Afternoon Tea

Jag lovade att skriva vad Petra fick i födelsedagspresent och det ska jag göra. Jag och Jonte kidnappade henne med hem till oss och gav henne biljetter till New Moon som hon velat se sen den kom ut men inte haft råd att göra. Lite dålig tajming var det för hennes vänner hade tänkt göra samma sak, fast utan att bjuda. Men hon blev jätteglad i vilket fall, trots att det var en liten biograf och hon fick se den med en kritisk storasyster istället för lyriska trettonårskompisar. Sen fick hon sova över och så spelade vi bönspelet nu på förmiddagen innan jag skulle iväg och hon åkte hem.

Jag skulle träffa Fillas ungdomspastor Gustav i kyrkan, men han hade glömt sina nycklar i Göteborg. Det där med nycklar och högtider är spännande. Jag lyckades glömma hela min jacka (innehållandes nycklar) hos Sara vid midsommar och nu glömde jag som bekant nycklarna i Charlottas jacka, men fick tillbaka dem mot en kopp kaffe till min svärfar. Han hade nog lämnat ifrån sig nycklarna utan kaffe också, men det var trevligt att bjuda. Skönt att veta att man inte är ensam om att förlägga de viktiga pinalerna. I alla fall.

Gustavs glömska ledde till att vi inte kom in i kyrkan som var igenbommad eftersom ingen vill jobba dagen innan nyår. Det där med en igenbommad kyrka har jag svårt för. Jag gillar det som de flesta svenskkyrkliga kyrkor kör, att det allt som oftast finns någon i kyrkan så man kan slinka in och sätta sig en stund. Men det var inte dit jag ville komma.

Gustav föreslog då att han skulle bjuda på en kopp kaffe. Eftersom det varit allt annat än varmt idag och kaffe är gott tyckte jag det lät som ett bättre förslag än att avhandla vårt samtalsämne under en promenad, eller än värre, stillastående i kylan. Så vi traskade iväg till ett café som var överfullt och tänkte att vi går till nästa istället. Som råkade vara Classic Tea Room. Stockholmspriserna är ju överlag över medel, men jag har aldrig suttit på ett café som tagit mer pengar. Mysigt och ombonat, lyxigt och goda scones med marmelad och te som är som te är mest, men käre värld vad dyrt! Det är ju i och för sig lite affärsidén, att det är lyxigt och exklusivt. Kul grej att göra nån gång när nån fyller år eller till en möhippa kanske, men inte bara för att sätta sig på ett café och sitta. Det blir nog det våra upplevelsepresentkort som vi fick i bröllopspresent går till.

När jag kom hem hade Jontes nya dator kommit. Så bortsett från promenaden jag drog ut honom på har han suttit fastklistrad sen dess. Man vet var man har honom, och det är ju praktiskt.

Det blir nog ingen sammanfattning av året som varit, eller decenniet heller för den delen. Det har varit ett turbulent år på många vis, men mest har det varit bra. Jag hoppas att vi allihop kan få ett riktigt bra år och decennie, och också att vi kommer kunna se tillbaka på det som varit med tacksamhet och glädje. 2009 var året då jag och Jonte gifte oss.

Min sida av saken

Jonte har fått blogga ifred ett tag nu. Dels har min dator varit upptagen större delen av tiden sen Jontes dator gick sönder, dels har jag inte haft lugn och ro att sätta mig och skriva. Vi har (som ni kanske sett av Jontes inlägg) flängt runt en del och så passar hans mobilbloggande bättre. Men jag gillar att skriva. Och jag gillar att meddela mig. Och jag tycker om att fylla i det Jonte missar också. Som att vi inte bara hade Emil och Danne och David och Becka här igår utan också mina svärisar som lämnade mina nycklar som jag hade glömt när jag åkte snowracer i jul. Jul, jul, strålande jul.

Jag har haft en riktigt bra jul! Helt fantastiskt bra faktiskt! Visst, det fanns ingen "riktig" rödbetssallad, men det var det enda jag saknade faktiskt. Så mycket glädje och kärlek. Jag är så lycklig att jag får vara del av en så fin familj som familjen Nyqvist.

Sen stundar nyårsfesten och inför det har det hänt lite saker som Jonte inte tycker är värda att blogga om riktigt. Dels har vi flyttat in mitt sybord i sovrummet, som vi städade i förrgår. Det tog sin lilla stund, men nu är det städat och fint. Och ombonat dessutom när vi fått in mitt bord. Bordet är inte bara flyttat för att frigöra sittplatsyta utan också för Beccas säng som kommer stå där när hon flyttar in i vårt lilla Paravel. Alla har varna oss för att ha en inneboende, men det känns bra att det är Becca och att vi ska få lite hjälp med ekonomin. Visst, det är inga gigantiska summor vi pratar om, men det är fortfarande pengar. Och även om alla har varnat oss så har många också uppmuntrat oss och berättat om hur det funkar och hur man kan få det att funka. Det ligger fortfarande lite i framtiden, men det känns bra att komma igång med anpassningen av lägenheten för "tillökning".

Idag har vi städat skrivbordet och fått undan pappershögarna som var en salig blandning av gamla tidningar, gamla räkningar, viktiga papper och skräp. Nu är skrivbordet fint och städat tills när Jontes nya dator kommer, förhoppningsvis imorgon. Då kommer mitt bloggande bli lite mer frekvent igen, hoppas jag.

Det som kommer hända ikväll har däremot väldigt lite med städning att göra. En viss lillasyster går från tolv till tretton, en förändring hon inte verkar helt nöjd med. Förhoppningsvis blir hon nöjd med vår present till henne. Vad det är kan jag berätta imorgon. Nu ska jag få lite plugg gjort medan Jonte lagar mat och sen åker vi väl hem till fädernehemmet och spelar Carcassonne med syskonen eller nåt i den stilen. Jullov FTW.

Händelserik dag

Planerna för idag var att träffa Danne, men när vi tre hade fått
för oss att åka in till kista galleria ville Emil också hitta på
någt med oss.
När Emil senare på kvällen behövde åka hem ringde David & Becka
oss och vi fem spelade Carcassonne.

Mycket roligt!

Jul!

Nu är det jul!
Och då är det kul!

Röntgen

Ni snälla trogna anhängare som läst i vår blogg tidigare har kanske
hört att vi blev påkörda här om dagen.
Jojjo har sedan dess fått ont i ryggen, och nu sitter vi på
röntgenavdelningen för att se att inget har gått sönder.

Men sjukhuskänslan är lika kliniskt handspritsluktande trevlig som
den alltid är på sådana här platser.

Sara: oroa dig inte. Jojjo ringer dig så fort hon är klar här.

Händelserika dagar

Igår och idag var ett par händelserika dagar.
Vi började med att göra en liten snölykta på fönsterbrädan i
köket, och den blev väldigt fin till kvällen med ett värmeljus!

Sedan var vi på premiären av Avatar på kvällen, och jag vill inte
hypa den för mycket med vi var alla som spg den överrens om att den
var HUR BRA SOM HELST!

Ähum...
Idag hjälpte vi Marika och Kerin att köra lite lådor från en gammal
lägenhet till deras nya, och det gick bra tills vi hade några hundra
meter kvar och blev påkörda i en rondell.
Det var visserligen inga höga farter inblandade, men Jojjo har ont i
ryggen och jag är lite stel i nacken.

Typiskt!

Bästaste Bästa

Idag har jag på mig en av mina bästaste bästa klänningar. Jag har inte haft på mig den hela dagen. Jag har jobbat och då måste man klä sig både varmt och praktiskt för att det ska gå ihop. Men när jag kom hem och vände en snabbis i duschen kände jag att det var den här jag ville ha på mig.

Den är bra på mängder av vis. Den är bra eftersom det är jättesnygg, men inte så festsnygg att man inte kan ha den till vardags utan att få dåligt samvete om den skulle bli skitig. Den är hög i ryggen så man kan ha den med en tröja under när det är kallt och snö, men den har inga ärmar så man kan ha den utan tröja när det är sol. Den är blommig så den är somrig, men den är svart, så den är vintrig. Den har en rosett i ryggen. Den har små kulor som man kan leka med på tråd som man kan knyta om man har hyperaktiva händer (som jag har). Den är så lång att man aldrig känner sig oklädd, men inte så lång att man snubblar.

Jag har ett par såna klänningar. Alltså, inte likadana klänningar, men alldeles perfekta klänningar som man bara blir glad av att ha på sig. Och idag har jag det.

Dessutom köpte jag den på en runda med min bästaste bästa vän för ett knappt år sen. Och det tycker jag är fint att tänka på.

Solidaritet.

Jag har en vän som jag håller av väldigt mycket. Hon skriver på sin blogg om solidaritet och att det är det viktigaste att rösta för. Hjärtefrågor som stök i skolan eller abort får stå åt sidan för solidariteten med de fattiga tycker hon. När jag först läste hennes text tänkte jag att är det inte en solidaritet med de ofödda att rösta "mot abort"? Eller en solidaritet med de så kallade bråkstakarna, aka "klicken" att rösta för sätt att få en ordentlig skolgång? Sen läser jag det här och jag känner en sån vrede att det blev helt svart inom mig.

När det förra gången var val i Sverige fick jag inte rösta på riktigt. Jag röstade på kristdemokraterna i skolvalet, av den enkla anledningen att jag känner solidaritet med de omkring 35 000 ofödda som väljs bort varje år och de 385 000 barn som växer upp med föräldrar i riskzonen för, eller redan i, alkoholism. Jag vill med allt jag gör tjäna Gud och jag har tänkt att KD var bästa alternativet att lägga min röst på. Sen dess har jag känt att Kristdemokraterna mindre och mindre har blivit ett parti jag står bakom. Abortfrågan som jag tycker är oerhört viktig har man i princip låtsats som att man aldrig brydde sig om. Istället har man gjort ett stort nummer av homoäktenskapsfrågan, vilken har varit omöjlig att driva från början med en stat och en kyrka som är separerade. No wonder att de inte fick igenom en sån sak. Eftersom jag inte tänker rösta på KD nästa år när det blir val igen tänker de flesta att jag kanske går till det parti som liknar mest i sina värderingar. Och ja, det kanske man kan säga att jag gör. Om inget stort händer kommer jag rösta på Socialdemokraterna.

Att Sverigedemokraterna försöker fiska väljare ur KD med den typiske KD-väljarens "hjärtefrågor" äcklar mig. Dels att de har mage att göra så. Dels för att de lyckas. Tydligen tror den typiske kristne väljaren att Jesus gläds i sin himmel om barnen firar julavslutning i kyrkan och abort blir förbjudet. Att vi portar främlingen som bor i vårt land och inte visar den fattige barmhärtighet bryr han sig säkert inte lika mycket om.

Solidaritet med de svaga och utstötta var något av det Jesus var allra tydligast med. Liksom Gud har visat oss kärlek ska vi visa varandra kärlek, speciellt de fattiga och utstötta som ingen annan bryr sig om. Att visa bort främlingen är inte kärlek och barmhärtighet. Det är inte solidaritet. Min högst personliga tro är att Jesus gillar solidaritet mer än ordning och reda. Det smärtar mig att inte lägga min röst för ett parti vars solidaritet sträcker sig in i livmodern eller till de glömda barnen. Men jag röstar hellre för ett parti där några hamnar mellan stolarna än ett parti som tar bort alla stolar. Hellre lite solidaritet än ingen alls.

Tjockis pepparkakis

Idag hittade jag en pepparkaka som hade en ovanligt stor rumpa i
jämförelse med de andra ekorre-pepparkakorna som jag och Jojjo har
bakat

Try to Float

Jag är inget stort fan av låttexter i bloggen och låta dem utgöra ett helt inlägg. En gång har jag gjort ett undantag. Då la jag upp "Verge of Tuesday" av the one and only mr. Levi Ware. Just nu håller jag på och stresspluggar musik för att kunna tenta av den så fort som möjligt. Och uppgift 2 är att analysera en låt. Jag väljer: "Try to Float" av eminenta Brown Feather Sparrow. Egentligen är det sjukt att man kan lyssna på en låt såhär många gånger i rad och ändå få en så stark känsla av den. Den starkaste känslan är: Var var det här bandet när jag var tretton?

Get me down from this height
I'm afraid that I'll jump
You're my friend and my heart
You inhabit my blood

What if I leave you here?
Would it be easier?

I write your name and try to float
I never did
But I saw you
I saw you shine

I ask myself
'Is this enough, is this called love?
Can I choose you, can I choose you?'

What if I leave you here?
Would it be easier?
You're my friend and my heart

Inlägg nummer HUNDRA

Detta är redan bloggens hundrade inlägg. Lite sjukt tycker jag. Det går så fort. Vi har ju inte skrivit här längre än sen maj, men redan är vi uppe i hundra inlägg! Det innebär att vi skrivit i genomsnitt tolv och ett halvt inlägg i månaden. När man tänker på det är det kanske inte så mycket ändå.

Det hundrade inlägget ska handla om visioner. Jag gillar visioner. Därför kunde jag inte låta bli att vända mig om igår när jag hörde över några ledare som pratade om ungdomsarbetets framtid. Jag tycker sånt är spännande. Speciellt när de sa att de kört på ett koncept i ett och ett halvt år och att det var dags att byta nu. Jag gillar inte riktigt tänket. Visst, konceptet har inte funkat klockrent, det ska erkännas. Samtidigt är jag ett stort fan av kontinuitet. Jag gillar kontinuitet. Jag tror att speciellt ungdomar vars värld förändras så mycket behöver kontinuitet. Men man ska ju inte hålla fast vid nåt bara för att. Det är ju dumt.

Min dröm är att filla ska få vara en fristad från prestige, snobberi och kyla. Att man ska förknippa café manna med gemenskap och inte veckans muffins (även om jag gillar veckans muffins jättemycket. Både fikabrödet och själva idén.) Att man ska känna att "här hör jag hemma, här är jag sedd, bekräftad, önskad och behövd".

Det är min dröm. Tyvärr är det ganska långt från verkligheten. Det är mycket som är titta åt ett annat håll och orkar inte engagera sig i människor jag inte känner eller har direkt ansvar för. Det är sorgligt tycker jag. Samtidigt känner jag att det finns potential. Det är en känsla jag inte haft på länge faktiskt och jag tror att det är mitt eget fel. Jag har själv varit sur och tvär för hur jag har blivit behandlad och därför inte velat se det som finns. Jag har fokuserat på problemen istället för möjligheterna.

Jag tror på åldersblandning här. Jag tror på att inte homogenisera. Jag tror samtidigt på att det behövs lite uppdelning. Kanske uppdelningen "Aktivitet", "Veta mer" och "gemenskapochhäng". Sen kan man kanske ha en gemensam andakt/bönochlovsångsstund och sen ha caféhäng till sentpånatten. Och jag vet inte om det här är ett bra upplägg eller om det är dåligt eller vad som, men jag är så sjukligt trött på etiketteringen efter födelseår att jag vill spy.

Det talades också om att kanske ha fler "retreater" tillsammans. Eller gemenskapshelger eller avsparkar eller vadsom. Jag tänker på nyårslägret jag var på med Sara för ett par år sen. Det var sjukt bra. Jag tänker att man inte ska marknadsföra en sån helg eller ett sånt läger med nåt annat än "Vi kommer söka Gud". Sen får det bli vad det blir och man kan ha aktiviteter och bastubad och allt möjligt sånt mys, men att bara marknadsföra det med Gud. För Gud är ändå det viktigaste. Och där Gud är och verkar, där föds gemenskap mellan människor. När våra hjärtan närmar sig Gud närmar vi oss också varandra. Och det skulle vara trevligt tycker jag.

(och grattis Johanna som skrivit ännu ett endaste inlägg med en röd tråd genom nästan hela istället för att klämma in tusen ämnen i ett inlägg och dessutom inte skrivit alldeles sjukligt för långt! det tar sig!)

Hemma hos föräldrarna

Den här helgen åkte vi till mina föräldrar i Strängnäs och bytte
däck på bilen och slappade inför nästa vecka.
Riktigt trevligt!

Promenad

Idag tog jag ock Jojjo en promenad i "skogen" i närheten (de små
dungarna som finns häromkring).
Men Jojjo plockade med sig merparten av den för att lägga i
adventsljusstaken hemma.

Long time no see

Det var verkligen jättelängesedan jag bidrog till bloggen, men det
beror på att jag har jobbat nästan dygnet runt de senaste veckorna.
Men nu är jag sjukskriven för stress i en vecka och passar då på
att njuta av livet och känner lust att blogga igen.

Idag kom mitt nya TV-spel i brevlådan (köpt av födelsedagspengar,
så oroa er inte).
Den fantastiska fortsättningen på Tales of Symphonia!
Jojjo säger däremot att jag inte får spela förrän efter maten,
hehe.

Eller.

Det är så lätt att glömma bort bloggen märker jag. Speciellt som Jonte också glömmer den och typ aldrig skriver. Men det är inte så konstigt egentligen, med tanke på hur lite han är hemma.

Jag gör inte så mycket just nu, men jag tänker på en del tunga grejer som jag måste göra nåt åt och som jag inte vill skriva offentligt om, så jag telefontrakasserar folk istället. Eller telefontrakasserar inte och grubblar tyst för mig själv istället.

Eller så är jag glad över att David och Becca kom och hälsade på och jag fick prata face to face om saker som känns som att man ska prata face to face om. Jag är sjukt glad över att David och Becca blev tillsammans. De är ett jättefint par och jättemysiga att umgås med och jättesnälla och jag gillar dom! Nu ska jag borsta tänderna och ringa lite samtal/skicka några mail. Några om skolan och några om annat. Tunga grejer.

Änglavakt

Jag gillar egentligen inte att skriva cheesy saker om min tro. Men jag gillar att jag är jag och får göra vad jag vill och faktiskt får skriva ascheesy saker som i formuleringarna låter mest som ett skämt men som faktiskt är viktiga och betyder något.

När jag var liten skrämde vi upp varandra på dagis med historier om änglar och demoner. Det var jag som drog de läskigaste historierna, så det var jag som fick all skit, men det var faktiskt vi allihop som berättade om rykten vi hört eller saker vi helt enkelt hittade på. Det kanske inte hör hit, men det är nog en förklaring till varför jag inte tycker om att prata om änglavakt. Det har blivit något av ett sagoskimmer över det, men jag tror inte egentligen att det är en saga eller ett påhitt. Som nu senast. Here goes, med en massa sidospår om hur det är att vara konfaledare, en historia om hur jag än en gång fått uppleva att Gud tar hand om mig.

I fredags pratade vi om att bli säker på sin tro i konfirmandgruppen. Jag gillar konfirmanderna. Det är så sjukt givande att få diskutera med fjortonåringar, faktiskt. Att inte bara testa sig själv, sin egen tro och sin egen tolerans utan att få leva på ett utmanande sätt. Det gillar jag, för på det viset utmanas jag själv att bli någon jag verkligen vill vara. Kanske tänker ni nu "Vad i hela världen har detta med änglavakt att göra?" och jag svarar: typ ingenting, mer än att den här insikten kom jag till under samma dag (fredags) som änglavaktsanekdoten tog sin början.

Vi pratade alltså om att bli trygg i sin tro och som alla andra fredagar har vi efter pratet av dagens talare (sidospår igen, Tobias som pratade med oss igår är verkligen en jättebra konfatalare och hade jättebra saker att säga och jag kunde inte annat än le och hålla med. Like it!) samtalsgrupper där vi funderar tillsammans kring lite diskussionsfrågor. Min roll som ledare är där att se till att alla får prata (vilket är svårare än man tror då vissa är tystare och andra är pratigare av naturen) och att lägga in ett lite mognare perspektiv på frågan och att försöka svara på frågor som konfirmanderna har, det är alltså inte att banka in bibeln i huvudet på dem.

Efter samtalet ber vi alltid, dels allmänt om det vi har pratat om eller om några behov som har uttryckts eller om något annat som konfirmanderna vill be för. Och i fredags ville en av tjejerna i min samtalsgrupp speciellt be om änglavakt för oss som satt därinne. Så det gjorde vi och jag tänkte inte mer på det utan hade en trevlig kväll i glada vänners lag.

Dagen efter skulle Jonte vara på sin praktik och jag skulle handla tyg med Danne, men han kunde inte så jag fick vara hemma istället. Mamma kom förbi och insåg att hon var tvungen att ha bärhjälp på ikea och det passade ju bra eftersom vi var tvugna att åka tillbaka dit och köpa småkrafs till lamporna som inte hade något eluttag. Så jag följde med mamma. Och köpte eluttagen. Och här (efter alldeles för lång text, alla utom Josefin har säkerligen redan slutat läsa) börjar ni ana vad denna änglavaktshistoria handlar om. Elektricitet.

Jag började med lampan i hallen, tryckte ner knappen (som betyder av), klättrade upp på pallen och upptäckte att själva uttaget satt löst. Suck och skräp och skit tyckte jag eftersom vi fick vänta ganska länge på elektikern förra gången vi ringde om uttagen i vår lägenhet. Så jag tänkte "Hur svårt kan det vara?" och började skruva fast eluttaget och var noga med att hålla ändorna isär och inte komma åt kroken samtidigt. Och det gick fint och så fick vi tre spottar i hallen så man ser nåt när man kommer in. Jättefint och jag kände mig händig och duktig som klarade allt det där.

Sen kom jag till vardagsrumslampan som jag knäppte ihop och hängde upp men som inte ville funka. Jag tänkte att det kanske var samma problem som i hallen och gick upp på pallen för att skriva isär eluttaget från taket. Men det var inte samma problem som i hallen och i min irritation var jag inte lika försiktig med ändorna. Så helt plötsligt knuffar eluttaget ner min arm ner från pallen och jag följer ropandes efter och undrar vad som händer och inser att mitt hjärta fortfarande slår, om än ojämnt, och jag lever och andas. Och så satte jag mig i soffan och kontemplerade över att livet är litet och Gud är stor och alla människor det finns som han älskar och som jag älskar. Men jag tänkte inte så mycket på det konfirmanden sagt i fredags. När Jonte sen kom hem och jag berättade det här (och skrämde upp honom jättemycket) tackade vi Gud för att jag inte skadat mig på riktigt och Jonte tackade för att jag haft änglavakt. Då kom konfisens ord tillbaka och jag tänkte att "visst, det kanske är ett sammanträffande, men vilket sammanträffande sen! Och Gud håller hela världen i sin hand och jag tror minsann att han jobbar med sammanträffanden".

Jontes nya praktik

Alla har inte hört den glädjande nyheten att Jonte har fått en ny praktikplats! Han ska numera klappa med klappen på en filminspelning istället för att göra menyer åt Mcd. Idag är första dagen. Och jag inser vilken tur det är att jag har honom. För idag har jag ätit fil till frukost och chips och fil och te till lunch och nu kokar jag pasta till middag. Pasta och makrill. Livet på en pinne. Många tycker jag är pysslig och huslig som bakar och lagar mat och grejar. Men jag lagar nästan aldrig någon avancerad lunch, det blir gärna pasta och nån röra framåt tretiden. Jag tycker det är ganska tråkigt att laga mat. I alla fall när man lagar själv. Det känns så ovärt. Dessutom har jag svårt att värma på matlådor när det bara är jag. Visst, nån gång ibland, men jag är rädd för att det ska bli rutin så det blir ganska sällan.

Så därför är jag glad att jag har nån att laga mat till och nån som lagar mat till mig. Nån som kramar mig när jag behöver det och nån att prata med om kvällarna.

Men idag är han och spelar in film istället för att äta mat. Så det blir pasta och makrill. Och Merlin.

Kappa

Jag känner att jag skulle vilja skriva något fint och eftertänksamt och underbart, men jag har inte så mycket sånt att skriva. Jag är inte så eftertänksam idag. Hungrig är jag, men det ska avhjälpas om en liten stund, med potatissoppa från när Petra (Jontekusinen, inte systern) var här.

Igår var vi hemma hos mina föräldrar och hämtade en massa saker, mest kläder. Jag har hittat ett gäng strumpbyxor och tröjor jag har saknat, men den mest fantastiska skatten bland mina kvarlämnade pryttlar var mina vinterskor, de bruna stövlarna som är snygga, sköna, varma och perfekta, utan tvekan det bästa skoköp jag någonsin gjort. Och galgar förstås.

Jag fick också med mig en ny sak hem. En blå kappa. Mamma gav den till mig för att hon tyckte den var min stil och för att hon inte verkar gilla min gröna kappa (den är sliten och behöver bytas ut ändå, så det är inte bara hennes ogillande av den gröna som är anledningen), men ju mer jag tittar på den blåa, desto mer tveksam blir jag.

Dels är det ärmarna som är sjukt konstiga. Ska jag kunna använda den alls måste jag ändra ärmarna. De går liksom inte upp till armhålan som normala ärmar utan sitter liksom ihop med midjan, samtidigt som de inte är raka som på en kimono. Underliga och udda är de.

Sen går jag inte så mycket i blått annars. Jag känner mig tveksam till blått. Jag vet att de flesta tycker att blått till rött hår är jättefint av någon underlig anledning, men jag trivs inte alls i det. Jag vill ha gröna, bruna och rostiga färger, inte blå och turkosa. Jag trivs liksom inte i det.

Sen är den lite för snäv i nederdelen tycker jag. Alla mina kjolar vill ha vidd och plats, men kappan är ganska rak. Och så, anledningen till att min äldre syster inte ville ha den, men som gjorde att mamma trodde att jag kan ha den, den är lite för stor (jag förstår inte riktigt varför hon tror att jag kan ha den när Lydia inte kan, hon och jag är ganska jämntjocka. Visst, jag har lite mer omfång kring magen, men det är inte många kilos skillnad. Dessutom är det irriterande med folk som jämt påpekar det, för särdeles mycket mer omfång har jag inte).

Så nu måste jag antingen påbörja ett enormt restaureringsarbete av en alldeles ny kappa i jättebra kvalitet och av fint märke (vilket känns lite onödigt) eller köpa en ny kappa till nästa år. Jag har redan bestämt mig för att den gröna ska få hänga med i vinter också, men sen är det goodbye. Den är helt enkelt för sliten. Det känns lite elakt att inte ta emot en så fin gåva, samtidigt som den inte alls är det jag vill ha. Är det en fin gåva då? Och om jag inte använder eller syr om den, vad gör jag med den? Ger tillbaka den? Ger bort den (eftersom den är för liten för mamma)? Säljer den?

Nåväl. Lyxproblem är det hur som helst. Nu ska jag äta potatissoppa, sen ska jag städa på sovrummet innan det blir becksvart och sen ska jag åka och handla tyg med Jontes bästa vän innan det blir filmkväll i kyrkan med tema slappt. Jag håller inte temat.

Dagens tredje inlägg.

Ok, det kan kännas lite fånigt att jag plötsligt bombarderar med inlägg efter min frånvaro, men det känns ändå kul att skriva och då får man ju göra det.

Jag tänkte i hissen på väg upp efter att ha gått ut med två brev och in med ett kilo morötter på imorgon. Imorgon kommer någon kanske skriva i en blogg "Jag var på sjukhuset imorse för att undersöka den där knölen i bröstet. Tack och lov var det ingenting, men jag hade ju tagit ledigt från jobbet så jag fick en ledig dag! Det firade jag med en fika på stan och en ny tröja..." Eller så kommer hon inte skriva någonting. Eller så har hon ingen blogg. Men jag ska vikariera 7:30-16:5 imorgon.

Visst är det underligt att allt man gör liksom gör avtryck i någon annans liv. Allt man säger eller gör eller inte säger och inte gör. Ibland slår det mig mer än annars att alla människors liv är lika verkliga som mitt eget. Inte så att jag går runt och tror att allas liv inte är på riktigt, men självupptagenheten och stressen gör att man lätt fastnar i att se folk som statister i sin egen såpa. Så vill jag inte att det ska vara. Jag vill se människor och allt vad det innebär.

Lite trist är det dock att jag bara verkar få jobba de dagar Jonte är hemma. Förra veckan var han hemma och var krasslig ett par dagar (dock inte så krasslig som syrran som har svinis), de dagar jag jobbade. Imorgon ska han vara ledig och hjälpa sin kusin med nåt spännande. Förhoppningsvis får jag vara hemma resten av veckan. Då har Jonte tagit höstlovsledigt.

Grapefrukt.

När jag var liten åt min mor ibland grapefrukt. Jag tyckte varje gång hon delade den gula frukten att det såg jättegott ut och ville smaka. Men det var inte gott. Det var beskt och slabbigt och äckligt.

Nuförtiden äter jag grapefrukt ibland. Tycker om den syrliga och beska smaken. Men jag häller gärna lite socker på ändå. Helt vuxen är jag inte än.

Om Muhammed inte kommer till berget...

Jag har knorrat lite inombords de senaste dagarna att bloggarna jag själv läser uppdateras dåligt. Själv har jag inte skrivit på en vecka. Inte för att jag tror att vår blogg är någons favoritblogg, men jag har känt en liten skam över min iver att få läsa och min o-iver att skriva. Så i förhoppningen att någon ska uppdatera skriver jag nu om vad jag gjort sen jag uppdaterade sist.

Jag har jobbat en hel del som vikarie på ett dagis som ligger tio minuter med cykel hemifrån oss. Insett att allt jag tyckt att lärare ska göra och tänka är lite svårare än jag tänkt att det är. Det är inte lätt att ge blyga och tysta barn uppmärksamhet och uppmuntran när det är några som alltid bråkar. Det är jättelätt att bara säga till och ifrån och nej och fy till barn som bråkar. Men man får göra sitt bästa och försöka berömma bråkstakarna de få gånger de faktiskt gör rätt. Och ibland kan man sätta sig på en sten och sjunga sånger i en kvart med tysta små blyga damer, trots att det finns barn som skriker. Det finns ju tack och lov fler fröknar på dagis än jag.

När jag har varit hemma har jag varvat mellan att sova på soffan med dagisdängor som "Nyss så träffa' jag en krokodil" och "Fem fina fåglar" i huvudet och sy kläder. Det har blivit ett stycke underkjol av gardinen jag hade som slöja på möhippan och en till kjol av ett par gardiner. Gardiner är så sjukt underskattade som kläder. Min mamma har skrattat och fnyst åt mig hur mycket som helst för alla mina gardinkläder (och ibland har hon visat att hon blev positivt överraskad), men jag är övertygad om att jag egentligen skulle kunna gå klädd i bara gardintyg för resten av livet. Jag ska inte prova denna tes, men jag tror på den likafullt.

En enda dag har vi gjort något riktigt av, och det är lördagen. Då åkte vi och handlade kläder för Jontes presentpengar, men han kom hem med bara byxor och kalsonger. Jag däremot kom hem med tre bas-t-shirtar, ett par strumpbyxor och två helt fantastiskt underbara tyger. Ett ska bli byxor och ett ska bli en klänning. Och jag älskar Röda Korset. 10:-/m på alla tyger, oavsett kvalitet och mängd... Stört bra! Jag har dessutom klippt sönder mina jättetrasiga gamla älskade jeans som mönster till de nya byxorna. Waste not, liksom. Om ett tag kommer det komma upp bilder på vad jag har åstadkommit de senaste dagarna, men nu ska jag gå och slänga in äppelpaj i ugnen. Ut kommer blåbärspaj. Kom och gör mig sällskap och hjälp mig äta upp dem! Meow!

Dubbeldejt

Ikväll blir det inte konfirmation för hela slanten som det varit tidigare fredagar. Istället blir det besök hos Jontes familj. Två bra saker och man får välja det ena, liksom.

Jag blir så glad över konfirmanderna (även om jag inte alls tycker om att vi kallar det konfirmation) för de är så sköna. Dessutom är jag glad över mina medledare, som också är grymt sköna och trevliga. Jag är tacksam över allt de ger mig och över att jag får vara till nytta och ge lite till dem också. Like it. Därför känns det lite tungt att inte åka till kyrkan såhär första konfaträffen efter lägret.

Ändå känns det jätteskönt att få komma iväg lite och Jontes familj är så härlig och fin. Dessutom är det vackert i Björktorp. Och vi kommer ju tillbaka på söndag för dubbeldejt med David och Becca. Animefilm på bio och jätterara människor. Like even more. Nu ska jag försöka plocka lite disk och packa och allt det där man behöver göra när man ska åka och hälsa på svärföräldrar.

Jag tror.

När jag var tolv år funderade jag på att bli psykolog och hjälpa typ trettonåriga trasiga tjejer. Jag berättade inte det för så många eftersom jag tänkte att det skulle gå över, att jag skulle växa ifrån det och kanske vilja bli något annat när jag väl blev en trettonårig trasig tjej. Eller när jag slutat vara det. Och mycket riktigt, jag har funderat på om jag skulle kunna livnära mig på skrivande som journalist eller författare, jag har funderat på översättare, jag har funderat på att bara plugga litteraturhistoria hela livet och försöka knipa en plats i Svenska Akademien (glassigt yrke deluxe) men också yrken som man får jobba häcken av sig i, som jurist.

Jag har känt mig osäker. Fram och tillbaka. Men som konfaledare har jag fått prova på att samtala med och vara nära nyblivna tonåringar, innan jag helt glömt och tappat hur jag kände då. Jag har fått vara en ledare, en förebild och ett bollplank och lite har jag landat tillbaka i min tolvårstanke, psykolog. Två funderingar har jag kring vad jag vill specialisera mig på. Traumatiserade barn och så just dessa konfirmationsgamla människor.

Jag tror att Gud har ett stort hjärta för tonåringar. Jag tror att den kärlek jag känner till just den här åldersgruppen är något som Gud har visat mig, att han har öppnat sitt hjärta för mig och den kärlek han känner för dem har smittat mig. Jag tror att Gud kan öppna sitt hjärta för människor och låta dem se och smittas av hans kärlek till omgivningen, inte bara till tonåringar. Vissa får en kärlek till ett land, andra till en stadsdel och åter andra till naturen. Eller vadsomhelst.

Jag tror att man som kristen kan vara använd av Gud.

Jag tror också att man kan bli klar med matte B, även om det är jobbigt.

Lägerläge

Om en stund åker jag på läger är det tänkt. Jag älskar läger. Läger är bland det bästa som finns. Att komma iväg, göra något annat, bli inspirerad, undervisad och vägledd. Slippa bestämma när man ska ta tag i att göra mat. Slippa bestämma när man ska gå upp eller gå och lägga sig. Att ha sitt liv inrutat efter massan. Och lägerledare som är till för att leda, för att svara och för en själv.

För första gången i mitt liv ska jag vara lägerledare. Det känns nervöst och spänt, samtidigt som jag är så glad över att få ge tillbaka, eller ge vidare.

Medan jag springer omkring och försöker få tag på mamma som skulle skjutsa och komma på vad jag ska ta med för kläder kan ni titta på kjolen jag har på mig just nu. Klöverkjolen som jag lyckades spilla foundation på igår. Inte lyckat.

För övrigt är det svårt att fota sig själv med telefonen. Även i spegeln.

Loppisshoppis och sånt.

Ni kanske märkte att jag lämnade bloggen hastigt och lustigt innan för att åka nästan direkt från stugan till Sara i Eskilstuna och bara vara med henne. Jag har saknat att bara vara med Sara jättemycket så det var bra att vi fick vara lite med varandra. Dessutom har jag tittat ikapp Merlin, och det är inte fy skam. Och så tittade jag på Twilight. Min känsla är high school-film med bättre foto. Visst, spännande och så, men rätt platta personer och inte en så trovärdig utveckling (och nej, inte att han är vampyr, det är visserligen inte heller trovärdigt, men det är inte som att jag har problem med överaturliga varelser. Snarare allas känslomässiga utveckling. Och historiens.) Det är så skönt att vara hos Sara och Oskar. De är så fina människor och jag tycker så mycket om dom.

Så har vi loppisshoppat, som vi brukar göra, men vi gick inte bara till Myrorna som vi brukar utan även till Röda Korset och ett antikvariat. Jag köpte en kakburk, ett kjolmönster, två band (på RK), en (Lotta-)bok och en urgammal mönstertidning som saknade ett av bladen (på antikvariatet). Jag funderar på att göra ett riktigt fint inlägg med bilder och allt på vad jag hittade, men jag vet inte var min mobil är så jag kan ta bilder. Iofs skulle jag kunna ta bilder med Jontes mobil, men det är inte lika kul. Och idag satt vi bara och pratade och tittade lite på svtplay tills jag var tvungen att rusa till stationen för att hinna köpa biljett. Fick allra bästa bussplatsen också, den precis bakom utgången så man har fri sikt och kan ha upp knäna utan att den framför suckar och grinar.

Sen åkte jag och Jonte hem och åt och så drog jag med honom på ännu mer loppisshoppis och det blev inte byxmönstret jag ville hitta, för det var sålt, men annat småkrafs för 75 kronor blidde det. Däribland en jättepraktisk ask fylld med knappar, en underkjol till min klöverkjol som är KLAR (fast linningen blev lite tokig) och ett par supertjocka jättelånga sockor som blir jättesköna i höst och vinter. Jonte köpte ett 3000-bitarspussel. Förhoppningsvis är det komplett.

Halmstad

Den här helgen var vi i Halmstad och firade Jojjos mormor som fyllde
år.
Men vi passade även på att vara i stugan som ligger väldigt nära
havet och i morse tog vi en promenad i blåsten.

Riktigt mysigt blåsväder!

Duken som blev en kjol.

På allmän (Saras) begäran kommer lite bilder på det enda hela projekt som blivit klart hittills sen jag köpte symaskinen, förutom fodret som jag bytte i min fantastiska gröna kappa. Jag har gjort lite lagningar och en ändring på en kjol så det blev en klänning och så har jag tänkt en hel del. Men det här är det enda som blivit klart, en rund duk köpt på Röda Korset för 20 kronor blev tillsammans med en dragkedja för en tia och inspiration från UnderbaraClara till en kjol.

Ståendes framför vår bokhylla. Ignorera mina bröst.

Sittandes i soffan. Ignorera min vettskrämda min.

Såhär ser mönstret ut på lite närmare håll

Två saker slår mig.

1. Det är inte väldigt svårt att sy en sån här kjol. Det är verkligen bara att tuta och köra.
2. Vilken förskräcklig duk det här måste ha varit.
   

När man åker samma väg varje dag lär man sig allt möjligt. T.ex.
var dörrarna till pendeltåget stannar.
Snart märker man att dörrarna inte stannar riktigt exakt på samma
ställe varje gång. Men diffar inte mer än en till två meter.

Onödigt vetande?

Syskon

Igår kom tre av mina fem syskon på besök hem till oss och åt varma mackor. Petra håller på att sy en kjol, så hon behövde en dragkedja så hon ville till Röda Korset och köpa en, och jag och Andrea är inte svårövertalade på loppis. Jag köpte ett tyg som ska bli en kjol och nöp i ett mönster och fler tyger och skulle vilja kunna slänga guldpengar omkring mig, för det är ungefär vad tygen kostar där. Lycka är att hitta fina tyger. Men den som gjorde de bästa inköpen var Andrea. Hon köpte en klänning som jag var och tittade på förra veckan, men som var för liten för mig (jag provade den inte då, men igår fick jag inte igen dragkedjan) men satt perfekt på henne. Så fantastiskt fin klänning att man går under. Sjukt fin. Dessutom hittade hon storasystrarna till ett par skor som både hon, Lydia och jag har älskat sönder, ett par blåa med låg klack och groteskt stora rosetter. Fantastiskt.

Samuel och Jonte stannade hemma och spelade tv-spel istället.

På kvällen, efter att Röda Korset hade stängt, kom mamma över på en kopp te för att hämta hem sina barn, men hon lämnade ett eftersom Womba och hans moder behövde sovplats hos oss. Då räcker inte sängarna till, så Petra sov över hos oss. Hon har börjat titta på Alias och älskar det såklart.

Igår fyllde också David år, men jag tänkte göra en present till honom på riktigt istället för att skriva ett facebook-grattis. Det känns liksom bättre. Det har gått lite inflation i grattis tycker jag. Innan när någon sagt grattis så har de faktiskt kommit ihåg en och bemödat sig med ett sms eller ett samtal. Jag har känt mig ihågkommen och viktig. Nu säger man grattis till alla som man är facebook-vän med och den lilla rutan som gör att jag kommer ihåg alla andras födelsedagar är den enda möda man behöver lägga ner för att komma ihåg mig. Inte för att jag blir ledsen för facebook-meddelanden, men det blir ganska opersonligt när man får ett "grattis gumman!" av nån som knappt pratar med en annars.

Och när man skriver sånt här funderar man på vad man har för liv. Jag blir tydligen stött av att folk är artiga nog att säga grattis när folk fyller år, trots att de inte menar det. Då kan man inte ha så stora problem egentligen. Och det är ju alltid en tröst.

Ikväll är det bönegrupp. Det blir förhoppningsvis lika trevligt som vanligt. Innan dess ska jag göra en statistisk undersökning och prata en stund med Josefin om hon har tid. Tidsoptimisten i mig har vaknat igen.

Skolan

Idag har jag tänkt massor på min skola, trots att jag inte varit uppe så länge. Jag har räknat och räknat och tänkt och kollat med syo innan jag beställt kurser. Och insett att det inte är så himla långt kvar. Det är redan snart oktober. Oktober, november, december. Hur i hela? Jo, men det SKA gå. Jag SKA fixa det här. Kvar är:

Matte B
Idrott och Hälsa A
Projektarbete
Estetisk verksamhet
200p individuella val.

Jag tänkte läsa Spanska steg 1. Insett att spanska kan vara bra att kunna.

Nu ska jag sätta igång med Matte B.

Många platser på en dag

Igår hände det mycket.
Vi vaknade hos mina föräldrar i Strängnäs.
Vi hälsade på min farmor och farfar en snabbis.
Vi var på loppis.
Vi var hemma och åt lunch.
Vi åkte till Naturhistoriska riksmuseet och tittade på Cosmonova.
Vi hade picknick med våra föräldrar och svärföräldrar.
Vi var hos Jojjos föräldrar och hämtade gardinstänger och några
trasmattor.
Vi var hemma igen och spelade TV-spel.
Vi var en liten stund hos Dannes föräldrar.
Vi var däremot inte hos Danne, men vi släppte av honom vid porten hem
till honom.
Sen var vi till slut hemma igen och somnade gott!

Köping

Den här dagen var vi hos min kusin Petra och hennes man Jimmy i
Köping och hälsade på.
Det blev en riktigt skön dag med hundpromenad, spel, hemmagjord pizza
och trevligt sällskap.
Fast vi var ganska trötta efter att ha spelat "Munchkin Quest" hela
natten till idag.

Och nu är vi hos mina föräldrar i Strängnäs för att sova!

Grilla vid vattnet

Ibland är Jojjo snabbare än mig på att blogga, trots att jag
egentligen ska göra det "on the fly".
Men jag vill ändå tacka alla för en riktigt trevlig kväll igår med
lite gitarr och massor av prat tills det blev för kallt.

Det här gör vi om dagarna

Det här kommer bli ett ganska tråkigt blogginlägg som mest handlar om vad jag gjort de senaste dagarna och inte ha så mycket budskap eller poänger eller ens underhållande anekdoter. Det kommer i princip bara vara en uppräkning av vad jag gjort sen i torsdags. Ungefärligt. Jag ska inte bli så ingående att jag skriver precis vad vi åt, när, vilka tallrikar vi har diskat (eller, det kan jag faktiskt säga, vi har diskat alla tallrikar, vi har nämligen en tallrik mindre än vi är personer i bönegruppen) eller när vi har andats in och ut.

Men. Som en del av er kanske gissat sig till av "bloggtorkan" här de senaste dagarna så ringde han sen och jag fick gå och hämta min nya bror, Brother Innov-is 10. Sen dess har jag suttit och experimentat och provat och donat och bytt foder i min gröna kappa från ett trasigt och ganska äckligt plastigt tyg till ett gammalt påslakan som är rosa med prästkragar. Hela fickor har jag också i den numera. Och så har jag varit upptagen med att ha ett riktigt trevligt liv.

I torsdags var det som bekant bönegrupp. Jag bakade och fixade och donade. Jag älskar att baka och fixa och dona för gäster. När man läser i Bibeln om Marta och Maria (Luk 10:38-42) har jag under min uppväxt alltid sett mig som en Maria som som satt och lyssnade vid Jesu fötter och inte gjorde i ordning så mycket. Men jag har insett mer och mer att jag inte alls är sån. Jag är sannerligen en Marta som tycker om att duka fint, pynta lite extra och göra lite mer för mina gäster. Och jag tror inte att det är något dåligt egentligen. Alla är olika. Bara man kan koppla av och inse att gästerna faktiskt har kommit för att umgås och inte för att bli servade, och bara man kan släppa sitt fixande ibland och inte känner att man måste ha allt städat när det kommer folk så tror jag att det är helt ok.

I fredags var jag konfaledare. Det var också riktigt bra. Jag och Johannes som varit ledare åt mig fick ta en samtalsgrupp och även om samtalen gick lite trögt så fick vi prata lite. Det är en märklig känsla att jag är ledare tillsammans med en som var ledare åt mig. Speciellt som anledningen till att jag blev ledare var att få ge tillbaka, tack vare de ledare jag hade.

I lördags hade vi häng-dag hos oss. Folk kom över och pratade och fikade och åt och hängde och det var jättetrevligt och Jesper stannade till mittinatten och spelade Munchkin Quest med oss. Köket är fortfarande fullt med disk, men jag tycker så om att ha folk här! Förutom Munchkin Quest gick jag och Jonte och Farde till Röda Korset och jag köpte tyg och mönster till en kjol. Tyvärr kommer inte tyget räcka till mönstret, så jag funderar på att antingen göra kjolen kortare eller köpa ett tyg som passar ihop och göra en olikmönstrad kjol istället.

Igår var det också en jättebra dag. Vi började med att hasa oss iväg till gudstjänst med en jättebra predikan. Vi var kvar och pratade med folk ett tag också och det slog mig att jag är på väg att bli vuxen på riktigt. När man är liten vill man nämligen inget annat än att åka hem så fort som möjligt efter kyrkan. Att de vuxna stannar och pratar är bara tråkigt och under tiden får man inte ens springa omkring och leka. Tonåringar stannar en liten stund men fortsätter umgänget någon annanstans, ofta på en pizzarestaurang. Men nu har man själv börjat stanna kvar och prata. Bara för att det är trevligt och man kan ju passa på att prata när man ändå ses. Sen åker vissa hem, andra till jobb, åter andra - som vi - åker och storhandlar. Det liksom slog mig igår.

På kvällen grillade vi tillsammans med en massa trevligt folk vid Kaananbadet. Idag känns min näsa kall och min hals inte jättelycklig. Men det gör inte så mycket.

En annan sak vi har gjort de senaste dagarna är att spela Tales of Symphonia. Egentligen spelar Jonte och jag tittar på, för jag är inte så bra på att sköta kontrollen och gå åt rätt håll och grejer. Dessutom tycker jag inte så mycket om att slåss och jag kan i princip bara slåss genom att trycka på en knapp. Att kombinera olika knappar med varandra medan man slåss känns svårt. Dessutom går det mycket fortare när Jonte kör för han fuskar och blir typ tio gånger starkare än han ska vara. Men. Jag tänkte bara säga att det är ett jättebra spel.

Folk blir förvånade när jag säger att ett spel är bra för de har fått för sig att jag är mot tv-spel. Jag fattar inte varifrån det kommer. För det första: jag tycker jättemycket om tv-spel, bara inte att spela. Lite som att Jonte inte är mot bakning, han tycker bara inte om att baka själv. För det andra: hur kan man vara mot spel? Det går ju inte! Man är ju inte mot film för att man tycker att Hollywoodidealen är dåliga, eller mot böcker för att man inte gillar allt som någonsin har hänt i en bok. Eller för den delen mot sport för att det finns galna supportrar och svåra reger. Eller mot yttrandefrihet för det finns de som missbrukar den. Ok, tillbaka till den röda tråden. Tv-spel är ett jättebra sätt att berätta invecklade och episka berättelser och Tales of Symphonia är en episk och spännande och sjukt invecklad historia. Ta del av den på vad sätt du kan, antingen genom att spela eller genom att titta på. Har du ingen spelare i din närhet så tycker jag synd om dig.

Bakis-Jojjo

Ikväll ska vi ha cellgrupp här och det blir hemlagad pizza att äta.
Men Jojjo nöjer sig förstås inte med att baka enbart pizzadeg, så
hon bakar småkakor också.

Mums!

Ring, ring, bara du slog en signal.

Jag slits mellan hopp och förtvivlan som jag inte gjort på flera år. Mina tankar går nåt i stil med: "EN TIMME!? Varför väntar han en timme med att ringa? Kommer han att ringa alls? Hemska tanke! Har jag gett fel nummer? Han kanske har glömt bort mig. Eller så vet han inte än och ringer så fort han vet. Såklart han ringer. Han är bara upptagen med annat. Han kommer ringa. Snart. Närsomhelst. Åh, om han bara ville ringa!"

Det är symaskinsgubben jag tänker på. Eftersom jag inte fick symaskinen igår går jag som på nålar idag. Om han inte har ringt innan tre går jag bort och kollar. Tålamod är inte min starka sida. Diverse ljud från frysen, kylen och badrummet är inte lugnande för nerverna när man hoppas på ett samtal.

Att vänta på ett samtal är inte bra för pluggandet heller...

Skamlös reklam

Såhär innan lunch tycker jag det är läge för lite reklam. Fujifilm ger bort gratis fotoböcker här och eftersom jag och Jonte ändå hade tänkt köpa en fotobok förr eller senare med bröllopsbilder tyckte vi att vi lika gärna kan prova på att beställa en från Fujifilm.

En fotobok tycker vi är ett bra substitut för ett fotoalbum. För det första ramlar inte bilderna ut eller så. Sen är det ganska mycket mindre arbete med det. Man får ett program som man kan använda för att lägga in vilka bilder man vill ha med, med vilken layout och storlek och allt sånt där och sen är det bara att skicka in så får man hem sina bilder i en snygg bok. Som ett fotoalbum, fast smidigare helt enkelt.

Jag gillar fotoboks-grejen och kommer antagligen göra eller köpa fler fotoböcker nån annan gång, fast inte med bröllopsbilder. Men gratis är gott och då kan man ju lika gärna slå till på en gång. Istället för att plugga latin till exempel.

Om du vill köpa en fotobok utan att blogga om det (eftersom reklam i bloggar inte är så kul, sorry) så kan du göra det här.

Beställd!

Igår var jag på besök i symaskinsaffären. En äldre herre hade kollen därinne, men det var inte jättemycket att ha koll på. En gammal Hqv för 1650:- som jag kan tipsa om för nybörjaren. Raksöm, sicksack, knapphål (inte automatiskt, men det är bara om man ska sy mycket knapphål det är nödvändigt) och overlock. Jag kände att den var lite för basic för mig, speciellt som jag snöat in på Emerald 183. Så jag tittade på vad han hade annars. En gammal Singer med ungefär samma funktioner som Hqv som redan var såld men inte upphämtad och så nya maskiner.

Och här berättade herrn i affären nåt underligt som jag inte visste. Brother och Janome som jag ser som lågprisskräpmärken har köpt Husqvarna och använder i princip namnet för att få mer pengar för likvärdiga maskiner. Smart tänkt, dels för att man har förtroende för Hqv och för att man har mer koll på hur de lägger upp sakerna med hur man väljer sömmar och sådär. Jag gick hem för att begrunda detta faktum och fick med mig en folder om Brother Innovis jubileumsmodeller, som finns i 10, 30 och 50. "Min" gubbe kunde sälja 10an och 50an för 3200 resp. 4500. Det tian saknar är ett gäng dekorsömmar och tvillingnål. Dekorsömmarna bryr jag mig inte om. Jag hade inte tänkt sy romaner eller linnehanddukar ändå, men tvillingnål är en bra grej, alltså. Så funderande och funderande och googlande och jag hittar den här bloggen och hon är jättenöjd med sin tia och när jag tittade på vad hon hade sytt tänkte jag att jag nog inte behöver mer än så.

Så nu är den beställd! Imorgon eller i övermorgon kommer leveransen till affären och då kan jag koma och hämta min bror-maskin! IIIIH!

Kejsarn av Portugallien

Idag avslutade jag omläsningen av en av mina absoluta favoritböcker. Det var den första boken jag läste av Selma Lagerlöf och jag har undrat lite om jag inte har glorifierat den, såhär i efterhand. Det har jag inte. Den är helt enkelt underbar. Jag grät som en kran hela del fyra. Åh, den är så bra. Och inte så tjock heller, så det går fort att läsa den. Kan SANNERLIGEN rekommendera Kejsarn av Portugallien.

Annars har jag tvättat idag. Och så ska jag snart iväg och (förhoppningsvis) hitta den efterlängtade symaskinen. Så ska jag börja byta foder på min kappa, min fina gröna kappa.

Och så ska jag sitta i vår nya soffa. Den är fantastisk.

Symaskinsdilemmat.

Ju mer jag tittar, desto mer kär blir jag i Emerald 183. Problemet är att det saknas en hel del för att ha råd att köpa den ny, och jag hittar ingen som vill bli av med den. Kanske för att alla vill ha kvar den när de har köpt den.

Det som är både bra och dåligt med den är att det är en datoriserad maskin. Bra är att allt blir så mycket enklare. Jag har sytt på datoriserat i högstadiet och det är mycket mindre att tänka på. Mycket mer bara tuta och köra. Och det gillar ju jag. Dessutom är den här ÄNNU mer bara tuta och köra. Samtidigt är datoriserat svårt att laga om det går sönder. Det kan bli kostsamt och jobbigt och ta lång tid. Och det är ju dumt. Och jag menar, både hemma och i skolan har jag för det mesta fått vrida på rattar och komma ihåg trådspänning och nålval och hitodit (vilket inte betyder att jag alltid har gjort det. Hm...) och mekaniska maskiner är både billigare och är lättare att laga. Då har jag kanske till och med råd att köpa en ny en.

Och jag funderar också på det här med andra märken än Husqvarna. Samtidigt vet jag egentligen att Hqv ÄR bäst. Det är också därför de kostar mer. Men folk är nöjda och glada och lyckliga med Pfaff och Singer också. Oh, the dilemma. Nåväl. Lyxproblem. I-landsproblem. Jag har mat och tak och man. Jag borde inte bry mig så mycket om vad det blir för maskin. Dumt av mig att snöa in och bli kär i en lyxvariant.

Mycket symaskiner just nu. Jag skyller på att Jonte inte fyller i med nåt annat. Nu, fortsatt latinplugg! Studenten var det, ja...

Men jag måste också säga att sommarstängt i september inte är riktigt ok. Lördagsstängt är fine by me, men sommarstängt?

Symaskinsjakten fortgår...

Igår var en oerhört fin dag. Eller snarare kväll. Dagen var inte så speciell. Jag pluggade inte, jag satt mest och läste en blogg jag hittade, uppdaterade facebook, lyssnade lite på Smiths (This Charming Man är en oerhört peppande och bra låt. Låvv it, som jag sa på frans-tiden) och bakade två sorters bullar, varav en inte borde kallas bullar för det var mer... vetekladd. Fast inte ens vetekladd, snarare glutenfrimixkladd med kardemumma. Ovanligt gott för att vara glutenfritt må jag säga.

Sen åkte jag till konfan. Känns bättre och bättre att vara ledare, det gillar jag. Det är lite tråkigt att man missar så stor del av den andra gemenskapen, men jag trivs verkligen med att vara med konfagänget. Jag önskar nästan att jag var fjorton och fick vara med i det gänget. Inget spår av den elitism och gruppbildning som förstört så mycket för min årskull. Låvv it, skulle man kunna säga.

Efter konfan var det dags för Kagges musiktvåor (och ettor) att äntra den provisoriska scenen och det svängde loss rejält. Tyvärr kan filla vara en ganska tråkig publik ibland. Men ojoj. Jag gillar't kan man säga. Och trevliga samtal med trevliga ledare. Ja, jag vågar tro och hoppas på att det är en förändring på väg. Det är en annan stämning i kyrkan nuförtiden. Och det har gått ganska fort också. Jag tror inte att det bara är min attityd som förändrats. Jag tror att människorna har mognat en hel del. Men det är fortfarande en bit kvar tills vi är fullständigt öppna och ärliga, tills vi ser varandra som vänner och med-lemmar och inte folk inför vilka man ska hålla upp en fasad. Men det är på väg åt rätt håll och jag tycker det är underbart.

När jag åkte hem fanns en man och en vän hemma och vi (dom!) bakade kladdkaka. Trots ett missat ägg blev det riktigt bra. Sen somnade jag och Jonte. Efter att vi skjutsat hem Danne, såklart.

Idag gick vi upp tidigt, trots att det blev sent igår. Jonte var snäll och gick och handlade frukostmat, för vi hade slut på mjölk efter bullbaket igår. Anledningen till detta arla uppstigande var att jag och mamma, båda pillerknaprande (hon för huvudvärk och jag för "tjejontimagen" som en förstående killkompis en gång sa) och ganska trötta skulle hitta The One. Symaskinen. Vi åkte till loppis. Vi åkte till KiloTex (som bara hade Jenome-maskiner, vadan?) och förbi en stängd affär och ännu en stängd affär. Där gav mamma upp och gav mig pengar att själv leta upp en maskin för. Den sista affären var mest lovande och har på veckodagarna ganska generösa öppettider och genom fönstret såg det iaf ut som om de hade en del bra grejer, även begagnat. Så på måndag blir det en utflykt för att se om jag hittar nåt kul till ett vettigt pris och med vettig garanti.

Nu ska jag plugga latin. I jul tar jag studenten.

Jag ser fram emot:

• i eftermiddag när Jonte kommer hem
• ikväll när jag ska vara konfaledare och ansvara för fikat
• imorgon när jag och mamma ska på loppis och leta symaskin
• torsdag när bönegruppen ska vara hos oss

Symaskinsepisoden

Min mamma har som kanske tidigare nämnt gett mig en symaskin i artonårspresent. Eller snarare ett löfte om en symaskin eftersom jag fortfarande inte fått den. Men det ska inte det här inlägget handla om. Det ska handla om vår symaskinsjakt igår. Sen får vi se om jag skriver om nåt annat också, men det var så länge sen jag skrev så det behövs lite påfyllning och dessutom är det en ganska underhållande anekdot.

Vi började med ett ställe som mamma var säker på skulle ha nåt. "Tyvärr", sa mannen som förestod butiken. "Vi säljer inte till privatpersoner." Mamma som är bra på att vara missnöjd kund sa direkt och lite anklagande att hon minsann har köpt där förut utan problem. Då visade det sig att han egentligen bara inte hade nåt inne. Folk är förunderliga ibland. Men han tipsade om ett annat ställe som låg en bit bort och vi åkte dit.

På väg in i affär nr 2 sa jag till mor min att jag behöver ingenting jättefancy scmancy, jag behöver inte kunna brodera tio olika sorters blommor eller skriva namn på saker. Vi kommer in i butiken och jag börjar fundera på vilka olika resårer som finns innan vi får hjälp. Det var en trevlig dam, men hon hade ingenting begagnat att sälja men tyckte att hon hade bra pris på de nya maskinerna hon hade inne. Vi satte oss vid hennes monstermaskin och hon börjar visa att man kan fålla linne med olika sorters blommor och skriva namn! När jag säger att jag kanske inte riktigt har behov av det börjar hon prata om middagsbjudningar med linneservetter och jag försöker se det framför mig. Vem vem VEM skulle jag bjuda med hemmasydda broderade linneservetter!? Jag förstår inte alls! Nu hade den mellandyra maskinen (som fortfarande var på tok för dyr) andra spännande finesser också, som automatisk trådspänning och meddelanderuta om vilken nål man ska byta till och sånt där. Och nog för att jag syr mycket, men jag är också mycket slarvig och glömmer lätt det där med trådspänning och rätt nål och det har blivit en hel del trassel genom tiderna. Automatisk trådspänning blev jag lite kär i.

Men det kändes inte hundra att betala så mycket pengar så vi åkte vidare till ett ställe som mamma hade lite hum om. Och jag passade på att säga att jag gillade automatisk trådspänning och att symaskinen sa till mig när jag skulle byta nål. Hon passade på att säga att den billigaste som fanns på förra stället antagligen inte skulle göra mig lycklig. Så kom vi fram till affär nr 3. Det första hon gör är att plocka fram en liten nätt sak med två vred och säger "Den här kan sy raksöm och sicksack. Den kan inte göra tio sorters knapphål, men det brukar de flesta ändå inte behöva". Jag och mamma tittar på varandra. "Fast hon syr en hel del, så lite fler funktioner vore nog inte fel" säger mamma (eller nåt i den stilen). Jag instämmer.

Varför kan inte saker vara lagom? Är inte Sverige hallå kända som "landet lagom"? Varför kan man inte hitta en enda begagnad fin maskin som kan göra alla coola saker? Jag ska dammsuga Blocket efter en finfin symaskin. Hittade en men den kostade lite för mycket. Å andra sidan var den aldrig använd. Åh, dilemmat.

Annars ville Sara se bilder på vårt köksbord som vi köpte. Och jag vill annars ha en soffa att sitta i och galgar att hänga kläder i och lampor. Men vi trivs bra här i vårt avlånga kök och klädiga sovrum och igår provade jag på att spela Tales of Symphonia. Det var helt ok.

Höstskor

Idag regnar det. Jag gick med mina fina höstskor, som jag köpte förra hösten när jag hade pengar precis innan jag satte in köpstopp för att jag skulle fortsätta ha pengar att gifta mig för, bort till Kupan. Tänkte kolla om de hade nåt köksbord man skulle kunna köpa och kanske ett par stolar. Vi saknar nämligen båda dessa viktiga komponenter för att känna att man bor nånstans. Kupan var dock stängd, så det blev inget av det och jag fick gå hem igen, vilket nästan var lika bra eftersom jag måste gå och snurra på p-skivan så vi inte får böter och jag också borde plugga. Kupan öppnar klockan 18 ikväll. Udda tid, men jag ska försöka hinna dit innan Jonte kommer hem och vi ska åka till IKEA. För tredje gången.

Första gången köpte vi en säng. Trodde vi. Det visade sig att vi i vår virrighet hade plockat på oss två halva sängar. Så igår åkte vi tillbaka för att byta det tredje paketet som var fel paket. Vi fick med oss rätt paket hem och började glatt (gladare från Jontes sida än min mot slutet, jag var ganska trött och tjurig) skruva ihop vår äkta säng. När vi kommit nästan helvägs inser vi att när IKEA skriver "Justerbara sängsidor; olika tjocka madrasser kan användas." så betyder det visserligen att man kan använda olika tjocka madrasser, men inte samtidigt. Jag tycker det är lurendrejeri så jag tänkte försöka ringa och imitera min mamma idag. Min mamma är jättebra på att vara missnöjd kund. En gång hade McDonalds missat en hamburgare i vår jättestora beställning. Då ringde mamma och fick presentkort på hela beställningen. Jag får hoppas att jag fått något av den ådran för jag är ganska missnöjd. Dessutom saknades en del i sängen, mittdelen som ska hålla upp madrasserna. Då är det tur att man har gift sig med ett nödlösningsesse. Men tråkigt att man måste åka tillbaka ännu en gång. Suck.

På fredag ska jag vara konfaledare. Det ska bli spännande. Så ska vi åka till Jontes föräldrar och hämta möbler på lördag och så hoppas jag på en kopp te med Sara

Och så kan jag ju också nämna att jag inte längre plågas av dilemmat vilket av mina jobb jag tycker bäst om. Jag har nämligen bara ett. Fast om jag skulle välja skulle jag valt så ändå.

Drömmar

Jag blir irriterad när folk säger att de ska slå ihjäl Jante, göra Jante arg eller inte lyda Jante. Jante är nämligen inte en person utan en stad i en roman. Det är därifrån Jantelagen kommer. Sen blir jag irriterad på mig själv för att jag irriterar mig på andra människor. Det är en typiskt dum sak.

Men för att bryta mot denna ytterst dumma lag tänkte jag berätta att jag bakade jättegoda kakor nyss. Drömmar. De var så goda så jag höll på att gå under. Alldeles lagom möra och goda, men inte degiga. Alldeles lagom tunga för att äta två och en halv för mig (Jonte åt mer, Jante åt inga, dels för att Jante är en stad och dels för att staden inte var här, så den kunde inte få några. Hade den fått några hade den antagligen blivit mer välvilligt inställd till livet och människorna och det mesta) och perfekta till mjölk. Milk and cookies. Den del av the American Dream jag tycker är finast.

De var så goda så jag och Jonte båda började drömma om att öppna café eller konditori i stil med dem på vår fina kakburk från Nyåkers Pepparkakor. Det är en gammal jättefin plåtburk som genom tiderna haft växlande innehåll såsom kritor, saker utan plats, saltkex och nu kakor. Och antagligen var det pepparkakor i från början. Nu är det drömmar i den. Kakdrömmar.

Och gott blev det!

För er som läst inlägget som Jojjo skrev precis innan, kan jag
konstatera att det blev en god korvstroganoff!

Omtumlande

Igår och idag gjorde jag nåt omtumlande. Telefonen ringde vid vad jag trodde var kvart över fem på morgonen (egentligen var det kvart över sju för Telia hade på nåt vis lyckats mecka med klockan i min ifån) och frågade om jag ville vikariera på dagis. Eller, såklart frågade inte telefonen, men en i andra luren. Och jo, det kunde jag ju tänka mig. Så jag gick upp och åt frukost och klädde på mig oömma kläder och åkte iväg till Jakan för att vicka. Omtumlande. Samma sak hände idag, men nu var jag lite mer förberedd. Igår var jag med de stora barnen och idag var jag med de mindre. Alla barnen är egentligen ganska små, men de vet liksom inte om det själva. Det är ganska fint tycker jag.

Sen har jag pluggat lite latin. Fast på svenska eftersom det var romersk historia och inte latinsk grammatik (som är döden).

Imorgon ska jag jobba på mitt vanliga jobb. Jag funderar på hur det kommer kännas att sitta vid ett skrivbord och titta på papper och tidvis få leta efter arbetsuppgifter efter två såna här dagar då en halvtimmes rast känns fullkomligt himmelsk efter allt stoj och stim (som i och för sig är jätteroligt också) och hålla handen och byta blöjor och läsa böcker. Att bara sitta kommer nog kännas ganska underligt.

Efter imorgon händer nästa omtumlande sak. Förutom att flytten börjar dra igång så börjar också Fillas ungdomsverksamhet och jag blir konfaledare på riktigt. Det kommer också bli omtumlande. Overkligt och underligt känns det. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag känner mig så yngst och så oerfaren samtidigt som jag tror att jag har nåt att tillföra. Jag tror jag är ganska dålig på att inte vara den drivande motorn i saker. Så det blir en utmaning för mig att låta nån annan styra ett tag.

Nu ska jag försöka få min man att laga mat. Jag hoppas det blir gott.

Flyttande

De senaste dagarna har Jonte fått stå för bloggandet. Jag har försökt förkovra mig i Latinet och dessutom lekt med min nya telefon. Men eftersom Jonte inte skriver om vad som händer i våra liv just nu utan mer om vad som händer i ögonblicket just nu tänkte jag at tag i saken och berätta.

Vi flyttpackar. Började igår och redan är alla böcker nere utom mina latinböcker, en bok om församling som jag höll på att läsa, en kallepocket, två biblar och kokböckerna som ska packas med köksgrejerna som måste få vara uppe lite till. Det är så tomt och kalt utan böckerna. Jag saknar dem. Sebastian som vi hyr av var här igår och tyckte det var starkt jobbat av mig att få ihop så mycket böcker på en så kort livslängd. Jag lät bli att säga att jag lämnat "skräplitteraturen" och en del ungdsomsböcker hemma, delvis på grund av platsbrist, delvis på grund av att jag faktiskt inte läser dem längre, men också för att Petra ska få läsa dem. Hon är så sjukt bra på att skriva så hon behöver lite vägledning genom klassiska ungdomsböcker som "Lilla Huset på Prärien". Vid närmare eftertanke borde jag kanske lämnat mer hemma, men istället kanske jag får chans att lura ut henne till Jakan för att låna böcker där.

Det är mycket förväntan och längtan och samtidigt är det jobbigt att tänka på hur vi ska kunna finansiera allt det här. Samtidigt vet vi att det går. Man får vara beredd att offra lite bara. Just nu funderar vi på vad som är en mest hållbar lösning, projektor och vaxduk eller tv. Vi tittar så lite på tv (vi tittar inte alls på tv... allt finns att hitta på nätet nowadays) så en tv-licens känns överflödig. Samtidigt är projektorer dyra. Ingen av oss har lust att mecka bort en tv-mottagare i en befintlig tv och en "mediavisare" känns också ganska onödig. Men lite funderande och räknande ska det bli, för Jonte vill ha upp sitt Wii.

Och så funderar vi på hallen, om en stor möbel som skulle svälja allt stök skulle bli så stor att den sväljer all yta också eller om den är praktisk och fin. Och köksbord och stolar och andra bord. Hur vi ska fixa med datorbord och pysselbord. Jag vill nämligen gärna ha ett eget bord till symaskinen som jag skulle fått för ett år sedan, och jag vill att datorerna inte ska vara tvugna att flytta på sig hela tiden. Så det lutar åt Jontes skrivbord i vardagsrummet med två datorer på, och mitt skrivbord i sovrummet med en symaskin på. För symaskinen vill jag ha uppe ungefär lika mycket som Jonte vill ha sitt Wii uppe.

Det är sånt vi funderar på under dagarna istället för att banka in demonstrativa pronomen och deklinationer. Jag avskyr deklinationer. Annars funderar jag lite på hur min höst kommer se ut. Jag inser att jag har sagt upp min valmöjlighet för fredagskvällarna totalt. Innan har jag funderat på om jag över huvud taget vill åka in till stan, har medvetet kommit för sent för att jag inte ORKAR den falska glättigheten när folk ska hälsa på varandra. Nu ska jag vara en ledare. Jag har ingen möjlighet att säga att jag inte ORKAR. Jag måste åka i vilket fall och jag tror att det kommer bli nyttigt för mig. Att tvingas ta besvikelsen på min församling på allvar och göra något åt den istället för att dra mig undan. Att tvingas förändra och finnas till för min församling istället för att säga att den inte har tagit hand om mig. Jag tror att det var Gud som ledde mig att fråga Gustav om konfirmationen. Tack.

Nu har jag två valmöjligheter. Antingen ta mig an diskberget som har en förbluffande egenskap av tillväxt eller plugga. Allt medan jag går in mina nya skor.

Frukostpicknick

Idag började vi dagen med en frukostpicknick i parken. Det var en
mycket härlig idé!
Flingor, fil, mackor och ostbågar i morgonsolen är aldrig fel.

Ute på shopping

Jag tycker om roliga saker. It, datorer, TV-spel, musik och även
böcker (även om jag sällan hinner läsa dem).
Men Jojjo har ett underligt intresse för skor. Och idag stillar vi
hennes hunger och är på outlet i Barkarby.

(Skorna på bilden är de skor hon inte valt.)

Hos Josef

Idag åkte jag och jojjo till Josef (min svåger). Snart ska vi äta
gott och sen ska vi titta film.
Det ska bli gött...
Jojjo är numera svår att nå, då hon sitter mest och spelar på sin
nya iPhone. Lite som jag var -94 när jag fick mitt Game Boy. Fast då
var jag vara 8 år gammal.

Stilikoner

Tantmodet har ju som bekant regerat i ett par år, men häromdagen var jag med om nåt kul. När det är soligt i Stockholm tittar man gärna ner i marken för att inte bli bländad. Iaf när man går från Fridhemsplan till S:t Göransgatan på eftermiddagen. Då ser man folk från strax ovanför midjan och neråt. På samma dag tänkte jag "Fy vilken snygg kjol och vad fint matchat med blusen" och "Åh vad fina byxor och den jackan är så söt!" och när jag sen lyft blicken för att se hur tjejen som matchat ihop denna outfit tänkt med håret inser jag att "tjejen" är över 70. Gulligt. Så med dessa stilikoner i tanken har jag på mig en erikshjälpt kjol med enorma fickor och instoppad sönderklippt mbt-tröja.

Det börjar bli höst i luften. Snart flyttar vi från vår sommarlägenhet till större och mer permanent. Snart ska jag sätta mig och sy gardiner och klänningar och kanske sofföverdrag, vad vet jag. Snart ska jag hämta min fantastiska gröna kappa som egentligen behöver nytt foder, men det orkar inte jag. Snart måste man ha strumpbyxor om man ska ut. Snart.

Föväntan är ordet. Förväntan över hur man ska orka med, klara av. Förväntan över hur det ska bli. Och hårt arbete kommer det bli. Skolan ska bli KLAR i höst och det SKA bli student i jul. Eller hur, Michaela?

Tittatittatitta!

Titta vad jag hittade idag! Lite mer koncist än mina inlägg på ämnet hittills. Åh, fina fina!

Annars kan jag berätta att jag skulle vilja äga musik av Regina Spektor, Simon&Garfunkel och Joni Mitchell. Och såklart Levi Wares nya skiva. Men det finns viktigare saker än att äga i livet.

Två nyheter

Igår hände två saker i mitt och Jojjos liv!
För det första löste jag till slut kuben för första gången i mitt
liv. Det var trevligt!
Sedan har Jojjo fått min iPhone (och mitt gamla nummer), då jag fått
en uppgraderar iPhone 3gs istället.

Trevligt.

En kub på jobbet

De senaste dagarna har det varit ganska lugnt på jobbet (ovanligt),
och jag har då roat mig själv med en rubiks kub som finns här.
Som mest lyckas jag med att få alla utom tre hörnbitar på rätt
ställe, och sen gör jag något fel som förstör hela kuben och jag
får börja om.

Men trägen vinner!

Le lendemain

Den här dagen känns väldigt mycket som dagen efter. Igår var dagen efter Bröllopet, men den här dagen känns ännu mer dagen efter. Igår började ändå med pannkaksfrukost och Josefin och slutade med Davidbesök och te. Idag sitter jag bara. Har läst en massa DN-artiklar och tittat på klockan och tänkt att jag snart ska gå och hämta posten och vattna blommorna hemma hos Simon. Snart. Jag ska bara göra en massa annat först. Som att läsa bloggar, äta lunch, kolla mailen och mailadresser.

Tänkte ta kontakt med syo i eftermiddag också. Och ta mig i kragen och komma igång med latinet igen. Får nog börja om från början tyvärr, vilket innebär en långsam start. Därför får jag berätta för syo att jag gjort en massa bra saker under lovet (som att bli klar med franska 5) så dom inte tar mitt bidrag. Som är ganska viktigt just nu. Om två veckor flyttar vi till ett nytt Paravel i Jakobsberg. Där ska vi bo i ett år med luft, kärlek, CSN och min fjuttlön som inkomst. Därifrån ska vi skicka ut tack-korten från bröllopet. Dit ska dörren alltid vara öppen för vänner. Där ska jag laga mat i ett kök som går att stänga om och vi kommer kunna ha ett skrivbord och ett matbord och ett soffbord och ett sängbord. Jag hoppas mina föräldrar skakat fram min artonårspresent tills dess (bara sådär ett år för sent) för jag börjar känna behovet av en symaskin.

Sen finns det andra anledningar till att jag känner mig lite låg idag. Inget som ska basueras ut på internet, men som förklarar lite varför den här dagen, som på en del sätt är en väldigt crucial dag känns som dagen efter. Det är lite för sent idag. Lite för sent att ställa saker till rätta. Nu ska jag promenera bort till Simon och på vägen ska jag ringa nån som jag hoppas har tid med mig.

Sara och Oskar

Igår hände nåt underbart och vackert och fantastiskt. Min bästa vän gifte sig med sin pojkvän sen fem år. Jag och Jonte har varit på mängder av bröllop sen vi blev tillsammans, men det här var speciellt. Bröllop är i och för sig alltid speciellt, men när man känner att man är på bröllop var och varannan helg tappar det lite. Men inte gårdagen. Gårdagen var underbar och jag var nära nog lika glad och lycklig som på vårt bröllop.

Hur jag än skriver och vad jag än skriver kan jag inte uttrycka den tacksamhet och glädje och kärlek jag känner för Sara och den fantastiska lycka jag känner över bilden till inlägget. Så jag säger bara stort GRATTIS, Sara och Oskar!

Åskväder

Precis innan jag skulle gå hem från jobbet idag började det ösregna
och åska!
Många kanske skulle tyckt att det var jobbigt att bli blöt och kall,
men jag njöt mest.

Lite tråkigt var det dock att min fina fru inte var hemma när jag kom
hem så vi kunde ta en filt om oss och se på nån film eller läsa en
spännande bok tillsammans.
Nej, hon åkte till Eskilstuna för att vara tärna istället. Och
imorgon ska jag dit för att hå på själva bröllopet. Det ska bli
riktigt kul!

Kvällen spenderade jag (en kväll kan spenderas, precis som tid,
Jojjo) Hemma hos Danne. Vi nördade oss mest och spelade starcraft.

Relevans.

Igår fyllde jag 19 år. Jag fick frukost på sängen och en blå gjutjärnsgryta av min man och han mådde illa på morgonen (och i omgångar under dagen) så han fick vara hemma med mig hela dagen. Det tyckte jag om. Annars har min ålder känts högst irrelevant på sistone.

Mer relevant var årets Frizontema, till exempel. Uppbrott handlade det om och det sas mycket bra saker om mycket olika teman. En dålig nyhet för året var att seminarierna bara gick en gång om dagen. En bra grej var Mikael Hallenius bibelstudier. Han är en bra talare som är medryckande och talar ungdomars språk bättre än många ungdomar själva. Han lever ett trovärdigt liv och han låter trovärdig. Dessutom bygger han faktiskt saker på bibelord och inte på anekdoter och retorik som vissa andra talare. Vilket i kristna kretsar ger pluspoäng. Bibelstudier som inte är förankrade i Bibeln är ganska mesiga.

Det togs också upp mycket relevant på FrizonBibel, lägret innan Frizon som jag rekommenderar typ alla att åka på. På få andra ställen har diskussionerna haft så högt i tak och samtalen så syftat till ökad förståelse för varandra. Och på få andra ställen är det ok att man drar över sina 4x40min lektioner med en knapp timme till.

Andra saker som också känns relevant är det här och det här. Jag har svårt att balansera mitt samvete med mitt liv och mitt samvete vaknar ganska mycket när jag inser att det faktiskt finns människor som tagit sitt samvete på helt och fullt allvar. Och så ekar Mikaels ord. Det spelar ingen roll att du inte är en "sån", för Gud är sån. Och så funderar jag istället för att bara göra. Men utmanad blir jag.

Frizon 2009

Nu är jag äntligen hemma igen efter en fantastisk tid borta. Lite sjukt är det att man kan ha det så otroligt bra och vara med om så många riktigt bra saker och må så bra samtidigt som man bara vill hem. Det är väl det som är kärlek.

Jag vet inte ens om jag ska gå in på allt jag varit med om. Det blir så sjukt mycket då och jag borde gör annat än att blogga. Plugga till exempel. Leva i verkligheten till exempel. Men jag kan lista lite sjukt bra saker med FrizonBibel och Frizon:

• Alla bra samtal och nya vänner och gamla vänner och gemenskap.
• Vittnesbördskvällen.
• Nattvardskvällen.
• Undervisningen.
• Vi sålde 200 kycklingar till familjer i Uganda.
• Brown Feather Sparrow!
• Jag var frisk ända till sista dagen och fick se nästan alla band jag ville se as opposed to andra år när jag legat sjuk första kvällen och sen varit trött och seg och inte orkat gå på nåt.
• Temat Uppbrott kändes relevant och viktigt.
  

Med andra ord, ett riktigt bra Frizonår! Men nu är jag hemma och det känns fantastiskt att få sitta tyst vid sin dator och lyssna på fantastisk musik (Levi Wares nya skiva! Fast online och inte i min ägo...) och vara tyst och klia på mina myggbett. Nu ska jag äta frukost.

Ensam vecka

Den här veckan är Jojjo på frizonfestivalen, men jag har stannat
hemma (pga svagt intresse och dyr avgift).
Fast egentligen har jag knappt varit hemma alls.
Förra helgen åkte jag till föräldrarna i Strängnäs, för att
sedan åka till Danne på tisdagen.
Där var jag tills idag, och det är ganska trist att vara ensam och
inte ha något att göra.
Så det blev några promenader idag. På en av dem passade jag på att
fota utsidan av lägenheten, därför att snart är den ett minne
blott! (Inte på riktigt, men för oss.)
Därför att igår skrev vi kontrakt på en tvåa i Jakobsberg!
Från ynka 26 kvm till 60! Fast med en ganska dyr månadshyra dock, men
vi ska nog klara av det med Guds hjälp!

Nu ska jag försöka göra något av den här kvällen!