Jul-listor

Det är på riktigt tusen år sen någon skrev här. Eller, nej, det är inte sant. Det är lite kortare tid sen. Men det känns som tusen år och en helt annan tid. Eftersom ingen läser här längre (probably) och de som gjorde det en gång för länge sen redan vet det mesta som har hänt sen dess behöver jag inte berätta allt sånt. Men jag kan berätta om vad jag önskar mig i julklapp, för det vill jag och det känns sniket att göra det på facebook. Jag har alltid skrivit önskelistor. Det är en hjälp för den som är tvingad att ge mig något att ge mig något jag faktiskt blir glad för. Sen är det självklart upp till presentköparen (i år tror jag att det är Petra) att köpa nåt som den tycker passar. Tänk om den som jag ska köpa till (Andrea) också var så omtänksam (end of hint)

Så detta är (utan ordning):

Johannas önskelista för julen 2010

• Mortel i gjutjärn
  
• Bunkar (jättestora)
  
• Avlång bakform
• "Listen Mr" med Levi Ware
• Tänkolär
• "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" av Jonas Jonasson
• "Boktjuven" av Markus Zusak
• Fikonmarmelad
• En sjukt snygg ryggsäck som finns på Indiska (en svart, ganska stor, underbar! fast om det finns en liknande i ljusbrunt läder vill jag hellre ha det)
  
• Presentkort på Indiska (ja, precis det önskar jag mig. Jag vill ha hela Indiska, så ett presentkort är precis lagom.)
• fortsatt prenumeration på Språktidningen
• Harry Potter 5-7 i den svenska upplagan (för att matcha dem Jonte redan har)
• En JÄTTESTOR kruka som jag kan odla potatis i till våren
  

det var allt jag kan komma på nu. Och folk tycker det är svårt att köpa presenter till mig. Pah!

Nu ska jag pussa på min man.

/Snålisen

Släktkalas

Idag är det min sista dag som tonåring. Jag fyller tjugo år imorgon. Jonte har köpt en present till mig idag. Jag har köpt mat och ingredienser till en tårta som jag hoppas ska vara så god som den verkar i receptboken. Det är inte diskat, inte städat och inte förberett. Jag är inte förberedd. Jag har gått i flera veckor och ojat mig över hösten så jag har missat att det faktiskt är imorgon jag fyller år tills Johanna var snäll nog att påminna mig om det. Läskigt. Jag känner mig inte oredo, men jag känner mig inte förberedd.

Idag betalade jag för övrigt in anmälningsavgiften till Bibelinstitutet. Om knappt tre veckor börjar jag skolan. En ny skola, en ny klass, nytt nytt nytt, men för första gången känner jag någon i min klass sen innan, jag inte bara känner. Två av mina absolut bästaste vänner i världen kommer gå i den klassen. Vi kommer reta varandra till vansinne och ha jättekul och finnas nära varandra det här året.

Imorgon är det min födelsedag. Jag har bjudit hit familjen, som inte kommer i fullt antal men som tar med sig en gäst som jag har lite svårt för och så har jag bjudit hit släkt som jag aldrig egentligen har träffat. Vi kanske har setts nån gång när jag var pytteliten, men jag har inget minne av dem. Eller, jag har ett minne av en av dem, jag minns att Sören, farfars kusin, klappade mig på huvudet och sa att sist vi hade setts så kunde jag knappt gå eller nåt i den stilen.

Nu bjuder jag hem dem till mig för att de bor i den här staden. Jag har ju för i hela världen rötter här, även om jag inte har kontakt med dem. Men jag är nervös. Ända sen Johanna åkte vid tvåtiden har jag försökt tänka ordentligt och inte jaga upp mig. Innan dess tittade jag på Roswell med henne. Det finns ju faktiskt ingenting att jaga upp sig för. Ändå är det konstigt. Släkt är underligt.

Kristian & Marias bröllop

Nu är vi trötta!

I fredags eftermiddag åkte jag, Jojjo, Joppe, Martin och Calle (några från vårat sköna band TZBlizzard) upp till ännu en bandmedlem, Kristian, som skulle gifta sig med sin Maria.

Vi åkte hela vägen upp till Hudiksvall och sov hos Joppes flickväns föräldrar, och blev introducerade i norra och södra Dellen. (Kolla upp vad det är.)
Vi umgicks även med deras fantastiskt fina, men döva hund Bessie.

På lördagen gjorde vi stan och köpte nya skor och slips till mig. Calle impulsköpte nästan även en iPhone 4, men de var ju förstås slut. (nähä?)

Strax efter tretiden sa det fina brudparet "ja" och de blev gifta!
Resten av kvällen gick ut på att ha ruggigt kul på en riktigt lyckad bröllopsfest. Helt fantastisk var den, måste jag säga.

Vårat bidrag till showen gick ut på att Krille, som är trummis i bandet, fick spela trummor på oss utklädda till ett trumset till en låt på scenen.
Det gick bättre än förväntat! Vi höll nästan takten, t.o.m. när han började flippa loss och göra det svårare för oss i trumsolot!

Snart dyker det upp ett litet filmklipp från det!

Men nu är vi riktigt riktigt trötta och måste sova inför en rejäl arbetsvecka!

Over and out!

Red Hot Chili Pepper

När jag hade skrivit klart min ansökan åkte jag ut till Hjälmargården för att hjälpa till Chili där Sara och Alex är ledare. Det är såklart en massa andra ledare också. Men jag tänkte att jag skulle hjälpa till.

Det blev väldigt kul och väldigt tröttande, speciellt för huden på mina händer som har varit nästan konstant utsatta för vatten och diskmedel. Även om jag inte är allergisk mot det längre (vilket jag var när jag var liten) så är jag lite känslig. Så det blir salva snart. Först ska jag bara blogga. Det är ju så man prioriterar i livet.

Jag träffade en konfis på lägret också! Det var väldigt kul för det var bara här om dagen som jag saknade dem jättemycket. Så träffade jag massa annat folk också. Alltså det är riktigt skönt ändå, att åka ut och hjälpa till och avlasta lite grann och jobba supermycket och träffa massor med folk. Jag gjorde något efter varje måltid jag var där och hade jag varit ledare på riktigt hade jag aldrig orkat, men nu fick jag avlasta bara och det kändes riktigt värdefullt. Fast jag tror jag vill vara med som ledare nästa år. När vi har hittat en kyrka att vara ledare i.

Nu är jag helt slut och trött och ville mest bara skriva av mig om nåt annat. Nåt som inte är lägerbubbla och slita och disneysånger och fantastiskt viktiga och fina samtal i diskrummet på Hjälmargården. Jag har fått två besked. Jag har med all säkerhet en plats på bibelskolan om jag vill ha den. Jag är på åttiofemte reservplats i en urvalsgrupp om sexton på Psykologprogrammet på Örebro Universitet.

Nu håller jag på att somna så jag ska försöka hinna få nåt i mig innan jag slocknar i soffan. Imorgon kommer Johanna och håller mig sällskap innan Jonte, jag och några till åker på bröllop.

Min personliga utveckling

Jag sitter med ansökan till bibelinstitutet. Det är låångt efter sista ansökningsdag men jag har ringt och pratat med en som heter Åsa som har sagt att hon kan vänta. Så jag tänkte skriva ihop min ansökan idag och försöka skicka den senast imorgon. Så den är inne innan terminen börjar, liksom. Man ska skriva 1-2 A4 om sin personliga utveckling och jag som aldrig har svårt med ord sitter plötsligt med ett tomt word-dokument framför mig och vet inte alls vad jag ska skriva. Alls.

Hur personlig ska jag vara? Hur mycket ska jag skriva? Vad vill jag att vem ska veta? Vad vill de veta? Vad är viktigt och vad är oviktigt och vad är onödigt detaljerat och vad behöver förklaras? Och vem i hela världen är jag?

Jag antar att allt mitt grubblande genom åren bara gjort mig mer förvirrad. I början var det svårt när man började en ny kurs att göra det här och då skulle jag skriva ett kort stycke. För varje dag känns det som att den frågan blir svårare att svara på. Så jag funderar på annat istället. Böcker. TV. Brickebacken. Vänners kärleksliv.

Men nu ska jag inte skriva om något sånt. Jag ska skriva om vem jag är och varför jag vill gå bibelskola. Inte om vilka böcker jag läst, hur intresserad jag är av psykologi eller filosofi eller hur mycket tyska jag läst förut och att jag siktar på mvg i betyg. Jag ska skriva vem jag är och hur jag har utvecklats och från när jag räknar mig som kristen och vad jag förväntar mig av BI.

Svåra frågor för en stackars nittonåring med åtta kapitel kvar i Sense and Sensibility och en medvetenhet att denna ansökan snart ska skickas in.

Intensivslappa

De senaste dagarna har varit lata lata sommardagar. Snart börjar Riktiga Livet och man vill ju vara utvilad tills dess. Så jag intensivslappar med lagom okreativ kreativitet, häng på stan, häng hemma, åkande i Örebros lila bussar och massor av läsning. Nästa vecka kommer antagningsbesked nummer två och jag känner mig ganska säker på att jag inte kommer in på psykologprogrammet. Så jag bestämde mig nu ikväll när Sara var här att jag ska söka samma bibelskola som två av mina absolut närmaste vänner.

Det känns väldigt rätt nu när jag kommit fram till det, men frågan är om det kommer kännas lika rätt om fem minuter. Den senaste tiden har jag velat kring så mycket så jag håller på att bli tokig. Att få input och tankegångar från mängder av olika författare gör inte saken bättre. Just nu har mitt senaste bokfynd (till mig själv, that is, senaste var Momo för en femma men den gav jag till Sara) fullkomligt slukat mig. Hur Sense and Sensibility påverkar mig har jag inte kommit fram till än.

Kultur, kultur... Jag har börjat läsa en bokserie för att kunna kritisera den rättvist och upptäcker att jag blir fångad av berättelsen, om än motvilligt. Jag håller inte med kritikern som sa att det var en ny Sagan om Ringen, men den är bra. Däremot funderar jag vart i hela världen den är på väg. Just nu verkar målet vara att döda Gud och krossa kyrkan. Det känns liksom inte som nån bra riktning. Jag gillar inte när fantasyberättelser gör sånt. Tar saker som faktiskt finns och gör det till gott eller ont. Jag är öppen som bara vad för paralleller och övertydlig symbolik, men den här boken tar det lite för långt. En riktigt recension kanske dyker upp nånstans. Funderar på att dra igång mitt recenserande igen. Was möchten sie? Den där bokklubbsidén känns som att den kommer bli av och det gillar jag.

Nej, nu är det sovdags. Ska ju intensivslappa med Austen imorrn också. Och planera födelsedagspartaj.

Back in business

Efter en lång frånvaro är jag tillbaka. Jag har haft datortrubbel ett tag, först med batteritid och sen med tangentbordet. Det blev liksom inte av att jag satt vid datorn eftersom jag blev så irriterad. Men nu har vi köpt en ny dator, en netbook som jag kan föra anteckningar på, skriva på och ta med mig överallt. Det känns bra. Den är röd.

Mest av allt tänkte jag kanske bara säga att jag lever, visa att jag inte har övergivit bloggen helt och hållet och prova tangentbordet lite mer. Det är ett ganska så najs tangentbord jag har. Nu ska jag fippla lite mer med inställningar och sånt. Hihi.

Världens finaste

Jag har nog världens bästa fru! Hon är underbar och jag älskar henne så otroligt mycket!

Igår Lovisa och Emanuel hit och hälsade på och sov här under natten, och idag åkte vi till Hampe och hämtade min svägerska, Petra, som varit på läger där.

Riktigt trevligt har det varit, men vaaarmt! Puh!

En igelkott!

För en liten stund sedan var jag ute på promenad i värmen och stötte då på en liten krabat.
Riktigt modigt av honom att vara så långt från buskarna mitt på ljusa kvällen.

Det är i varje fall den första igelkott jag ser på näta håll på flera år.

Han var dock inte lika modig som en viss and, för några veckor sedan (se lite längre ner).

I'm blue, da ba dee da ba daa

Igår var inte min lyckodag precis. Dels hade jag sovit alldeles för lite eftersom vi flyttade i helgen och jag kom hem sent sent till Stockholm på kvällen och jag öppnade och öppnade dessutom sju och inte halv åtta som tanken var från början när vi la schemana. Så blev det kallare än jag hade räknat med när jag klädde mig tidigt tidigt på morgonen så jag gick och frös hela förmiddagen. Sen råkade jag trampa snett i ett hål ute på gården så jag stukade foten.

Dessutom har jag tydligen gått och blivit allas favvofröken, exklusivt utvald att få byta en viss pojkes blöja. Vilken ära. Detta var pojken som älskar vinbärskart mer än allt och hade fyllt magen med omogna bär. Så blev jag också den enda som fick följa med en annan pojke på toaletten, som inte hade ätit bär men som var minst sagt dålig ändå. Det påminde lite om den där dokumentären om Indien som jag och Jonte såg för ett tag sen. Efter halva dokumentären insåg jag att det gula de skvalpade runt faktiskt var människoavföring.

När jag precis hade hunnit hem ringde mamma och berättade att vi skulle flyttstäda lägenheten, så det var bara att kränga på sig paltorna jag tagit av för att ta en varm skön dusch. Istället fick jag, svettig och dan, halta runt med en dammsugare och en mopp. Solen hade tittat fram och det närmade sig samma värme vi hade i helgen, så golven torkade i och för sig väldigt snabbt. Men fönstrena blev inte tvättade, något jag borde göra idag eftersom vädret är mycket lämpligt för precis den aktiviteten. Men jag orkar inte för jag måste vila min fot. Den är bara lite blå nu.

Nu tar det sig.

Ja, nu tar det äntligen sig i vår lägenhet. Alla möbler och lådor är nu flyttade, och allt ska bara på sin plats.
Men det är fortfarande lite tråkigt att Jojjo har en till hel vecka att jobba i Stockholm.

Vad bättre är, är att min trogna vän Danne kanske kommer hit under veckan, någon dag och hälsar på. Det ser jag fram emot!

Midsommarhandlande

Igår var det löning, och idag var det handlande av mat inför ikväll när Sara och Oscar ska komma och hälsa på i vårt provisoriska Örebrohem!

Ser fram emot ikväll!

Utsikt

Vill bara dela med mig av den fantastiska utsikten jag har från mitt
kontor på jobbet.

Saker och ting på väg upp

Ja, så här ser det ut idag i vårat nya vardagsrum.
Hyllan är på väg upp och allt annat står i lådor och kassar på
golvet.

Den nya lägenheten

Som de flesta redan vet så flyttar jag och Jojjo till Örebro under den här månaden, och jag som har börjat jobba i Örebro redan håller mig här, och Jojjo som fortfarande jobbar i Stockholm är kvar där. Det är verkligen trist att behöva vara ifrån varandra, men vi ses på helgerna i varje fall.

Nåväl, jag ska inte tråka ut med ett lång textinlägg (det klarar andra i hushållet bättre än jag ;D ), men istället visa lite bilder på hur lägenheten ser ut.Bilderna är tagna förra veckan när jag inte hade hunnit få in så mycket möbler, men ni kan säkert fantisera fram något fint. Så kan ni ha massor av åsikter om hur vi möblerat helt fel när ni hälsar på sen, hihi!

Här är min hörna där jag tillbringar det mesta av min fritid.

Badrummet är delat i två, med en toalettdel, och en med tvättmaskin och badkar.

Köket är i vinkel, och här är spisdelen. Sen går den vidare till vänster där det finns plats för t.ex. matbord eller någon annan stor möbel om man så vill.

Förråd!

Utsikten från vardagsrummet!

Sovrummet, där ser vi återigen den fina madrassen.

Så här ser vardagsrummet ut. Fast just nu står det massor av lådor här också, som inte fanns när bilden togs. Bra är väl det, kanske.

Hoppas nyfikna känner sig nöjda, och att ni kommer och hälsar på snart! Jag är här på veckodagarna och i juli flyttar Jojjo in, så då är vi här hela tiden!

Örebro

Det hela är så verkligt nu. Verkligt och samtidigt sjukt overkligt. Jag tömmer våra hyllor och väntar på ett skype-samtal från Jonte och skjuter upp disken efter hans föräldrar som var här och hämtade saker åt honom. Jag försöker organisera alltihop för att flytta efter om en dryg månad.

Det är outhärdligt på alla sätt och vis, på samma sätt som våren och försommaren. Outhärdligt att inte dela lägenhet och liv med honom i sex veckor (varav en redan har gått, tack och lov) och bara ses på helgerna och leva i kappsäck och allt det där vi var så färdiga med. Samtidigt så outhärdligt och outsägligt lyckligt att vi håller på att flytta till staden som fångade mitt hjärta första gången jag var där för så länge sedan. Sex år? Sju år?

Att bara få andas luften där, att känna att jag är där jag hör hemma med människor som också betyder så outhärdligt och outsägligt mycket för mig.

Jag har dock aldrig trott att jag skulle sakna det här stället så mycket som jag faktiskt kommer att göra. Kanske inte Jakan och lägenheten. Men Becka, vår lilla bäkis. Och konfirmanderna. Och bönegruppen och alla andra mina grymma vänner (fast mest bönegruppen, nu när vi ändå pekar ut folk). Och kyrkan faktiskt, som jag haft det så kluvet med ett tag. Kyrkan som jag kan utan och innan och som jag inte nämner rummen vid namn i utan hellre säger "Rummet med gubbarna i" eller "det lilla rummet" eller "rummet där vi hade söndagsskolan -99". Med namn som får folk att höja på ögonbrynen, som Fängelsehålorna eller Graven. Graven vet bara hardcore-fillafolk var det ligger. Nedanför kapellet, innanför trappräcket finns en dörr. Där hade de Jesu grav en påskvandring omkring millennieskiftet.

Samtidigt hägrar planer för långa tekvällar och bokklubb (?) med de bästa tjejerna i världen och förhoppningsvis studier. Jag vet inte hur många gånger jag sagt "om jag kommer in" den senaste månaden, sen jag började prata mer om att vi ska flytta. Magont varje gång jag kollar mailen. Men kommer jag inte in så finns det dagisbarn i Örebro också. Och konfessionella förskolor, i alla fall än så länge, fast jag kommer rösta på ett parti som egentligen är emot det.

Nu ska jag skypa med Jonte istället för att bara vända mig om och fråga honom om vi ska se på en film eller vad vi ska äta eller bara krama honom för att han är bäst. Skype. Återigen.

Helt otroligt!

Nu vet jag att jag bloggar två gånger på samma dag, men idag har det
hänt något synnerligen ovanligt.
På vägen till cellgruppen som vi hade ikväll stannade bussen som vi
åkte med för en kvinna som precis missade den.
Jag och Jojjo sa för oss själva att det var inte varje dag som
busschaufförer var så hyggliga i Stockholm.
Senare på vägen hem stannade bussen för oss när vi sprang efter
den, säkert ett tiotal meter efter att den åkt iväg från
hållplatsen!

Det kanske bara är för att vi ska flytta härifrån som det händer,
men jag kan inte låta bli att bli glad av den här trenden.
Tack SL!

Skön dag i Rolambshovsparken

Idag var Becca ledig från jobbet och jag var förstås som vanligt hemma, så vi beslöt oss för att ta en dag ute i solen någonstans.
Det blev Rolambshovsparken, med medtagen mat och dricka och lite böcker att läsa.
Men plötsligt stördes friden av en närgången and som ville att vi skulle dela med oss.

Hej.

Jag lever fortfarande, är bara inte så bra på att visa det. Efter ett samtal med Sara insåg jag att det är dags att klargöra det. Och att kanske berätta lite vad som är på gång. Jag ska jobba heltid på dagiset fram tills första veckan i juli, så jag har inte jättemycket ork att blogga och när jag väl har det finns det tusen andra saker att göra. Och bloggen har aldrig varit tänkt som ett måste heller.

Men idag är jag hemma från jobbet med mycket ont i halsen och lite snor. Jag har hunnit med att läsa ut en biografi om C. S. Lewis och en sjukt bra ungdomsbok sedan igår. Funderar på att gå tillbaka till min (o-?)vana att recensera alla böcker jag läser. Det kanske skulle öka frekvensen av både blogginlägg och lästa böcker i mitt liv. Just nu är jag mest sugen på del två i serien, men den finns inte på bibblan här och eftersom jag hade tänkt vara frisk imorgon känns det inte nödvändigt att skicka efter den.

Igår var vi på picknick med Danne på Järvafältet och vi försökte förklara för honom att mitt lokalsinne inte bara är dåligt lokalsinne utan i en klass för sig. Min spatiala förmåga ligger någonstans strax under nollan. Trots det litade killarna tillräckligt på mig för att tvinga mig att visa vägen till bilen och under över alla under lyckades jag med detta (det vill säga att svänga åt rätt håll i en korsning. För mig är det en utmaning).

Andra saker som har hänt är att jag har haft den här trevliga donnan på besök, med medföljande sällskap. Han har verkat så bra för henne att jag hade tvivlat på att han existerade, vore det inte för den mängd bilder det finns på honom på hennes blogg. Men jag kan nu även rapportera till övriga undrande att Micke är i högsta grad verklig och trevlig. När de kom berättade de att Mickes syster (som de bor hos de här dagarna) var i högsta grad gravid. När de åkte härifrån var hon på väg ur det tillståndet. Spännande med barn, tyckte vi allihop, men mest Josefin tror jag. Hon frågade flera gånger hur det går till med det där med barn och vi försökte förklara bäst vi kunde.

En annan otroligt spännande sak som också handlar om en stor förändring i livet är att jag och Jonte ska åka till Örebro i helgen. Mer om det senare. Nu ska jag sätta mig i solen med en bok som inte är fortsättningen på den jag läste ut imorse.

God mat hos Jesper

Vi var på bönegruppen idag, och den här gången var vi hos Jesper
som bjöd på tomatsoppa med gott bröd till.

Min aptit har inte riktigt varit hundra procent de senaste dagarna,
men det blev en fin bild av brödupplägget åtminstone.

Vi var på "The Umbilical Brothers"!

Japp, och det var riktigt häftigt!
David bjöd Becca bara för att, och bjöd Jojjo som studentpresent.
Jag övertygade sedan Danne att också komma, så blev det en helskön
kväll på södra teatern.

Efteråt fick man mingla med dem och få DVD-skivor signade. =)

Om ni inte ved vilka de är, kolla in dem på Youtube!

Swhoosh, smack, schelwrlt (ljudet av en syrsa som krossas), bom!

Gekås

Japp, nu har jag som man för första gången följt med min fru till
Gekås och köpt "behövliga" saker till vårat liv.

Men faktum är att för första gången i mitt liv var jag tröttare
när jag gick in i affären än när jag gick ut!

Fast det kanske berodde på att teknikavdelnigen ligger mot slutet,
nära utgången, eller att det faktiskt är riktigt varmt i solen idag.

Resten av påskhelgen firar vi utanför Halmstd i Thörns sommarstuga,
och åker hem till Sthlm på måndag.

Glad påsk allihopa!

Svarta lackpumps

Planen var att jag skulle åka direkt från jobbet till stan idag, men den jag skulle träffa blev försenad så jag hann hem och kolla mitt konto och lite sånt innan. Och så tänkte jag försöka springa och köpa de fina skorna jag har tittat på så länge.

Jag har redan jättemånga skor och speciellt ett par om jag har på mig hemma. Det är ett par svarta lackpumps som jag har på mig när jag vill känna mig lite mer kreativ, lite snyggare, lite kvinnligare eller helt enkelt när jag behöver boosta mitt självförtroende eller mig själv lite. De funkar så, mina svarta lackpumps. Tyvärr är det fortfarande så grusigt och kallt ute att jag inte kan ha dem in till stan. Det känns som att jag skulle behöva dem idag.

Gilla loppis.

Trots att vi är tre på den här bloggen verkar det som att ingen skriver om inte jag gör det. Den senaste tiden har jag inte haft någon lust att blogga, så studentfest, jobb, solbränna, planer med Sara, samtal med Johanna och helt enkelt livet sen jag kom hem från Kittelfjäll har förblivit odokumenterat. Oh, the horror.

Men idag har jag varit på loppis och det gör mig glad. Jag har köpt födelsedagspresent till min svärmor (måste också hitta nåt till min egen mor, men det är så mycket svårare), tyg till min bästa vän, tyg och pyssel till mig själv, tekula som jag funderar på att använda som smycke för att den är så söt, allt från Röda Korset. När jag och Jonte gick och köpte frukost imorse gick vi dessutom förbi en klass som hade loppis till sin klasskassa. Tyvärr såldes assietterna jag var sugen på, men sex stycken efterrättsskålar för att kunna bjuda på efterrätt till fler än oss som bor här och det mest fantastiska köptes där. Ett struvjärn.

Jag har varit jättesugen på att prova att baka struvor ända sen jag köpte den här boken. Ännu mer sugen på att baka själv blev jag när jag impulsköpte ett paket struvor hos Handlarn i Kittelfjäll. Jag gillar att butiken egentligen heter "Sista Utposten" men i liftsystemet heter den Konsum (Konsumravinen) och i tal heter den Handlarn. Struvorna var inte jättegoda men det kändes liksom att de ska ätas färska med en kopp starkt kaffe, inte en iskall vinterdag på väg tillbaka från Handlarn med en sjuk förkylning i halsen.

Problemet är man behöver ett speciellt järn och jag har inte haft något. Man ska doppa järnet i smeten och sen i oljan. Men nu har jag ett! Ett som är format både som hjärta/blomma och en som ser ut som en fjäril. Fem små kronor kostade det. Gilla loppis.

Dra åt Kittelfjäll

Nu har vi äntligen kommit hem efter en vecka i Kittelfjäll. Att vara lägerledare tär något otroligt och att vara förkyld lägerledare tär ännu mer, men det ger så sjukt mycket tillbaka och det är så grymt kul att vara ledare åt så fina tjejer. Vi har klarat oss relativt bra trots en liten lavin (ingen skadad), två ledare skadade (ett nyckelben ur led och en spricka i en arm) och en buss av vägen. Tack och lov blev ingen i bussen heller skadad, men alla blev såklart skakade. Vår buss hade det bra med spralliga Anton och ett födelsedagsbarn vid micken, en beatboxande Phinas och Williams vardagshistorier från Upplands Väsby. Krigsfilmerna (Max Manus och Behind Enemy Lines med Owen Wilson) däremellan var ganska uppskattade, men det blev lite väl mycket av det goda för min smak. Eller, goda och goda. Jag har svårt att se det som en god och en ond sida i ett krig. Det har väl de flesta egentligen. Fast jag skulle skriva om Kittelfjäll istället för att dra in mig i filosofiska resonemang om gott och ont. Det kan jag göra en annan dag.

Lägret har verkligen haft Guds beskydd. Inte bara för att vi har haft relativt få skador och underbart väder. Undervisningen och häng-tiden har också varit riktigt bra. Det var ett lite nytt grepp på gudstjänsterna i Ladan med tanke på de ungdomar som inte har så mycket kyrkvana. Såklart kan man fundera på hur mycket man kan ändra utan att det blir konstigt (vi var några som inte var helt hundra på om man gjort någon textanalys innan man bestämde att Nine Inch Nails låt Hurt skulle spelas när man samlade ihop pengar till slummen i Kenya) men konceptet var riktigt bra ändå. Det var ganska lättfattlig undervisning i Ladan och den som ville ha lite tyngre grejer kunde gå på seminarier på eftermiddagarna (jag gick på det som kan ha varit mitt livs bästa seminarie hittills). För den som ville ha mer lovsång och förbön fanns en mycket välbesökt frivillig andakt efter gudstjänsten.

Formuleringen lättfattlig undervisning tog en liten stund att sätta. Och om du vill läsa alls, läs gärna allt, för jag kommer börja jättenegativt och bli positiv i slutet. Jag är inget stort fan av att förenkla livet och tron och kärleken och allt. Jag gillar när man är uppriktig med svårigheter och ger unga människor eller folk med liten kyrkvana förtroende och mandat att ta sig an stora och svåra frågor och problem. Jag gillar inte när vuxna i kyrkan förminskar ungdomar och deras intellekt genom att inte våga ge dem utmaningar i sin tro. Jag gillar inte när man behandlar ungdomar som lite mindre människor och inte vågar utmana och utsätta dem för något annat än "Evangelium Light", när man ger dem lite lättare undervisning. Som att jag egentligen är emot lättare matteböcker för program som inte är klassiska pluggprogram.

Det brukar ofta bli sån undervisning när man ska göra gudstjänsten tillgänglig för kyrkoovana. Sån som inte riktigt talar till de som ÄR kyrkovana. Jag gillar det inte eftersom det kränker båda grupperna. Till de kyrkovana säger man att de inte är tillräckligt viktiga för att få undervisning anpassad till sig. Till de kyrkoovana säger man indirekt att de inte kan tillräckligt mycket eller är tillräckligt smarta/bra/kristna för att klara av tyngre undervisning, sånt som väcker svåra frågor och utmanar en. Samtidigt är tung undervisning ofta svår och invecklad. Är man inte van vid liknande sammanhang kan det bli jättekonstigt. Undervisningen i Ladan var inte svår och invecklad. Inte heller var den lätt (som i light). Den väckte tunga, viktiga och stora frågor samtidigt som den gick att ta till sig av vem som helst. Kyrkovana och kyrkoovana. Eller helt enkelt bara människor. På samma sätt som det finns matteböcker som förklarar lika komplicerade grejer men med fler och tydligare exempel. Gillar att jag inte kan förklara någonting utan att peta på skolpolitik.

På tal om skola. Studentfest 14/3 efter gudstjänsten. Alles sind willkommen, men säg gärna till i förväg.

Jonte regerar över nationella!

Idag lyckades jag åka ner för nationella backen utan att ramla en
enda gång!
Visst var jag nära nån gång sådär, men det gick i varje fall!

Kul att jag faktiskt lär mig och gör framsteg.

Kittelfjäll

Iden här veckan är hela "familjen" i Kittelfjäll som ledare på ett
läger.
Idag är det kanonbra väder och hur fin utsikt som helst!
Jojjo var ganska sjuk på vägen upp och allt slit av och på bussarna
gjorde henne inte bättre. Men idag åkte hon och jag våra första åk
i knappliften (jag är inte så duktig än) och det var kanon!

Nu är det lunchdags!

Finaste

Min fru är den finaste i världen, även när hon är sjuk och hostar!

Ville bara berätta det för världen.

Given my history

Igårkväll vid den här tiden loggade jag in för att blogga men medan webbläsaren laddade sidan kom jag på att jag behövde gå och lägga mig om jag skulle ha en susning av en chans att kunna jobba idag. Det hade jag tydligen inte ändå eftersom jag låg och hostade en bra stund efter det att jag gått och lagt mig. Inte heller kom jag ihåg vad jag tänkte blogga om förrän nu. Jag skulle blogga om kittelfjällslägret.

Nio låter kanske som en lite väl tidig tid att gå och lägga sig, men efter magsjukan var jag frisk och åt normalt i endast ett par timmar innan halsen började trilskas. Först var det bara halsen. Sen fick jag hosta. Sen började jag snora också. Sen slog allt till och jag blev matt i kroppen och jag kände mig som om jag gick i högstadiet igen. Snor, hosta, andnöd, slem, blod och matthet i en osalig röra. En sedan länge av Sara kvarglömd och av mig ganska nyligen återfunnen ask Bafucin (du kan få tillbaka det som finns kvar av den när vi ses nästa gång) blev räddningen i ett par dagar och jag jobbade med denna mardrömsförkylning ett par dagar. Men idag blev det för mycket och jag stannade hemma.

Hur detta hänger ihop med kittelfjäll kan man fråga sig. Och jag kan svara. Jag funderar på om jag är tillräckligt frisk för att åka. Visserligen orkade jag mig ner för att köpa chips för en stund sedan, men det var snarare mitt otroliga chipsbegär än faktisk ork som drev mig. När jag var nere i gallerian såg jag bort mot bokhandeln och kände att det var alltför långt och att jag inte skulle orka ta mig dit och tillbaka. Visst, jag är lat och orkeslös och utan kondition, men när inte ens bokrea kan motivera mig till en detour på ett tiotal meter är det inte riktigt friskt.

Om jag inte orkar med att titta på böcker (det finns dessutom flera stycken jag verkligen vill ha), orkar jag då ta hand om ett gäng fjortonåriga tjejer på skidläger? Och smittar jag? Och är det här, given my history, en helt sjukt ogenomtänkt och dum sak att göra eftersom jag antagligen kommer dra ut förkylningen på åtminstone en vecka till och inte kunna jobba dagarna efter lägret? Eller kommer jag vara frisk på söndag och känna att jag borde ha åkt och att jag hade kunnat göra så mycket nytta och att jag borde varit med på en jätteviktig vecka för mina fina konfirmander? Och får jag ens åka för lägerledningen?

Det viktigaste för mig är inte om jag får åka eller inte just nu. Det viktigaste är att reda ut vad jag känner inför det. Ska jag vara lättad att jag slipper eller ledsen att jag missar? Stressad över att jag måste eller glad för att jag får? Just nu känner jag lite båda två.

Jag har inte packat.

Att vara hemma och sjuk

Idag är jag ensam hemma med TV:n. Becca är och lär sig skriva CV för det tror arbetsförmedlingen att hon inte kan och Jonte åkte till jobbet och jobbar. Själv sitter jag alltså hemma från jobbet och ska försöka äta riktig mat idag så jag kan jobba imorgon och för första gången sen 2007 och har ingenting att göra.

De senaste åren har jag alltid haft skolarbete att göra när jag varit sjuk och hemma. Det har alltid funnits uppsatser att skriva, uppgifter att göra. Det har jag inte nu. Jag väntar på att sportlovet i Torsås ska ta slut så att jag får tillbaka mitt projektarbete. Jag vågar verkligen inte hoppas på bra betyg, så jag försöker att inte tänka på det istället.

Roligare saker att tänka på är att jag har klätt på mig idag och tagit en kort promenad och tagit ett halvt varv i centrum. Första gången jag är ute sen jag blev sjuk eftersom kvarten på balkongen tydligen inte räknas. Andra roliga saker är att jag har köpt fina fina tyger på RK som ska bli fina fina kläder.

Studentfest...

Just nu skulle jag egentligen stå och diska efter studentfesten som skulle varit idag. Jag skulle ställt in smörgåstårta i kylen och snaskat i mig chips som stått framme i sex timmar. Men icke. Istället pratar jag kittelfjällsläger med Becca och lyssnar på när Jonte och Danne pratar ljudsaker. Anledningen? Magsjuka. Varning för detaljer i nästa stycke.

På jobbet har vi haft en femdagarsmagsjuka som går och jag trodde den kommit till mig eftersom jag mådde dåligt mer eller mindre hela dagen i fredags och spydde på eftermiddagen (när jag slutat jobbet, tack och lov) och jag har mått jätteilla sen dess. Dock har jag inte spytt sen dess (har iofs inte ätit så mycket heller) så jag hoppas på att kunna jobba på måndag. Eller i alla fall tisdag. Att det hugger till i magen nu och då och jag spottade något mörkrödbrunt som smakade misstänkt likt blod imorse känns dock inte så tryggt.

Här tar detaljerna slut. Så istället för att ha haft en jättetrevlig och fin kväll med fina och trevliga vänner har jag mest suttit. Fast med jättetrevligt sällskap ändå.

Uppsala!

Ja, igår morse åkte vi till Uppsala för att träffa Joppe, Rasmus
och övriga människor som råkade vara där.
Och det var riktigt bra, för vi har haft det riktigt bra!
Igår kväll lekte vi mörkerkurragömma igen efter sju-åtta års
uppehåll och spelade Carcassonne och Ligretto.

Vi hann även med att fika på stan och ta diverse promenader och
diskutera evolutionsteorin.

Snart ska vi åka hem efter lite kaffedrickande och träffa Sanna och
bjuda henne på något gott.

Angående syskonskap

Jag är på bussen på väg hem efter att ha sovit på min äldsta systers soffa två nätter. Jag lyssnar på musik i lurar eftersom mannen bakom mig är arg på tele2s bredband som inte vill samarbeta med honom, och att jag läser och skriver bloggar verkar mest göra honom upprörd. Jag läser på en blogg om en tjej som säger att hon inte har en fungerande relation med sin syster, att hon alltid hamnar på kollisionskurs med henne.

Jag har en ganska knepig relation med min äldsta syster, eller egentligen med alla mina syskon. Vi har aldrig umgåtts med varandra eller visat att vi tycker om varandra på riktigt förrän precis nu på sistone. Vi tycker och är både väldigt väldigt lika och väldigt väldigt olika. Jag har tävlat och jag har varit avundsjuk och jag har försökt härma och försökt bryta och allt möjligt, men mest av allt har jag undrat om det någonsin ska gå att få en fungerande relation med mina syskon, fast vi aldrig har pratat med varandra eller umgåtts eller visat något ombryende alls.

Och jag tror att sen i höstas så har vi fått en fungerande relation. Vi pratar inte om särskilt viktiga saker eller närahjärtatsaker så fort vi ser varandra. Det är inte henne jag skulle ringa först om det hände något stort (men jag skulle antagligen ringa alls, och det är en förändring). Men vi vet att vi bryr oss om och tycker om varandra nu, och vi visar det. Vi vet att om vi vill så kommer vi lyssna på varandra och göra vårt bästa för att finnas där. Jag tror inte att man måste känna att ens syskon är ens närmaste vänner. Jag tror inte att ens syskon automatiskt är de som känner en bäst bara för att de sett en börja gå eller börja skolan eller börja gråta nån gång nu och då. Men det är en slags vänskap som inte går över. Syskonskap är ett släktskap.

Swebus vs SJ

Jag sitter på bussen mot Oskarshamn där jag ska bo när jag är i skolan imorgon och i övermorgon. Jag betalade en bit över 200 för min biljett och kommer fram på sex timmar. Under tiden har jag internet. På Cityterminalen finns det också SvD-lådor utställda lite varstans. Det uppskattar jag. En dagstidning som folk betalar för som jag får gratis för att Cityterminalen tycker om mig. Fint!

Hade jag åkt tåg hade jag åkt på fem och en halv timme för typ dubbelt så mycket som nu. Jag hade också fått betala extra för internet. Att läsa hade jag haft en eventuell kvarlämnad Metro eller Kupé. Jag känner att Swebus vinner överlägset. Dock saknar jag en del saker, som jag tänkte tipsa Swebus om:

- Kan man få ett sånt där litet nerfällbart bord till datorn? det är ju ändå tänkt att man ska kunna ta med den, liksom.
- Kan det gå bussar liiite oftare? Många av mina resor avgår bara typ två gånger om dagen. Och visst, jag kan tänka mig att gå upp tidigt eller komma fram sent om jag sparar massa pengar på det. Men det är en sak man skulle kunna förbättra.
- Inte Swebus problem, men Cityterminalens. Sätt en Selectaautomat inne i gaten istället för precis utanför den. Ni skulle tjäna ett par vackra slantar och lata och stressade resenärer som jag själv skulle få en chans att köpa en kexchoklad. Kexchoklad är för övrigt det jag köper oftast i en selectaautomat.

Listan på vad SJ kan förbättra är längre:

- Gå i tid. Det spelar ingen roll hur många avgångar ni har, om ni inte kommer i tid är ju det värdelöst.
- Kompensera alla förseningar, inte bara superförseningarna.
- Kompensera med mer än en kaffe. Det känns sniket.
- Kommunicera. Vet ni att ett tåg har problem, säg det istället för att två minuter innan avgång flytta förseningen fem minuter i taget. Det är dålig stil. Får tåget problem när man är i det: kommunicera. Säg vad som är fel och hur lång tid ni tror att det kommer ta att fixa det. Tar det längre än en halvtimme, bjud på fika. Tar det längre än en timme, bjud på mat.
- Ge oss internet i biljettpriset.
- Förbättra Kupé eller ta bort den. Den är inte så spännande.
- Sänk biljettpriserna.

Kontenta: Jag gillar Swebus, men SJ AB blir BAJS baklänges.

Nygamla sanningar

Något som slår mig när jag pratar med konfirmanderna är att även om de är mogna så har de inte samma perspektiv på livet. Eller, ja, de har ungefär precis samma perspektiv på livet som jag hade när jag var fjorton. Eller ja... inte riktigt då...

Vi kom in på vikt igår. Och jag fick upprepa sanningar som jag var helt övertygad om att alla visste. Som att man inte måste vara smal för att vara snygg och man måste inte vara snygg för att må bra. För mig är det en så grundläggande grej. För dem är det inte så. De kommer att upptäcka det förr eller senare. Men det är inte en självklarhet än. Däremot är det en självklarhet att äta ett pyttelitet fika istället för en fantastisk paj dränkt i vaniljsås.

Jag mår lite dåligt över det här. För visst, även om jag inte är trådsmal så inser jag att jag påverkar med min kropp. Jag ser också att de flesta kvinnliga ledare och förebilder vi har i kyrkan följer ett långt, smalt, långhårigt, och modemedvetet ideal. Inget ont om det egentligen. Tjejer har svårt nog som det är, att man råkar se ut som en (lite mer verklighetstrogen) modell ska inte stå ivägen för att man ska kunna vara en förebild.

Men varför får inte tjocka tjejer plats? Tjejer med finnig hy, stripigt hår och jättekonstiga kläder? Är vi i kyrkan lika fastnaglade vid idealbilden som resten av världen? Lite senare på kvällen pratade jag med en tjej i min egen ålder som sa att hon aldrig känt sig sedd och uppskattad i kyrkan. Hon är lång, blond, smal och har blivit erbjuden modelljobb. Är vi sådana hycklare att samtidigt som vi inte släpper fram tjejer som inte håller samhällets ideal så trycker vi ner tjejer som gör det? Är vi sådana jantebor? Jag tror inte att jag är det. Jag hoppas att jag inte är det.

Själv tycker jag att andra saker än vikten är viktigast (no pun intended) vad gäller en persons utseende. Ett spinkigt och benigt utseende tycker jag ser äckligare och värre ut än ett par friska, sunda och sensuella kurvor. Väldigt pk att tycka, men jag tycker det. Ungefär som att jag skulle bli gladare om Jonte (the following is a hint inför Alla Hjärtans Dag) gav mig en chokladask än en morot (inget ont om morötter, det är gott. Men choklad är godare). En snygg frisyr, ett par uttrycksfulla ögon, ansiktsdrag. Det gör mycket mer för ett utseende än att man ser formen på benstommen.

Det kan hända att det här inlägget känns lite hafsigt. Det är för att det är det. Jag har nämligen en massa andra viktigare saker för mig. Inte för att det här inte är viktigt, men det finns redan så mycket på det här ämnet. Jag trodde som sagt att det inte behövde sägas igen. Nu när jag vet att det behövs ska jag försöka säga det om och om igen, både i handling och ord.

Trevlig dag

Idag har jag varit ledig för stressen och varit med Becca då Jojjo
har jobbat.
Vi spelade TV-spel, handlade godis och slängde skräp.
Mot kvällen när Jojjo kommit hem hade vi hela cellgruppen jär och
jag pratade om kristendomens historia.

Efter ett avsnitt med How I met your mother så är det nu dags att gå
och lägga sig.

Visste ni förresten att två glas juice ger 100 % dagligt intag av C-
vitamin?

Livstecken

Det var länge sen jag skrev nu. Jag har haft långa jobbdagar för att en av fröknarna är jättesjuk. Så jag har fått hennes schema denna veckan och nästa, förutom måndag-tisdag eftersom jag ska till skolan och bli KLAR. Det är seriöst inte alls mycket kvar nu. Munta i litteraturen imorgon efter jobbet innan bönegruppen, och så idrott på måndag och musik på tisdag och så redovisning av projektarbetet. Sen ska jag fira. Antagligen utan vit mössa.

Det blir så väldans dyrt för en mössa man bara har en dag i livet. Fast om man ska vara superetikettig och traditonell får man ha den på valborg resten av livet, och om man blir meddragen på nobelfesten så SKA man ha den. Känns dumt att köpa en ny mössa då, liksom. Och så kan man ju ha den som keps om man vill. Och det skulle jag kanske vilja. Eller ja, antagligen skulle jag inte det. Men det skulle vara skönt att få skrika "Min student är lika mycket student som alla andras!" med en liten vit skärmmössa.

När man inte är van vid långa jobbdagar blir man då trött på kvällarna. Då är det fantastiskt att vi har en Becca som har diskat och tvättat tills man kommer hem! Visst, man får dåligt samvete över att man gör så lite själv, men det är hanterbart med tanke på att det faktiskt är gjort. Och så får man en liten spark i baken att diska själv så hon slipper.

Det blev ett kort inlägg, men nu ska jag börja laga mat för ikväll får vi besök.

The Voice of the "inneboende" !!

Hallåe Vääääärlden! Nu har Jojjo och Jontes lilla inneboende även fått tillgång till bloggen! Hahaha! Så nu är jag ännu ett steg närmare målet i min plan att bit för bit ta över världen! ...eller? :P

Nä, skämt åsido. Kan tänka att en presentation av mig själv är på plats.
Jag heter Rebecca Gren och är 22år sen i november. Är alltså då född 87 och kommer bli 23 i höst. Har inte riktigt lyckas smälta att min ålder redan överskridit tjugo, men det som mycket annat kommer väl med tiden.
Är uppvuxen i en liten stad i västmanland som heter Arboga och ligger längst E 18/E 20. Kanske är du en av dom som passerat vårt lilla McDonalds och Dinners på väg mot Örebro? Vem vet? Ja, förhoppningsvis du. :P
Jag tog studenten 2006 från Westerlundska Gymnasiet i Enköping där jag i tre år studerat på deras Estet Musik linje. Jag är 156cm kort, har gråblå/isblå ögon, en läpp piercing på höger sida, glasögon/ linser och mööörk blont/ljus brunt hår (tror jag) dvs om jag skulle sluta färga håret nån gång.

Men nog om det nu. Det är alltså jag som är den lyckliga personen som för en vecka sen fick flytta in hos underbara Johanna och Jonte Nyqvist. Dom är ett fantastiskt par och jag trivs otroligt bra här. Dom kommer alltid med så bra och sköna idéer. Som tex senast igår (söndag kväll) avslutade vi dagen med att mysa runt soffbordet med gitarr, lovsång och bön för den kommande veckan. Verkligen en toppen grej. Try it and you will like it! =)

Det finns mycket mer att berätta om mina första dagar här i lägenheten med J&J men precis nu tog skrivlusten slut. Jag ska därför nu avsluta för idag och återgå till att umgås med Jonte, Johanna och David ((min pojkvän och även den personen som var värd på Jonte & Jojjos bröllop) som är här på besök)
Men jätte kul att du läste! Allt gott till er som läser och God Bless you all!

Dags igen

Ännu en dag med kaos i kollektivtrafiken!

Dagens resväg:
- försenad pendel som enligt tabell skulle till Sundbyberg.
- stopp strax efter Spånga och tåget får backa tillbaka.
- buss (med folk från ett helt pendeltåg inpackade) till Bromma.
- tunnelbana till st eriksplan.
Jag kom fram bara en timme försenad =)

Normal resväg
- pendeltåg till Karlberg

Den positiva bilden är tagen strax efter spånga.

Nyinredning

Idag åkte jag, Jojjo, Becca och David till IKEA och köpte en expedit
bokhylla som ska användas som avskärmare i vardagsrummet.

Det visade sig att vardagsrummet inte alls kändes så litet som jag
trodde att det skulle, och nu har vi massor av plats för alla böcker
och tidningar!

Studentfest.

Det närmar sig med stormsteg nu. Inte riktigt klokt, men snart är det verkligen studenten som gäller! Snart är jag helt klar! Projektarbetet ska bara korrekturläsas och fixas layoutmässigt och så ska jag skriva en rapport, litteraturvetenskapen ska bedömas och muntas, och så har jag de två tentorna i torsås om mindre än två veckor. Sjukt. Jag är snart helt klar! Sen ska det bara sys en klänning och en mössa (jag ska försöka mig på det i alla fall) och sen smäller det. Jag vinner. Jag är bäst. Jag kommer att ha tagit studenten.

Det firas med öppet hus från 15 här hos oss den 20/2. Smörgåstårta. Kladdkaka. Brädspel. TV-spel. Sen lär vi vara uppe hur länge som helst, så man kan komma ganska sent också. Om nån läser som vill bli inbjuden som inte känner sig inbjuden, lämna kommentar.

Sjuk känsla. Jag tar studenten. En enorm lättnad och en enorm tomhet. Jag slutar skolan.

Trasigt ställverk

I morse på väg till jobbet fick jag veta att ett ställverk på
centralen hade rasat, och att all pendeltågstrafik skulle stanna helt.
Så jag fick hoppa av i Spånga och ta krångliga busslinjer till
jobbet istället.

Missa att gå av?

När den här bilden togs stod tåget på Jakobsergs station och jag
höll på att glömma att gå av!
Dörrarna stängdes precis bakom mig och jag slapp åka till Kallhäll
för att vända tillbaka. Puh!

Förvirrad sammanfattning om Etik och Livsfrågor 100p

Egentligen borde jag sitta och plugga litteraturkunskap, men jag tycker det är jobbigt att analysera Kafka (vilken chock) och jag sitter dessutom och funderar på etikochlivsfrågor-kursen som jag ska ha munta i imorgon.

I höstas och nu den här vintern har jag börjat dra i saker som är oerhört tunga för mig. Jag har fått hjälp på en del olika sätt, och etikkursen har faktiskt haft en stor del i det. Jag tänker inte hålla på och fläka ut mitt liv så hemskt mycket, men jag tänkte att jag skulle dela med mig av en insikt jag gjort under tiden jag har dragit i det här. Man kan säga att det är det viktigaste jag har lärt mig i etikkursen.

Jag är en egen individ. Jag har ett eget ansvar. Jag definieras inte av vad andra människor gör mot mig. Jag har makten att definiera mig själv och själv välja vad jag vill ska påverka mig. Jag har makten och ansvaret för mitt eget liv. Jag kan inte skylla på någon annan hur jag beter mig.

I psykologikursen var det viktigaste jag lärde mig det motsatta. Jag lärde mig att mina beteenden är ett svar på andras beteenden mot mig. Och jag tror fortfarande att det är sant. Men jag har lärt mig att jag faktiskt kan svara som jag vill. Jag kan välja om jag vill bli bitter eller om jag vill bryta den onda cirkeln och bygga något nytt. Det är svårare att inte bli bitter, det är svårare att bryta invanda mönster, men det är mitt ansvar att göra det.

Sanningen att säga så är det inte mitt ansvar. Det jag har försökt göra den här vintern har inte varit min uppgift. Det har varit vår uppgift tillsammans, vi som är berörda av det. Men någon måste börja och jag kan antingen sitta och vänta på att någon annan ska göra det eller så kan jag göra det själv. Jag kan ta det stora hemska läskiga klivet ut i mörkret själv, eller så kan jag vänta på att någon annan gör det. Varför jag? Varför inte jag?

Nu ska jag tillbaka till något ännu mer förvirrande. Heja Kafka.

Fler i familjen

Igår fick vi ett litet tillskott till vår familj. Hon heter Becca,
och hela kvällen igår var det fullt sjå med att göra i ordnig
hennes säng vid hörnet.

Med henne kom det även en 42" TV, och en musikhörna med stativ, mick
och hela köret.
Hon ska bo i vårat vardagsrum den här
våren och det tycker vi är jättekul!

I morse gick Jojjo upp före oss andra och bjöd på en rejäl
brakfrukost med pannkakor och allt!

Jojjo klädshoppar

Idag har jag och Jojjo gått till röda korsets second hand (igen, det
är ingen ovanlighet) och jojjo shoppar loss på billighetskläder och
tyg.

Själv har jag haft ont i magen i några dagar. Jobbigt, men är det
inte bättre imorgon så ska vi till farbror doktorn. Igen.

Men annars mår vi bra!

Ursäkta, men hur tänker man när man...

• ... skriver frågor som "Gör en fallbeskrivning och använd allt du har lärt dig i kursen"?
• ... skriver samma fråga i varje uppdrag i kursen?
• ... skriver samma fråga flera gånger i ett av uppdragen?
• ... inte mailar tillbaka när någon mailar en?
• ... inte klarar av att planera in saker åtminstone två veckor i förväg så att den man planerar med kan boka billiga biljetter?
• ... inte har klätt på sig eller ätit frukost när man har tvätttid om en halvtimme?
  

Facebookvänner

När man sitter med teorifrågorna i Idrott och Hälsa A tänker man att man ska göra något av sitt liv. Att man inte ska vara så himla lat och oföretagsam utan faktiskt göra några sit-ups då och då. Eller armhävningar. Eller få nån fart på sig själv. Det känns så lätt när man läser vad man SKA göra och blir lovad guld och gröna skogar om man bara får ändan ur vagnen. Man föreställer sig ett liv som är helt perfekt utan fel och brist och allt blir bara bra om jag lyckas börja och få rutin i det där lilla extra. Sen minns jag att jag fortfarande inte orkar ta trappen upp till tredje våningen. Vet inte om jag ska ta det som en morot att det är hög tid att börja eller om jag ska ta det som en förmildrande omständighet.

När man läser sin logg på facebook tänker man att man borde rensa bort en hel del vänner. Gjorde det här om dagen och tog bort tre eller fyra personer som jag inte har någon kontakt alls med och som inte har någon kontakt med mig alls. Folk jag inte skulle hälsa på på stan och som inte skulle hälsa på mig. Inte för att vi är osams eller så, men vi har inte den relationen. Och en annan som det bara var skumt att han skickade en förfrågan.

I helgen pratade vi en del om det, jag och tjejgänget. Att det är ett så stort statement att vara vänner på facebook. Jag har en del människor som jag inte pratat med på år och dar där. Folk som man träffat på ett läger nånstans som man klickade med då men som man aldrig träffar. Vars status man aldrig kommenterar, men som man ändå är glad att få följa lite. Folk man bara vill hålla koll på, veta vad de gör. Folk man delat viktiga och stora stunder med men som man inte riktigt har något annat gemensamt med. Men som man ändå vill visa att man bryr sig om, att man tänker på och att man vill väl. Man tittar på deras foton och gläds när de skriver om resorna de gör och vännerna de älskar. Och vet att de i alla fall minns vem jag är, eftersom de är vänner med mig på facebook.

Och det är ett så stort statement att inte vara vänner på facebook. Som mitt ettanpågymnasietgäng som redan innan jag slutat i klassen betedde sig som att jag inte var där längre. Visst, jag är inte den lättaste att vara vän mer, det var inte jättelätt att ha en del av ett gäng vars prio ett är att festa som sover större delen av dygnet och dessutom är nykterist. Men jag trodde att vi var vänner på riktigt och att Hanna menade det hon sa när hon sa att vi skulle vara vänner tio år framåt. Och nu är vi vänner på facebook för att jag hoppades att vi skulle kunna knyta kontakten igen. Men det händer inte och jag har gett det tusen chanser känns det som.

Det känns som ett moment 22. Tar jag bort dem som vänner har jag definitivt dödat vår relation och gett dem fripass att snacka skit om mig och aldrig ringa mer. Har jag kvar dem kommer ingenting att hända alls med vår relation. Hur länge kan man vara vänner på facebook för gammal vänskaps skull?

Plötsligt känns det där med att börja träna inte alls särskilt svårt. Men jag kan ju skjuta på det tills efter kittelfjäll eller så.

The first annual Pillow Fight

Idag sov jag till tio och igår var jag helt död när jag kom hem vid åtta. Inte helt död, men jättejättetrött. Anledningen är för lite sömn i helgen. Anledningen är mitt fantastiska tjejgängs första årliga kuddkrig. Det finns inte ord för hur mycket jag älskar de där tjejerna, så jag kan antingen skriva ett långt långt långt inlägg om det och ändå känna mig tafatt och som att jag sagt för mycket eller för lite eller för dåligt eller inte satt fingret på. Men jag kan säga att jag älskar er, och att jag är så glad att ni är mitt fina tjejgäng. Ingen kan ha det bättre.

Sara, Alexandra, Josefin och Johanna. Och så jag. Det känns fint att vi gjorde det här. Det känns fint att vi kunde samlas allihopa och bara umgås. Och trots att det inte behövs några ord pratar vi hela nätterna. Och trots att vi känner varandra kan vi upptäcka nya djup i oss själva och varandra och plötsligt känns allt så klart. Så självklart. Och livslång kärlek är inte förbehållet parrelationer. Jag önskar vi kunde vänskapsgifta oss.

Intressesnö

När man levt med sig själv i nitton år märker man vissa saker om sig själv. Vad man är intresserad av till exempel, och inte minst på vilket sätt man är det. Inte för att skryta, utan för att det har mycket med det jag ska skriva om att göra, men jag är duktig på en himla massa saker. Mycket har att göra med ett gott läshuvud och envishet. Läshuvudet är praktiskt i skolan och jag har kunnat lägga en massa tid på annat än att plugga. Envisheten har gjort att jag sett till att lära mig saker även om det är svårt. Men även om jag ritar, skriver, skulpterar, syr, bakar, spelar musik, viker askar och annat riktigt bra så finns det något jag tror har påverkat varför jag kan en massa saker.

Intressesnö. Jag snöar in på en sak att göra, gör det i ett par månader och går sen vidare till nästa. Jag skrev alldeles i dagarna ett manus baserat på en novell av Victoria Benedictsson i Celtx (gratisprogram som var jättepraktiskt) och nu ser jag manus överallt. Barnböckerna på dagis. Tidningar. Promenaden till jobbet. Utlåsningsepisoden den här eftermiddagen.

Men jag kommer aldrig göra något av det här heller antagligen. Precis som med mina halvstickade benvärmare, mina vackra tyger som ligger och väntar på bättre tider, pepparkaksdegen i kylen och alla mina tusen påbörjade första kapitel från ett par år tillbaka kommer intressesnön smälta och det som göms i intressesnö kommer upp halvfärdigt, ofärdigt, inte riktigt genomarbetat. För jag ger upp så lätt. Tänker "vad ska jag med det här till, bättre att satsa på nåt mer jordnära och ordentligt än författare/konstnär/illustratör/musiker/skådespelare/sömmerska/sockerbagare". En av anledningarna till att jag aldrig gick praktisk linje. Samhälle är mer jordnära, mer på riktigt. Riktiga böcker, riktig kunskap, riktigt viktiga saker säger alla runtomkring. Så lägger jag undan min kreativa ådra ett tag tills den pockar på igen med nåt nytt som man kan göra. Och så blir jag "samhällsvetare" istället för ett riktigt yrke som sjuksköterska eller frisör. Eller skådespelare eller sockerbagare.

Sen älskar jag min linje och tycker om att läsa mig till kunskap. Jag älskar viktiga och riktiga böcker och jag tror att det är samhällsvetarna som räddar världen i slutändan. Men samtidigt, Maria och Becca och alla mina andra estetvänner. Vissa dagar önskar jag att jag inte var en vetare och lite mer en görare.