Afternoon Tea

Jag lovade att skriva vad Petra fick i födelsedagspresent och det ska jag göra. Jag och Jonte kidnappade henne med hem till oss och gav henne biljetter till New Moon som hon velat se sen den kom ut men inte haft råd att göra. Lite dålig tajming var det för hennes vänner hade tänkt göra samma sak, fast utan att bjuda. Men hon blev jätteglad i vilket fall, trots att det var en liten biograf och hon fick se den med en kritisk storasyster istället för lyriska trettonårskompisar. Sen fick hon sova över och så spelade vi bönspelet nu på förmiddagen innan jag skulle iväg och hon åkte hem.

Jag skulle träffa Fillas ungdomspastor Gustav i kyrkan, men han hade glömt sina nycklar i Göteborg. Det där med nycklar och högtider är spännande. Jag lyckades glömma hela min jacka (innehållandes nycklar) hos Sara vid midsommar och nu glömde jag som bekant nycklarna i Charlottas jacka, men fick tillbaka dem mot en kopp kaffe till min svärfar. Han hade nog lämnat ifrån sig nycklarna utan kaffe också, men det var trevligt att bjuda. Skönt att veta att man inte är ensam om att förlägga de viktiga pinalerna. I alla fall.

Gustavs glömska ledde till att vi inte kom in i kyrkan som var igenbommad eftersom ingen vill jobba dagen innan nyår. Det där med en igenbommad kyrka har jag svårt för. Jag gillar det som de flesta svenskkyrkliga kyrkor kör, att det allt som oftast finns någon i kyrkan så man kan slinka in och sätta sig en stund. Men det var inte dit jag ville komma.

Gustav föreslog då att han skulle bjuda på en kopp kaffe. Eftersom det varit allt annat än varmt idag och kaffe är gott tyckte jag det lät som ett bättre förslag än att avhandla vårt samtalsämne under en promenad, eller än värre, stillastående i kylan. Så vi traskade iväg till ett café som var överfullt och tänkte att vi går till nästa istället. Som råkade vara Classic Tea Room. Stockholmspriserna är ju överlag över medel, men jag har aldrig suttit på ett café som tagit mer pengar. Mysigt och ombonat, lyxigt och goda scones med marmelad och te som är som te är mest, men käre värld vad dyrt! Det är ju i och för sig lite affärsidén, att det är lyxigt och exklusivt. Kul grej att göra nån gång när nån fyller år eller till en möhippa kanske, men inte bara för att sätta sig på ett café och sitta. Det blir nog det våra upplevelsepresentkort som vi fick i bröllopspresent går till.

När jag kom hem hade Jontes nya dator kommit. Så bortsett från promenaden jag drog ut honom på har han suttit fastklistrad sen dess. Man vet var man har honom, och det är ju praktiskt.

Det blir nog ingen sammanfattning av året som varit, eller decenniet heller för den delen. Det har varit ett turbulent år på många vis, men mest har det varit bra. Jag hoppas att vi allihop kan få ett riktigt bra år och decennie, och också att vi kommer kunna se tillbaka på det som varit med tacksamhet och glädje. 2009 var året då jag och Jonte gifte oss.

Min sida av saken

Jonte har fått blogga ifred ett tag nu. Dels har min dator varit upptagen större delen av tiden sen Jontes dator gick sönder, dels har jag inte haft lugn och ro att sätta mig och skriva. Vi har (som ni kanske sett av Jontes inlägg) flängt runt en del och så passar hans mobilbloggande bättre. Men jag gillar att skriva. Och jag gillar att meddela mig. Och jag tycker om att fylla i det Jonte missar också. Som att vi inte bara hade Emil och Danne och David och Becka här igår utan också mina svärisar som lämnade mina nycklar som jag hade glömt när jag åkte snowracer i jul. Jul, jul, strålande jul.

Jag har haft en riktigt bra jul! Helt fantastiskt bra faktiskt! Visst, det fanns ingen "riktig" rödbetssallad, men det var det enda jag saknade faktiskt. Så mycket glädje och kärlek. Jag är så lycklig att jag får vara del av en så fin familj som familjen Nyqvist.

Sen stundar nyårsfesten och inför det har det hänt lite saker som Jonte inte tycker är värda att blogga om riktigt. Dels har vi flyttat in mitt sybord i sovrummet, som vi städade i förrgår. Det tog sin lilla stund, men nu är det städat och fint. Och ombonat dessutom när vi fått in mitt bord. Bordet är inte bara flyttat för att frigöra sittplatsyta utan också för Beccas säng som kommer stå där när hon flyttar in i vårt lilla Paravel. Alla har varna oss för att ha en inneboende, men det känns bra att det är Becca och att vi ska få lite hjälp med ekonomin. Visst, det är inga gigantiska summor vi pratar om, men det är fortfarande pengar. Och även om alla har varnat oss så har många också uppmuntrat oss och berättat om hur det funkar och hur man kan få det att funka. Det ligger fortfarande lite i framtiden, men det känns bra att komma igång med anpassningen av lägenheten för "tillökning".

Idag har vi städat skrivbordet och fått undan pappershögarna som var en salig blandning av gamla tidningar, gamla räkningar, viktiga papper och skräp. Nu är skrivbordet fint och städat tills när Jontes nya dator kommer, förhoppningsvis imorgon. Då kommer mitt bloggande bli lite mer frekvent igen, hoppas jag.

Det som kommer hända ikväll har däremot väldigt lite med städning att göra. En viss lillasyster går från tolv till tretton, en förändring hon inte verkar helt nöjd med. Förhoppningsvis blir hon nöjd med vår present till henne. Vad det är kan jag berätta imorgon. Nu ska jag få lite plugg gjort medan Jonte lagar mat och sen åker vi väl hem till fädernehemmet och spelar Carcassonne med syskonen eller nåt i den stilen. Jullov FTW.

Händelserik dag

Planerna för idag var att träffa Danne, men när vi tre hade fått
för oss att åka in till kista galleria ville Emil också hitta på
någt med oss.
När Emil senare på kvällen behövde åka hem ringde David & Becka
oss och vi fem spelade Carcassonne.

Mycket roligt!

Jul!

Nu är det jul!
Och då är det kul!

Röntgen

Ni snälla trogna anhängare som läst i vår blogg tidigare har kanske
hört att vi blev påkörda här om dagen.
Jojjo har sedan dess fått ont i ryggen, och nu sitter vi på
röntgenavdelningen för att se att inget har gått sönder.

Men sjukhuskänslan är lika kliniskt handspritsluktande trevlig som
den alltid är på sådana här platser.

Sara: oroa dig inte. Jojjo ringer dig så fort hon är klar här.

Händelserika dagar

Igår och idag var ett par händelserika dagar.
Vi började med att göra en liten snölykta på fönsterbrädan i
köket, och den blev väldigt fin till kvällen med ett värmeljus!

Sedan var vi på premiären av Avatar på kvällen, och jag vill inte
hypa den för mycket med vi var alla som spg den överrens om att den
var HUR BRA SOM HELST!

Ähum...
Idag hjälpte vi Marika och Kerin att köra lite lådor från en gammal
lägenhet till deras nya, och det gick bra tills vi hade några hundra
meter kvar och blev påkörda i en rondell.
Det var visserligen inga höga farter inblandade, men Jojjo har ont i
ryggen och jag är lite stel i nacken.

Typiskt!

Bästaste Bästa

Idag har jag på mig en av mina bästaste bästa klänningar. Jag har inte haft på mig den hela dagen. Jag har jobbat och då måste man klä sig både varmt och praktiskt för att det ska gå ihop. Men när jag kom hem och vände en snabbis i duschen kände jag att det var den här jag ville ha på mig.

Den är bra på mängder av vis. Den är bra eftersom det är jättesnygg, men inte så festsnygg att man inte kan ha den till vardags utan att få dåligt samvete om den skulle bli skitig. Den är hög i ryggen så man kan ha den med en tröja under när det är kallt och snö, men den har inga ärmar så man kan ha den utan tröja när det är sol. Den är blommig så den är somrig, men den är svart, så den är vintrig. Den har en rosett i ryggen. Den har små kulor som man kan leka med på tråd som man kan knyta om man har hyperaktiva händer (som jag har). Den är så lång att man aldrig känner sig oklädd, men inte så lång att man snubblar.

Jag har ett par såna klänningar. Alltså, inte likadana klänningar, men alldeles perfekta klänningar som man bara blir glad av att ha på sig. Och idag har jag det.

Dessutom köpte jag den på en runda med min bästaste bästa vän för ett knappt år sen. Och det tycker jag är fint att tänka på.

Solidaritet.

Jag har en vän som jag håller av väldigt mycket. Hon skriver på sin blogg om solidaritet och att det är det viktigaste att rösta för. Hjärtefrågor som stök i skolan eller abort får stå åt sidan för solidariteten med de fattiga tycker hon. När jag först läste hennes text tänkte jag att är det inte en solidaritet med de ofödda att rösta "mot abort"? Eller en solidaritet med de så kallade bråkstakarna, aka "klicken" att rösta för sätt att få en ordentlig skolgång? Sen läser jag det här och jag känner en sån vrede att det blev helt svart inom mig.

När det förra gången var val i Sverige fick jag inte rösta på riktigt. Jag röstade på kristdemokraterna i skolvalet, av den enkla anledningen att jag känner solidaritet med de omkring 35 000 ofödda som väljs bort varje år och de 385 000 barn som växer upp med föräldrar i riskzonen för, eller redan i, alkoholism. Jag vill med allt jag gör tjäna Gud och jag har tänkt att KD var bästa alternativet att lägga min röst på. Sen dess har jag känt att Kristdemokraterna mindre och mindre har blivit ett parti jag står bakom. Abortfrågan som jag tycker är oerhört viktig har man i princip låtsats som att man aldrig brydde sig om. Istället har man gjort ett stort nummer av homoäktenskapsfrågan, vilken har varit omöjlig att driva från början med en stat och en kyrka som är separerade. No wonder att de inte fick igenom en sån sak. Eftersom jag inte tänker rösta på KD nästa år när det blir val igen tänker de flesta att jag kanske går till det parti som liknar mest i sina värderingar. Och ja, det kanske man kan säga att jag gör. Om inget stort händer kommer jag rösta på Socialdemokraterna.

Att Sverigedemokraterna försöker fiska väljare ur KD med den typiske KD-väljarens "hjärtefrågor" äcklar mig. Dels att de har mage att göra så. Dels för att de lyckas. Tydligen tror den typiske kristne väljaren att Jesus gläds i sin himmel om barnen firar julavslutning i kyrkan och abort blir förbjudet. Att vi portar främlingen som bor i vårt land och inte visar den fattige barmhärtighet bryr han sig säkert inte lika mycket om.

Solidaritet med de svaga och utstötta var något av det Jesus var allra tydligast med. Liksom Gud har visat oss kärlek ska vi visa varandra kärlek, speciellt de fattiga och utstötta som ingen annan bryr sig om. Att visa bort främlingen är inte kärlek och barmhärtighet. Det är inte solidaritet. Min högst personliga tro är att Jesus gillar solidaritet mer än ordning och reda. Det smärtar mig att inte lägga min röst för ett parti vars solidaritet sträcker sig in i livmodern eller till de glömda barnen. Men jag röstar hellre för ett parti där några hamnar mellan stolarna än ett parti som tar bort alla stolar. Hellre lite solidaritet än ingen alls.

Tjockis pepparkakis

Idag hittade jag en pepparkaka som hade en ovanligt stor rumpa i
jämförelse med de andra ekorre-pepparkakorna som jag och Jojjo har
bakat

Try to Float

Jag är inget stort fan av låttexter i bloggen och låta dem utgöra ett helt inlägg. En gång har jag gjort ett undantag. Då la jag upp "Verge of Tuesday" av the one and only mr. Levi Ware. Just nu håller jag på och stresspluggar musik för att kunna tenta av den så fort som möjligt. Och uppgift 2 är att analysera en låt. Jag väljer: "Try to Float" av eminenta Brown Feather Sparrow. Egentligen är det sjukt att man kan lyssna på en låt såhär många gånger i rad och ändå få en så stark känsla av den. Den starkaste känslan är: Var var det här bandet när jag var tretton?

Get me down from this height
I'm afraid that I'll jump
You're my friend and my heart
You inhabit my blood

What if I leave you here?
Would it be easier?

I write your name and try to float
I never did
But I saw you
I saw you shine

I ask myself
'Is this enough, is this called love?
Can I choose you, can I choose you?'

What if I leave you here?
Would it be easier?
You're my friend and my heart

Inlägg nummer HUNDRA

Detta är redan bloggens hundrade inlägg. Lite sjukt tycker jag. Det går så fort. Vi har ju inte skrivit här längre än sen maj, men redan är vi uppe i hundra inlägg! Det innebär att vi skrivit i genomsnitt tolv och ett halvt inlägg i månaden. När man tänker på det är det kanske inte så mycket ändå.

Det hundrade inlägget ska handla om visioner. Jag gillar visioner. Därför kunde jag inte låta bli att vända mig om igår när jag hörde över några ledare som pratade om ungdomsarbetets framtid. Jag tycker sånt är spännande. Speciellt när de sa att de kört på ett koncept i ett och ett halvt år och att det var dags att byta nu. Jag gillar inte riktigt tänket. Visst, konceptet har inte funkat klockrent, det ska erkännas. Samtidigt är jag ett stort fan av kontinuitet. Jag gillar kontinuitet. Jag tror att speciellt ungdomar vars värld förändras så mycket behöver kontinuitet. Men man ska ju inte hålla fast vid nåt bara för att. Det är ju dumt.

Min dröm är att filla ska få vara en fristad från prestige, snobberi och kyla. Att man ska förknippa café manna med gemenskap och inte veckans muffins (även om jag gillar veckans muffins jättemycket. Både fikabrödet och själva idén.) Att man ska känna att "här hör jag hemma, här är jag sedd, bekräftad, önskad och behövd".

Det är min dröm. Tyvärr är det ganska långt från verkligheten. Det är mycket som är titta åt ett annat håll och orkar inte engagera sig i människor jag inte känner eller har direkt ansvar för. Det är sorgligt tycker jag. Samtidigt känner jag att det finns potential. Det är en känsla jag inte haft på länge faktiskt och jag tror att det är mitt eget fel. Jag har själv varit sur och tvär för hur jag har blivit behandlad och därför inte velat se det som finns. Jag har fokuserat på problemen istället för möjligheterna.

Jag tror på åldersblandning här. Jag tror på att inte homogenisera. Jag tror samtidigt på att det behövs lite uppdelning. Kanske uppdelningen "Aktivitet", "Veta mer" och "gemenskapochhäng". Sen kan man kanske ha en gemensam andakt/bönochlovsångsstund och sen ha caféhäng till sentpånatten. Och jag vet inte om det här är ett bra upplägg eller om det är dåligt eller vad som, men jag är så sjukligt trött på etiketteringen efter födelseår att jag vill spy.

Det talades också om att kanske ha fler "retreater" tillsammans. Eller gemenskapshelger eller avsparkar eller vadsom. Jag tänker på nyårslägret jag var på med Sara för ett par år sen. Det var sjukt bra. Jag tänker att man inte ska marknadsföra en sån helg eller ett sånt läger med nåt annat än "Vi kommer söka Gud". Sen får det bli vad det blir och man kan ha aktiviteter och bastubad och allt möjligt sånt mys, men att bara marknadsföra det med Gud. För Gud är ändå det viktigaste. Och där Gud är och verkar, där föds gemenskap mellan människor. När våra hjärtan närmar sig Gud närmar vi oss också varandra. Och det skulle vara trevligt tycker jag.

(och grattis Johanna som skrivit ännu ett endaste inlägg med en röd tråd genom nästan hela istället för att klämma in tusen ämnen i ett inlägg och dessutom inte skrivit alldeles sjukligt för långt! det tar sig!)