De senaste dagarna har Jonte fått stå för bloggandet. Jag har försökt förkovra mig i Latinet och dessutom lekt med min nya telefon. Men eftersom Jonte inte skriver om vad som händer i våra liv just nu utan mer om vad som händer i ögonblicket just nu tänkte jag at tag i saken och berätta.
Vi flyttpackar. Började igår och redan är alla böcker nere utom mina latinböcker, en bok om församling som jag höll på att läsa, en kallepocket, två biblar och kokböckerna som ska packas med köksgrejerna som måste få vara uppe lite till. Det är så tomt och kalt utan böckerna. Jag saknar dem. Sebastian som vi hyr av var här igår och tyckte det var starkt jobbat av mig att få ihop så mycket böcker på en så kort livslängd. Jag lät bli att säga att jag lämnat "skräplitteraturen" och en del ungdsomsböcker hemma, delvis på grund av platsbrist, delvis på grund av att jag faktiskt inte läser dem längre, men också för att Petra ska få läsa dem. Hon är så sjukt bra på att skriva så hon behöver lite vägledning genom klassiska ungdomsböcker som "Lilla Huset på Prärien". Vid närmare eftertanke borde jag kanske lämnat mer hemma, men istället kanske jag får chans att lura ut henne till Jakan för att låna böcker där.
Det är mycket förväntan och längtan och samtidigt är det jobbigt att tänka på hur vi ska kunna finansiera allt det här. Samtidigt vet vi att det går. Man får vara beredd att offra lite bara. Just nu funderar vi på vad som är en mest hållbar lösning, projektor och vaxduk eller tv. Vi tittar så lite på tv (vi tittar inte alls på tv... allt finns att hitta på nätet nowadays) så en tv-licens känns överflödig. Samtidigt är projektorer dyra. Ingen av oss har lust att mecka bort en tv-mottagare i en befintlig tv och en "mediavisare" känns också ganska onödig. Men lite funderande och räknande ska det bli, för Jonte vill ha upp sitt Wii.
Och så funderar vi på hallen, om en stor möbel som skulle svälja allt stök skulle bli så stor att den sväljer all yta också eller om den är praktisk och fin. Och köksbord och stolar och andra bord. Hur vi ska fixa med datorbord och pysselbord. Jag vill nämligen gärna ha ett eget bord till symaskinen som jag skulle fått för ett år sedan, och jag vill att datorerna inte ska vara tvugna att flytta på sig hela tiden. Så det lutar åt Jontes skrivbord i vardagsrummet med två datorer på, och mitt skrivbord i sovrummet med en symaskin på. För symaskinen vill jag ha uppe ungefär lika mycket som Jonte vill ha sitt Wii uppe.
Det är sånt vi funderar på under dagarna istället för att banka in demonstrativa pronomen och deklinationer. Jag avskyr deklinationer. Annars funderar jag lite på hur min höst kommer se ut. Jag inser att jag har sagt upp min valmöjlighet för fredagskvällarna totalt. Innan har jag funderat på om jag över huvud taget vill åka in till stan, har medvetet kommit för sent för att jag inte ORKAR den falska glättigheten när folk ska hälsa på varandra. Nu ska jag vara en ledare. Jag har ingen möjlighet att säga att jag inte ORKAR. Jag måste åka i vilket fall och jag tror att det kommer bli nyttigt för mig. Att tvingas ta besvikelsen på min församling på allvar och göra något åt den istället för att dra mig undan. Att tvingas förändra och finnas till för min församling istället för att säga att den inte har tagit hand om mig. Jag tror att det var Gud som ledde mig att fråga Gustav om konfirmationen. Tack.
Nu har jag två valmöjligheter. Antingen ta mig an diskberget som har en förbluffande egenskap av tillväxt eller plugga. Allt medan jag går in mina nya skor.
