Kappa

Jag känner att jag skulle vilja skriva något fint och eftertänksamt och underbart, men jag har inte så mycket sånt att skriva. Jag är inte så eftertänksam idag. Hungrig är jag, men det ska avhjälpas om en liten stund, med potatissoppa från när Petra (Jontekusinen, inte systern) var här.

Igår var vi hemma hos mina föräldrar och hämtade en massa saker, mest kläder. Jag har hittat ett gäng strumpbyxor och tröjor jag har saknat, men den mest fantastiska skatten bland mina kvarlämnade pryttlar var mina vinterskor, de bruna stövlarna som är snygga, sköna, varma och perfekta, utan tvekan det bästa skoköp jag någonsin gjort. Och galgar förstås.

Jag fick också med mig en ny sak hem. En blå kappa. Mamma gav den till mig för att hon tyckte den var min stil och för att hon inte verkar gilla min gröna kappa (den är sliten och behöver bytas ut ändå, så det är inte bara hennes ogillande av den gröna som är anledningen), men ju mer jag tittar på den blåa, desto mer tveksam blir jag.

Dels är det ärmarna som är sjukt konstiga. Ska jag kunna använda den alls måste jag ändra ärmarna. De går liksom inte upp till armhålan som normala ärmar utan sitter liksom ihop med midjan, samtidigt som de inte är raka som på en kimono. Underliga och udda är de.

Sen går jag inte så mycket i blått annars. Jag känner mig tveksam till blått. Jag vet att de flesta tycker att blått till rött hår är jättefint av någon underlig anledning, men jag trivs inte alls i det. Jag vill ha gröna, bruna och rostiga färger, inte blå och turkosa. Jag trivs liksom inte i det.

Sen är den lite för snäv i nederdelen tycker jag. Alla mina kjolar vill ha vidd och plats, men kappan är ganska rak. Och så, anledningen till att min äldre syster inte ville ha den, men som gjorde att mamma trodde att jag kan ha den, den är lite för stor (jag förstår inte riktigt varför hon tror att jag kan ha den när Lydia inte kan, hon och jag är ganska jämntjocka. Visst, jag har lite mer omfång kring magen, men det är inte många kilos skillnad. Dessutom är det irriterande med folk som jämt påpekar det, för särdeles mycket mer omfång har jag inte).

Så nu måste jag antingen påbörja ett enormt restaureringsarbete av en alldeles ny kappa i jättebra kvalitet och av fint märke (vilket känns lite onödigt) eller köpa en ny kappa till nästa år. Jag har redan bestämt mig för att den gröna ska få hänga med i vinter också, men sen är det goodbye. Den är helt enkelt för sliten. Det känns lite elakt att inte ta emot en så fin gåva, samtidigt som den inte alls är det jag vill ha. Är det en fin gåva då? Och om jag inte använder eller syr om den, vad gör jag med den? Ger tillbaka den? Ger bort den (eftersom den är för liten för mamma)? Säljer den?

Nåväl. Lyxproblem är det hur som helst. Nu ska jag äta potatissoppa, sen ska jag städa på sovrummet innan det blir becksvart och sen ska jag åka och handla tyg med Jontes bästa vän innan det blir filmkväll i kyrkan med tema slappt. Jag håller inte temat.

Dagens tredje inlägg.

Ok, det kan kännas lite fånigt att jag plötsligt bombarderar med inlägg efter min frånvaro, men det känns ändå kul att skriva och då får man ju göra det.

Jag tänkte i hissen på väg upp efter att ha gått ut med två brev och in med ett kilo morötter på imorgon. Imorgon kommer någon kanske skriva i en blogg "Jag var på sjukhuset imorse för att undersöka den där knölen i bröstet. Tack och lov var det ingenting, men jag hade ju tagit ledigt från jobbet så jag fick en ledig dag! Det firade jag med en fika på stan och en ny tröja..." Eller så kommer hon inte skriva någonting. Eller så har hon ingen blogg. Men jag ska vikariera 7:30-16:5 imorgon.

Visst är det underligt att allt man gör liksom gör avtryck i någon annans liv. Allt man säger eller gör eller inte säger och inte gör. Ibland slår det mig mer än annars att alla människors liv är lika verkliga som mitt eget. Inte så att jag går runt och tror att allas liv inte är på riktigt, men självupptagenheten och stressen gör att man lätt fastnar i att se folk som statister i sin egen såpa. Så vill jag inte att det ska vara. Jag vill se människor och allt vad det innebär.

Lite trist är det dock att jag bara verkar få jobba de dagar Jonte är hemma. Förra veckan var han hemma och var krasslig ett par dagar (dock inte så krasslig som syrran som har svinis), de dagar jag jobbade. Imorgon ska han vara ledig och hjälpa sin kusin med nåt spännande. Förhoppningsvis får jag vara hemma resten av veckan. Då har Jonte tagit höstlovsledigt.

Grapefrukt.

När jag var liten åt min mor ibland grapefrukt. Jag tyckte varje gång hon delade den gula frukten att det såg jättegott ut och ville smaka. Men det var inte gott. Det var beskt och slabbigt och äckligt.

Nuförtiden äter jag grapefrukt ibland. Tycker om den syrliga och beska smaken. Men jag häller gärna lite socker på ändå. Helt vuxen är jag inte än.

Om Muhammed inte kommer till berget...

Jag har knorrat lite inombords de senaste dagarna att bloggarna jag själv läser uppdateras dåligt. Själv har jag inte skrivit på en vecka. Inte för att jag tror att vår blogg är någons favoritblogg, men jag har känt en liten skam över min iver att få läsa och min o-iver att skriva. Så i förhoppningen att någon ska uppdatera skriver jag nu om vad jag gjort sen jag uppdaterade sist.

Jag har jobbat en hel del som vikarie på ett dagis som ligger tio minuter med cykel hemifrån oss. Insett att allt jag tyckt att lärare ska göra och tänka är lite svårare än jag tänkt att det är. Det är inte lätt att ge blyga och tysta barn uppmärksamhet och uppmuntran när det är några som alltid bråkar. Det är jättelätt att bara säga till och ifrån och nej och fy till barn som bråkar. Men man får göra sitt bästa och försöka berömma bråkstakarna de få gånger de faktiskt gör rätt. Och ibland kan man sätta sig på en sten och sjunga sånger i en kvart med tysta små blyga damer, trots att det finns barn som skriker. Det finns ju tack och lov fler fröknar på dagis än jag.

När jag har varit hemma har jag varvat mellan att sova på soffan med dagisdängor som "Nyss så träffa' jag en krokodil" och "Fem fina fåglar" i huvudet och sy kläder. Det har blivit ett stycke underkjol av gardinen jag hade som slöja på möhippan och en till kjol av ett par gardiner. Gardiner är så sjukt underskattade som kläder. Min mamma har skrattat och fnyst åt mig hur mycket som helst för alla mina gardinkläder (och ibland har hon visat att hon blev positivt överraskad), men jag är övertygad om att jag egentligen skulle kunna gå klädd i bara gardintyg för resten av livet. Jag ska inte prova denna tes, men jag tror på den likafullt.

En enda dag har vi gjort något riktigt av, och det är lördagen. Då åkte vi och handlade kläder för Jontes presentpengar, men han kom hem med bara byxor och kalsonger. Jag däremot kom hem med tre bas-t-shirtar, ett par strumpbyxor och två helt fantastiskt underbara tyger. Ett ska bli byxor och ett ska bli en klänning. Och jag älskar Röda Korset. 10:-/m på alla tyger, oavsett kvalitet och mängd... Stört bra! Jag har dessutom klippt sönder mina jättetrasiga gamla älskade jeans som mönster till de nya byxorna. Waste not, liksom. Om ett tag kommer det komma upp bilder på vad jag har åstadkommit de senaste dagarna, men nu ska jag gå och slänga in äppelpaj i ugnen. Ut kommer blåbärspaj. Kom och gör mig sällskap och hjälp mig äta upp dem! Meow!

Dubbeldejt

Ikväll blir det inte konfirmation för hela slanten som det varit tidigare fredagar. Istället blir det besök hos Jontes familj. Två bra saker och man får välja det ena, liksom.

Jag blir så glad över konfirmanderna (även om jag inte alls tycker om att vi kallar det konfirmation) för de är så sköna. Dessutom är jag glad över mina medledare, som också är grymt sköna och trevliga. Jag är tacksam över allt de ger mig och över att jag får vara till nytta och ge lite till dem också. Like it. Därför känns det lite tungt att inte åka till kyrkan såhär första konfaträffen efter lägret.

Ändå känns det jätteskönt att få komma iväg lite och Jontes familj är så härlig och fin. Dessutom är det vackert i Björktorp. Och vi kommer ju tillbaka på söndag för dubbeldejt med David och Becca. Animefilm på bio och jätterara människor. Like even more. Nu ska jag försöka plocka lite disk och packa och allt det där man behöver göra när man ska åka och hälsa på svärföräldrar.

Jag tror.

När jag var tolv år funderade jag på att bli psykolog och hjälpa typ trettonåriga trasiga tjejer. Jag berättade inte det för så många eftersom jag tänkte att det skulle gå över, att jag skulle växa ifrån det och kanske vilja bli något annat när jag väl blev en trettonårig trasig tjej. Eller när jag slutat vara det. Och mycket riktigt, jag har funderat på om jag skulle kunna livnära mig på skrivande som journalist eller författare, jag har funderat på översättare, jag har funderat på att bara plugga litteraturhistoria hela livet och försöka knipa en plats i Svenska Akademien (glassigt yrke deluxe) men också yrken som man får jobba häcken av sig i, som jurist.

Jag har känt mig osäker. Fram och tillbaka. Men som konfaledare har jag fått prova på att samtala med och vara nära nyblivna tonåringar, innan jag helt glömt och tappat hur jag kände då. Jag har fått vara en ledare, en förebild och ett bollplank och lite har jag landat tillbaka i min tolvårstanke, psykolog. Två funderingar har jag kring vad jag vill specialisera mig på. Traumatiserade barn och så just dessa konfirmationsgamla människor.

Jag tror att Gud har ett stort hjärta för tonåringar. Jag tror att den kärlek jag känner till just den här åldersgruppen är något som Gud har visat mig, att han har öppnat sitt hjärta för mig och den kärlek han känner för dem har smittat mig. Jag tror att Gud kan öppna sitt hjärta för människor och låta dem se och smittas av hans kärlek till omgivningen, inte bara till tonåringar. Vissa får en kärlek till ett land, andra till en stadsdel och åter andra till naturen. Eller vadsomhelst.

Jag tror att man som kristen kan vara använd av Gud.

Jag tror också att man kan bli klar med matte B, även om det är jobbigt.

Lägerläge

Om en stund åker jag på läger är det tänkt. Jag älskar läger. Läger är bland det bästa som finns. Att komma iväg, göra något annat, bli inspirerad, undervisad och vägledd. Slippa bestämma när man ska ta tag i att göra mat. Slippa bestämma när man ska gå upp eller gå och lägga sig. Att ha sitt liv inrutat efter massan. Och lägerledare som är till för att leda, för att svara och för en själv.

För första gången i mitt liv ska jag vara lägerledare. Det känns nervöst och spänt, samtidigt som jag är så glad över att få ge tillbaka, eller ge vidare.

Medan jag springer omkring och försöker få tag på mamma som skulle skjutsa och komma på vad jag ska ta med för kläder kan ni titta på kjolen jag har på mig just nu. Klöverkjolen som jag lyckades spilla foundation på igår. Inte lyckat.

För övrigt är det svårt att fota sig själv med telefonen. Även i spegeln.

Loppisshoppis och sånt.

Ni kanske märkte att jag lämnade bloggen hastigt och lustigt innan för att åka nästan direkt från stugan till Sara i Eskilstuna och bara vara med henne. Jag har saknat att bara vara med Sara jättemycket så det var bra att vi fick vara lite med varandra. Dessutom har jag tittat ikapp Merlin, och det är inte fy skam. Och så tittade jag på Twilight. Min känsla är high school-film med bättre foto. Visst, spännande och så, men rätt platta personer och inte en så trovärdig utveckling (och nej, inte att han är vampyr, det är visserligen inte heller trovärdigt, men det är inte som att jag har problem med överaturliga varelser. Snarare allas känslomässiga utveckling. Och historiens.) Det är så skönt att vara hos Sara och Oskar. De är så fina människor och jag tycker så mycket om dom.

Så har vi loppisshoppat, som vi brukar göra, men vi gick inte bara till Myrorna som vi brukar utan även till Röda Korset och ett antikvariat. Jag köpte en kakburk, ett kjolmönster, två band (på RK), en (Lotta-)bok och en urgammal mönstertidning som saknade ett av bladen (på antikvariatet). Jag funderar på att göra ett riktigt fint inlägg med bilder och allt på vad jag hittade, men jag vet inte var min mobil är så jag kan ta bilder. Iofs skulle jag kunna ta bilder med Jontes mobil, men det är inte lika kul. Och idag satt vi bara och pratade och tittade lite på svtplay tills jag var tvungen att rusa till stationen för att hinna köpa biljett. Fick allra bästa bussplatsen också, den precis bakom utgången så man har fri sikt och kan ha upp knäna utan att den framför suckar och grinar.

Sen åkte jag och Jonte hem och åt och så drog jag med honom på ännu mer loppisshoppis och det blev inte byxmönstret jag ville hitta, för det var sålt, men annat småkrafs för 75 kronor blidde det. Däribland en jättepraktisk ask fylld med knappar, en underkjol till min klöverkjol som är KLAR (fast linningen blev lite tokig) och ett par supertjocka jättelånga sockor som blir jättesköna i höst och vinter. Jonte köpte ett 3000-bitarspussel. Förhoppningsvis är det komplett.

Halmstad

Den här helgen var vi i Halmstad och firade Jojjos mormor som fyllde
år.
Men vi passade även på att vara i stugan som ligger väldigt nära
havet och i morse tog vi en promenad i blåsten.

Riktigt mysigt blåsväder!

Duken som blev en kjol.

På allmän (Saras) begäran kommer lite bilder på det enda hela projekt som blivit klart hittills sen jag köpte symaskinen, förutom fodret som jag bytte i min fantastiska gröna kappa. Jag har gjort lite lagningar och en ändring på en kjol så det blev en klänning och så har jag tänkt en hel del. Men det här är det enda som blivit klart, en rund duk köpt på Röda Korset för 20 kronor blev tillsammans med en dragkedja för en tia och inspiration från UnderbaraClara till en kjol.

Ståendes framför vår bokhylla. Ignorera mina bröst.

Sittandes i soffan. Ignorera min vettskrämda min.

Såhär ser mönstret ut på lite närmare håll

Två saker slår mig.

1. Det är inte väldigt svårt att sy en sån här kjol. Det är verkligen bara att tuta och köra.
2. Vilken förskräcklig duk det här måste ha varit.
   

När man åker samma väg varje dag lär man sig allt möjligt. T.ex.
var dörrarna till pendeltåget stannar.
Snart märker man att dörrarna inte stannar riktigt exakt på samma
ställe varje gång. Men diffar inte mer än en till två meter.

Onödigt vetande?

Syskon

Igår kom tre av mina fem syskon på besök hem till oss och åt varma mackor. Petra håller på att sy en kjol, så hon behövde en dragkedja så hon ville till Röda Korset och köpa en, och jag och Andrea är inte svårövertalade på loppis. Jag köpte ett tyg som ska bli en kjol och nöp i ett mönster och fler tyger och skulle vilja kunna slänga guldpengar omkring mig, för det är ungefär vad tygen kostar där. Lycka är att hitta fina tyger. Men den som gjorde de bästa inköpen var Andrea. Hon köpte en klänning som jag var och tittade på förra veckan, men som var för liten för mig (jag provade den inte då, men igår fick jag inte igen dragkedjan) men satt perfekt på henne. Så fantastiskt fin klänning att man går under. Sjukt fin. Dessutom hittade hon storasystrarna till ett par skor som både hon, Lydia och jag har älskat sönder, ett par blåa med låg klack och groteskt stora rosetter. Fantastiskt.

Samuel och Jonte stannade hemma och spelade tv-spel istället.

På kvällen, efter att Röda Korset hade stängt, kom mamma över på en kopp te för att hämta hem sina barn, men hon lämnade ett eftersom Womba och hans moder behövde sovplats hos oss. Då räcker inte sängarna till, så Petra sov över hos oss. Hon har börjat titta på Alias och älskar det såklart.

Igår fyllde också David år, men jag tänkte göra en present till honom på riktigt istället för att skriva ett facebook-grattis. Det känns liksom bättre. Det har gått lite inflation i grattis tycker jag. Innan när någon sagt grattis så har de faktiskt kommit ihåg en och bemödat sig med ett sms eller ett samtal. Jag har känt mig ihågkommen och viktig. Nu säger man grattis till alla som man är facebook-vän med och den lilla rutan som gör att jag kommer ihåg alla andras födelsedagar är den enda möda man behöver lägga ner för att komma ihåg mig. Inte för att jag blir ledsen för facebook-meddelanden, men det blir ganska opersonligt när man får ett "grattis gumman!" av nån som knappt pratar med en annars.

Och när man skriver sånt här funderar man på vad man har för liv. Jag blir tydligen stött av att folk är artiga nog att säga grattis när folk fyller år, trots att de inte menar det. Då kan man inte ha så stora problem egentligen. Och det är ju alltid en tröst.

Ikväll är det bönegrupp. Det blir förhoppningsvis lika trevligt som vanligt. Innan dess ska jag göra en statistisk undersökning och prata en stund med Josefin om hon har tid. Tidsoptimisten i mig har vaknat igen.