Nyinredning

Idag åkte jag, Jojjo, Becca och David till IKEA och köpte en expedit
bokhylla som ska användas som avskärmare i vardagsrummet.

Det visade sig att vardagsrummet inte alls kändes så litet som jag
trodde att det skulle, och nu har vi massor av plats för alla böcker
och tidningar!

Studentfest.

Det närmar sig med stormsteg nu. Inte riktigt klokt, men snart är det verkligen studenten som gäller! Snart är jag helt klar! Projektarbetet ska bara korrekturläsas och fixas layoutmässigt och så ska jag skriva en rapport, litteraturvetenskapen ska bedömas och muntas, och så har jag de två tentorna i torsås om mindre än två veckor. Sjukt. Jag är snart helt klar! Sen ska det bara sys en klänning och en mössa (jag ska försöka mig på det i alla fall) och sen smäller det. Jag vinner. Jag är bäst. Jag kommer att ha tagit studenten.

Det firas med öppet hus från 15 här hos oss den 20/2. Smörgåstårta. Kladdkaka. Brädspel. TV-spel. Sen lär vi vara uppe hur länge som helst, så man kan komma ganska sent också. Om nån läser som vill bli inbjuden som inte känner sig inbjuden, lämna kommentar.

Sjuk känsla. Jag tar studenten. En enorm lättnad och en enorm tomhet. Jag slutar skolan.

Trasigt ställverk

I morse på väg till jobbet fick jag veta att ett ställverk på
centralen hade rasat, och att all pendeltågstrafik skulle stanna helt.
Så jag fick hoppa av i Spånga och ta krångliga busslinjer till
jobbet istället.

Missa att gå av?

När den här bilden togs stod tåget på Jakobsergs station och jag
höll på att glömma att gå av!
Dörrarna stängdes precis bakom mig och jag slapp åka till Kallhäll
för att vända tillbaka. Puh!

Förvirrad sammanfattning om Etik och Livsfrågor 100p

Egentligen borde jag sitta och plugga litteraturkunskap, men jag tycker det är jobbigt att analysera Kafka (vilken chock) och jag sitter dessutom och funderar på etikochlivsfrågor-kursen som jag ska ha munta i imorgon.

I höstas och nu den här vintern har jag börjat dra i saker som är oerhört tunga för mig. Jag har fått hjälp på en del olika sätt, och etikkursen har faktiskt haft en stor del i det. Jag tänker inte hålla på och fläka ut mitt liv så hemskt mycket, men jag tänkte att jag skulle dela med mig av en insikt jag gjort under tiden jag har dragit i det här. Man kan säga att det är det viktigaste jag har lärt mig i etikkursen.

Jag är en egen individ. Jag har ett eget ansvar. Jag definieras inte av vad andra människor gör mot mig. Jag har makten att definiera mig själv och själv välja vad jag vill ska påverka mig. Jag har makten och ansvaret för mitt eget liv. Jag kan inte skylla på någon annan hur jag beter mig.

I psykologikursen var det viktigaste jag lärde mig det motsatta. Jag lärde mig att mina beteenden är ett svar på andras beteenden mot mig. Och jag tror fortfarande att det är sant. Men jag har lärt mig att jag faktiskt kan svara som jag vill. Jag kan välja om jag vill bli bitter eller om jag vill bryta den onda cirkeln och bygga något nytt. Det är svårare att inte bli bitter, det är svårare att bryta invanda mönster, men det är mitt ansvar att göra det.

Sanningen att säga så är det inte mitt ansvar. Det jag har försökt göra den här vintern har inte varit min uppgift. Det har varit vår uppgift tillsammans, vi som är berörda av det. Men någon måste börja och jag kan antingen sitta och vänta på att någon annan ska göra det eller så kan jag göra det själv. Jag kan ta det stora hemska läskiga klivet ut i mörkret själv, eller så kan jag vänta på att någon annan gör det. Varför jag? Varför inte jag?

Nu ska jag tillbaka till något ännu mer förvirrande. Heja Kafka.

Fler i familjen

Igår fick vi ett litet tillskott till vår familj. Hon heter Becca,
och hela kvällen igår var det fullt sjå med att göra i ordnig
hennes säng vid hörnet.

Med henne kom det även en 42" TV, och en musikhörna med stativ, mick
och hela köret.
Hon ska bo i vårat vardagsrum den här
våren och det tycker vi är jättekul!

I morse gick Jojjo upp före oss andra och bjöd på en rejäl
brakfrukost med pannkakor och allt!

Jojjo klädshoppar

Idag har jag och Jojjo gått till röda korsets second hand (igen, det
är ingen ovanlighet) och jojjo shoppar loss på billighetskläder och
tyg.

Själv har jag haft ont i magen i några dagar. Jobbigt, men är det
inte bättre imorgon så ska vi till farbror doktorn. Igen.

Men annars mår vi bra!

Ursäkta, men hur tänker man när man...

• ... skriver frågor som "Gör en fallbeskrivning och använd allt du har lärt dig i kursen"?
• ... skriver samma fråga i varje uppdrag i kursen?
• ... skriver samma fråga flera gånger i ett av uppdragen?
• ... inte mailar tillbaka när någon mailar en?
• ... inte klarar av att planera in saker åtminstone två veckor i förväg så att den man planerar med kan boka billiga biljetter?
• ... inte har klätt på sig eller ätit frukost när man har tvätttid om en halvtimme?
  

Facebookvänner

När man sitter med teorifrågorna i Idrott och Hälsa A tänker man att man ska göra något av sitt liv. Att man inte ska vara så himla lat och oföretagsam utan faktiskt göra några sit-ups då och då. Eller armhävningar. Eller få nån fart på sig själv. Det känns så lätt när man läser vad man SKA göra och blir lovad guld och gröna skogar om man bara får ändan ur vagnen. Man föreställer sig ett liv som är helt perfekt utan fel och brist och allt blir bara bra om jag lyckas börja och få rutin i det där lilla extra. Sen minns jag att jag fortfarande inte orkar ta trappen upp till tredje våningen. Vet inte om jag ska ta det som en morot att det är hög tid att börja eller om jag ska ta det som en förmildrande omständighet.

När man läser sin logg på facebook tänker man att man borde rensa bort en hel del vänner. Gjorde det här om dagen och tog bort tre eller fyra personer som jag inte har någon kontakt alls med och som inte har någon kontakt med mig alls. Folk jag inte skulle hälsa på på stan och som inte skulle hälsa på mig. Inte för att vi är osams eller så, men vi har inte den relationen. Och en annan som det bara var skumt att han skickade en förfrågan.

I helgen pratade vi en del om det, jag och tjejgänget. Att det är ett så stort statement att vara vänner på facebook. Jag har en del människor som jag inte pratat med på år och dar där. Folk som man träffat på ett läger nånstans som man klickade med då men som man aldrig träffar. Vars status man aldrig kommenterar, men som man ändå är glad att få följa lite. Folk man bara vill hålla koll på, veta vad de gör. Folk man delat viktiga och stora stunder med men som man inte riktigt har något annat gemensamt med. Men som man ändå vill visa att man bryr sig om, att man tänker på och att man vill väl. Man tittar på deras foton och gläds när de skriver om resorna de gör och vännerna de älskar. Och vet att de i alla fall minns vem jag är, eftersom de är vänner med mig på facebook.

Och det är ett så stort statement att inte vara vänner på facebook. Som mitt ettanpågymnasietgäng som redan innan jag slutat i klassen betedde sig som att jag inte var där längre. Visst, jag är inte den lättaste att vara vän mer, det var inte jättelätt att ha en del av ett gäng vars prio ett är att festa som sover större delen av dygnet och dessutom är nykterist. Men jag trodde att vi var vänner på riktigt och att Hanna menade det hon sa när hon sa att vi skulle vara vänner tio år framåt. Och nu är vi vänner på facebook för att jag hoppades att vi skulle kunna knyta kontakten igen. Men det händer inte och jag har gett det tusen chanser känns det som.

Det känns som ett moment 22. Tar jag bort dem som vänner har jag definitivt dödat vår relation och gett dem fripass att snacka skit om mig och aldrig ringa mer. Har jag kvar dem kommer ingenting att hända alls med vår relation. Hur länge kan man vara vänner på facebook för gammal vänskaps skull?

Plötsligt känns det där med att börja träna inte alls särskilt svårt. Men jag kan ju skjuta på det tills efter kittelfjäll eller så.

The first annual Pillow Fight

Idag sov jag till tio och igår var jag helt död när jag kom hem vid åtta. Inte helt död, men jättejättetrött. Anledningen är för lite sömn i helgen. Anledningen är mitt fantastiska tjejgängs första årliga kuddkrig. Det finns inte ord för hur mycket jag älskar de där tjejerna, så jag kan antingen skriva ett långt långt långt inlägg om det och ändå känna mig tafatt och som att jag sagt för mycket eller för lite eller för dåligt eller inte satt fingret på. Men jag kan säga att jag älskar er, och att jag är så glad att ni är mitt fina tjejgäng. Ingen kan ha det bättre.

Sara, Alexandra, Josefin och Johanna. Och så jag. Det känns fint att vi gjorde det här. Det känns fint att vi kunde samlas allihopa och bara umgås. Och trots att det inte behövs några ord pratar vi hela nätterna. Och trots att vi känner varandra kan vi upptäcka nya djup i oss själva och varandra och plötsligt känns allt så klart. Så självklart. Och livslång kärlek är inte förbehållet parrelationer. Jag önskar vi kunde vänskapsgifta oss.

Intressesnö

När man levt med sig själv i nitton år märker man vissa saker om sig själv. Vad man är intresserad av till exempel, och inte minst på vilket sätt man är det. Inte för att skryta, utan för att det har mycket med det jag ska skriva om att göra, men jag är duktig på en himla massa saker. Mycket har att göra med ett gott läshuvud och envishet. Läshuvudet är praktiskt i skolan och jag har kunnat lägga en massa tid på annat än att plugga. Envisheten har gjort att jag sett till att lära mig saker även om det är svårt. Men även om jag ritar, skriver, skulpterar, syr, bakar, spelar musik, viker askar och annat riktigt bra så finns det något jag tror har påverkat varför jag kan en massa saker.

Intressesnö. Jag snöar in på en sak att göra, gör det i ett par månader och går sen vidare till nästa. Jag skrev alldeles i dagarna ett manus baserat på en novell av Victoria Benedictsson i Celtx (gratisprogram som var jättepraktiskt) och nu ser jag manus överallt. Barnböckerna på dagis. Tidningar. Promenaden till jobbet. Utlåsningsepisoden den här eftermiddagen.

Men jag kommer aldrig göra något av det här heller antagligen. Precis som med mina halvstickade benvärmare, mina vackra tyger som ligger och väntar på bättre tider, pepparkaksdegen i kylen och alla mina tusen påbörjade första kapitel från ett par år tillbaka kommer intressesnön smälta och det som göms i intressesnö kommer upp halvfärdigt, ofärdigt, inte riktigt genomarbetat. För jag ger upp så lätt. Tänker "vad ska jag med det här till, bättre att satsa på nåt mer jordnära och ordentligt än författare/konstnär/illustratör/musiker/skådespelare/sömmerska/sockerbagare". En av anledningarna till att jag aldrig gick praktisk linje. Samhälle är mer jordnära, mer på riktigt. Riktiga böcker, riktig kunskap, riktigt viktiga saker säger alla runtomkring. Så lägger jag undan min kreativa ådra ett tag tills den pockar på igen med nåt nytt som man kan göra. Och så blir jag "samhällsvetare" istället för ett riktigt yrke som sjuksköterska eller frisör. Eller skådespelare eller sockerbagare.

Sen älskar jag min linje och tycker om att läsa mig till kunskap. Jag älskar viktiga och riktiga böcker och jag tror att det är samhällsvetarna som räddar världen i slutändan. Men samtidigt, Maria och Becca och alla mina andra estetvänner. Vissa dagar önskar jag att jag inte var en vetare och lite mer en görare.