värdelös till inte värdelös och följde med mig (i telefonen från sin plats inomhus) hem från Spånga så det inte blev lika långt och kallt och jobbigt. Och så får vi se om presenten kommer med mig eller med post. You never know. Förresten kanske jag skulle ta och hämta ut mitt paket från Hélène nu när jag ändå hinner. Fast jag väntar nog tills imorrn, det ska bli bättre väder då.

S-S-S-Stockholm

Idag har jag suttit på ett tåg och en buss och sprungit däremellan för att komma till en stad jag inte ens tycker om för att jobba på ett jobb jag inte ens tycker om. Lite har jag också åkt hit för att Sara fyller år på lördag och jag ska på kalas hos henne i min nya underbara klänning. Men klantjag har glömt paketetet. Så om Jonte kommer ihåg det ska han skicka det hit imorgon så kommer det förhoppningsvis fram på fredag så kan jag ta med det när jag åker på lördag. Smart plan, ey? Eller så kanske man ska säga att det är smartare att inte glömma saker från början.

Det är mycket spännande att komma till huset som var ens hem i elva år och känna att det faktiskt inte är ens hem längre. Att man är en gäst. Att man visserligen är en del av familjen, men att man faktiskt är en del av en egen familj nu.

Och en annan sak som känns spännande är att jag ska prata med min MAN på skype och att vi är ifrån varandra typ lika länge som vi sågs innan. Underligt. Det känns inte lika tungt att åka ifrån varandra när man har lovat varandra att alltid vara tillsammans. Samtidigt känns det på ett sätt konstigare.

Sjuk och ensam

Idag åkte Jojjo till Stockholm och jag blev kvar här i Gamleby alldeles småsjuk och hängig.

Jag orkade inte ens vara med på lektionen hela dagen. Men det är inte så farligt ändå. Värre är det nog för vår lilla "bebis". Kommer den att överleva fyra dagar med mig?

Köp dig lite hjärta.

Idag (nu blir det här en idag-blogg) har vi haft en sjukt lat dag. Efter att ha stannat uppe till supersent igår då vi prövade en av bröllopspresenterna vi fick (Munchkin Quest, fabulöst kul att spela mitt i natten) firade vi att Jontes klass fick kompledigt (!!!) med att sova till tolv. Jag har inte sovit till tolv på jättelänge. Men det var skönt. Skönt att man fortfarande får göra sånt och en mycket bra anledning att inte försöka få barn än. Även om vi har en liten bebis här.

Räds inte i onödan, vi har inte en mänsklig bebis, inte heller ett djur. Men vi fick en vindruvsplanta i bröllopspresent och den är vår bebis. Hittills har den tre leksaker och jag pratar med den om dagarna när Jonte är i skolan. Känner mig sådär lagom stabil i psyket.

Vi var även och handlade idag, på olika håll. Ett par tjejer i klassen ville till Lager 157 och jag passade på att följa med dom medan Jonte handlade mat som ska räcka tills vi flyttar härifrån. Det resulterade i underkläder, ett halsband med ett bibelord och en alldeles underbar klänning som man kan ha åt två håll, och det håll den inte är tänkt som är snyggare, och ett par solglasögon till Jonte.

Världen är förvirrande. Just nu känns det som att man lever i en bubbla. Dels för att jag är så lycklig över att få vara gift med Jonte så det knappt finns, dels för att jag är så långt borta från där jag brukar vara och dels för att alla här beter sig lite på samma sätt. Mina dagar rullar på i nån slags ojämn rytm av spotifyutforskande och pluggande när Jonte har annat för sig och umgåsande med honom när han är här. Och prat med bebis-växten, icke att förglömma. Och så TV som jag inte är så van vid.

Men samtidigt som jag pluggar min psykologi och upptäcker fina band vet jag att det händer så mycket annat i världen. Jag följer Sri Lanka-"freden" sporadiskt (är det på TV så jag ser det höjer jag och byter inte kanal, men jag bänkar mig inte). Det är ändå en konflikt jag fått med mig från alltid. Min favoritfröken på dagis var från Sri Lanka. Söndagsskolan i Filla har samlat in pengar till Sri Lanka så länge jag kan minnas. Ändå är min reaktion snarare glatt intresse över freden än jubel och yra. Det kan iofs bero på att freden verkar baserad på ett nederlag och inte på att man plötsligt kommer överrens. Det är ju inte den ultimata freden, och är det något att jubla och yra runt för att tamiler nu sitter i flykting/fångläger?

Jag försöker följa inrikespolitiken för jag tror att det inte bara är min rätt utan också min skyldighet att rösta och jag har INGEN aning om vad jag ska rösta på... Josefin kallar mig rödvänster, andra vänner kallar mig blåhöger. Det är jättefrustrerande. EU-val snart också... Vad vill jag se i Europa? Jag gillar nog Margot Wallström, men är det bara för att jag inte sett så mycket av henne? Vad gör de egentligen i EU? Mer än att ge bönder betalt för att inte odla sina jordar, alltså...

Något annat jag sett på TV är Henrik Schyffert häromdagen. Det var en monolog som hette duga och inte alls vad jag var beredd på. Jag trodde jag skulle få se en flamsig jobbig komiker med sjutusen under-bältet-skämt utan poänger (varför är svenska komiker så tråkiga? förutom skåne...), men det var fint och tänkvärt och jättebra.

Och ett tips till dig som har några hundralappar över, det finns de som behöver dem bättre. Tänk om vi som redan har överfulla garderober skulle lägga åtminstone lika mycket på andra som vi la på kläder? På att hälsa på de vi har närmast hjärtat, på att bjuda dem på mat och fika, eller på att se till att främlingar får mat för dagen och ett hem att bo i? Tänk vad annorlunda världen skulle vara. Tänk vad glada alla skulle vara.

Nu ska jag återgå till att plugga psykologi och vara självgod åt att jag ser en massa saker på TV som ingen annan lägger märke till. Som programledare som låter vissa prata mer än andra och hur det får alla att se ut. Och vara övermåttan lycklig över att vara Jontes fru och ledsen över att det finns så mycket sorg i världen.

Jontes föräldrar på besök

Idag kom mina föräldrar på besök i Gamleby och vi gick upp för
garpeberget och åt på restaurangen monte christo.

Det var riktigt trevligt, och kul att få visa dem hur skolan ser ut
och så.

Tyvärr glömde jag att ta en bild från dagen, så ni får fantisera
om hur det såg ut istället!

Välkommen!

Vi har försökt skriva om bröllopet här idag, men efter strul med bilduppladdningar och ett begränsat utbud av bilder bestämde vi oss att istället skriva ett litet välkommen till alla som flyttar med oss hit!

Jonte skriver mer sällan och kortare, men alltid med bild eftersom han skriver on-the-go med sin iPhone. Med Jojjo får ni stå ut med underliga reaktioner på det begränsade nyhetsflöde som når henne, bokrecensioner och virrvarr. Förhoppningsvis bilder också.

Kul att ni läser, kul att ni finns kvar (om ni finns kvar) och hoppas det smakar!

Kramar från nya familjen Nyqvist