Finaste

Min fru är den finaste i världen, även när hon är sjuk och hostar!

Ville bara berätta det för världen.

Given my history

Igårkväll vid den här tiden loggade jag in för att blogga men medan webbläsaren laddade sidan kom jag på att jag behövde gå och lägga mig om jag skulle ha en susning av en chans att kunna jobba idag. Det hade jag tydligen inte ändå eftersom jag låg och hostade en bra stund efter det att jag gått och lagt mig. Inte heller kom jag ihåg vad jag tänkte blogga om förrän nu. Jag skulle blogga om kittelfjällslägret.

Nio låter kanske som en lite väl tidig tid att gå och lägga sig, men efter magsjukan var jag frisk och åt normalt i endast ett par timmar innan halsen började trilskas. Först var det bara halsen. Sen fick jag hosta. Sen började jag snora också. Sen slog allt till och jag blev matt i kroppen och jag kände mig som om jag gick i högstadiet igen. Snor, hosta, andnöd, slem, blod och matthet i en osalig röra. En sedan länge av Sara kvarglömd och av mig ganska nyligen återfunnen ask Bafucin (du kan få tillbaka det som finns kvar av den när vi ses nästa gång) blev räddningen i ett par dagar och jag jobbade med denna mardrömsförkylning ett par dagar. Men idag blev det för mycket och jag stannade hemma.

Hur detta hänger ihop med kittelfjäll kan man fråga sig. Och jag kan svara. Jag funderar på om jag är tillräckligt frisk för att åka. Visserligen orkade jag mig ner för att köpa chips för en stund sedan, men det var snarare mitt otroliga chipsbegär än faktisk ork som drev mig. När jag var nere i gallerian såg jag bort mot bokhandeln och kände att det var alltför långt och att jag inte skulle orka ta mig dit och tillbaka. Visst, jag är lat och orkeslös och utan kondition, men när inte ens bokrea kan motivera mig till en detour på ett tiotal meter är det inte riktigt friskt.

Om jag inte orkar med att titta på böcker (det finns dessutom flera stycken jag verkligen vill ha), orkar jag då ta hand om ett gäng fjortonåriga tjejer på skidläger? Och smittar jag? Och är det här, given my history, en helt sjukt ogenomtänkt och dum sak att göra eftersom jag antagligen kommer dra ut förkylningen på åtminstone en vecka till och inte kunna jobba dagarna efter lägret? Eller kommer jag vara frisk på söndag och känna att jag borde ha åkt och att jag hade kunnat göra så mycket nytta och att jag borde varit med på en jätteviktig vecka för mina fina konfirmander? Och får jag ens åka för lägerledningen?

Det viktigaste för mig är inte om jag får åka eller inte just nu. Det viktigaste är att reda ut vad jag känner inför det. Ska jag vara lättad att jag slipper eller ledsen att jag missar? Stressad över att jag måste eller glad för att jag får? Just nu känner jag lite båda två.

Jag har inte packat.

Att vara hemma och sjuk

Idag är jag ensam hemma med TV:n. Becca är och lär sig skriva CV för det tror arbetsförmedlingen att hon inte kan och Jonte åkte till jobbet och jobbar. Själv sitter jag alltså hemma från jobbet och ska försöka äta riktig mat idag så jag kan jobba imorgon och för första gången sen 2007 och har ingenting att göra.

De senaste åren har jag alltid haft skolarbete att göra när jag varit sjuk och hemma. Det har alltid funnits uppsatser att skriva, uppgifter att göra. Det har jag inte nu. Jag väntar på att sportlovet i Torsås ska ta slut så att jag får tillbaka mitt projektarbete. Jag vågar verkligen inte hoppas på bra betyg, så jag försöker att inte tänka på det istället.

Roligare saker att tänka på är att jag har klätt på mig idag och tagit en kort promenad och tagit ett halvt varv i centrum. Första gången jag är ute sen jag blev sjuk eftersom kvarten på balkongen tydligen inte räknas. Andra roliga saker är att jag har köpt fina fina tyger på RK som ska bli fina fina kläder.

Studentfest...

Just nu skulle jag egentligen stå och diska efter studentfesten som skulle varit idag. Jag skulle ställt in smörgåstårta i kylen och snaskat i mig chips som stått framme i sex timmar. Men icke. Istället pratar jag kittelfjällsläger med Becca och lyssnar på när Jonte och Danne pratar ljudsaker. Anledningen? Magsjuka. Varning för detaljer i nästa stycke.

På jobbet har vi haft en femdagarsmagsjuka som går och jag trodde den kommit till mig eftersom jag mådde dåligt mer eller mindre hela dagen i fredags och spydde på eftermiddagen (när jag slutat jobbet, tack och lov) och jag har mått jätteilla sen dess. Dock har jag inte spytt sen dess (har iofs inte ätit så mycket heller) så jag hoppas på att kunna jobba på måndag. Eller i alla fall tisdag. Att det hugger till i magen nu och då och jag spottade något mörkrödbrunt som smakade misstänkt likt blod imorse känns dock inte så tryggt.

Här tar detaljerna slut. Så istället för att ha haft en jättetrevlig och fin kväll med fina och trevliga vänner har jag mest suttit. Fast med jättetrevligt sällskap ändå.

Uppsala!

Ja, igår morse åkte vi till Uppsala för att träffa Joppe, Rasmus
och övriga människor som råkade vara där.
Och det var riktigt bra, för vi har haft det riktigt bra!
Igår kväll lekte vi mörkerkurragömma igen efter sju-åtta års
uppehåll och spelade Carcassonne och Ligretto.

Vi hann även med att fika på stan och ta diverse promenader och
diskutera evolutionsteorin.

Snart ska vi åka hem efter lite kaffedrickande och träffa Sanna och
bjuda henne på något gott.

Angående syskonskap

Jag är på bussen på väg hem efter att ha sovit på min äldsta systers soffa två nätter. Jag lyssnar på musik i lurar eftersom mannen bakom mig är arg på tele2s bredband som inte vill samarbeta med honom, och att jag läser och skriver bloggar verkar mest göra honom upprörd. Jag läser på en blogg om en tjej som säger att hon inte har en fungerande relation med sin syster, att hon alltid hamnar på kollisionskurs med henne.

Jag har en ganska knepig relation med min äldsta syster, eller egentligen med alla mina syskon. Vi har aldrig umgåtts med varandra eller visat att vi tycker om varandra på riktigt förrän precis nu på sistone. Vi tycker och är både väldigt väldigt lika och väldigt väldigt olika. Jag har tävlat och jag har varit avundsjuk och jag har försökt härma och försökt bryta och allt möjligt, men mest av allt har jag undrat om det någonsin ska gå att få en fungerande relation med mina syskon, fast vi aldrig har pratat med varandra eller umgåtts eller visat något ombryende alls.

Och jag tror att sen i höstas så har vi fått en fungerande relation. Vi pratar inte om särskilt viktiga saker eller närahjärtatsaker så fort vi ser varandra. Det är inte henne jag skulle ringa först om det hände något stort (men jag skulle antagligen ringa alls, och det är en förändring). Men vi vet att vi bryr oss om och tycker om varandra nu, och vi visar det. Vi vet att om vi vill så kommer vi lyssna på varandra och göra vårt bästa för att finnas där. Jag tror inte att man måste känna att ens syskon är ens närmaste vänner. Jag tror inte att ens syskon automatiskt är de som känner en bäst bara för att de sett en börja gå eller börja skolan eller börja gråta nån gång nu och då. Men det är en slags vänskap som inte går över. Syskonskap är ett släktskap.

Swebus vs SJ

Jag sitter på bussen mot Oskarshamn där jag ska bo när jag är i skolan imorgon och i övermorgon. Jag betalade en bit över 200 för min biljett och kommer fram på sex timmar. Under tiden har jag internet. På Cityterminalen finns det också SvD-lådor utställda lite varstans. Det uppskattar jag. En dagstidning som folk betalar för som jag får gratis för att Cityterminalen tycker om mig. Fint!

Hade jag åkt tåg hade jag åkt på fem och en halv timme för typ dubbelt så mycket som nu. Jag hade också fått betala extra för internet. Att läsa hade jag haft en eventuell kvarlämnad Metro eller Kupé. Jag känner att Swebus vinner överlägset. Dock saknar jag en del saker, som jag tänkte tipsa Swebus om:

- Kan man få ett sånt där litet nerfällbart bord till datorn? det är ju ändå tänkt att man ska kunna ta med den, liksom.
- Kan det gå bussar liiite oftare? Många av mina resor avgår bara typ två gånger om dagen. Och visst, jag kan tänka mig att gå upp tidigt eller komma fram sent om jag sparar massa pengar på det. Men det är en sak man skulle kunna förbättra.
- Inte Swebus problem, men Cityterminalens. Sätt en Selectaautomat inne i gaten istället för precis utanför den. Ni skulle tjäna ett par vackra slantar och lata och stressade resenärer som jag själv skulle få en chans att köpa en kexchoklad. Kexchoklad är för övrigt det jag köper oftast i en selectaautomat.

Listan på vad SJ kan förbättra är längre:

- Gå i tid. Det spelar ingen roll hur många avgångar ni har, om ni inte kommer i tid är ju det värdelöst.
- Kompensera alla förseningar, inte bara superförseningarna.
- Kompensera med mer än en kaffe. Det känns sniket.
- Kommunicera. Vet ni att ett tåg har problem, säg det istället för att två minuter innan avgång flytta förseningen fem minuter i taget. Det är dålig stil. Får tåget problem när man är i det: kommunicera. Säg vad som är fel och hur lång tid ni tror att det kommer ta att fixa det. Tar det längre än en halvtimme, bjud på fika. Tar det längre än en timme, bjud på mat.
- Ge oss internet i biljettpriset.
- Förbättra Kupé eller ta bort den. Den är inte så spännande.
- Sänk biljettpriserna.

Kontenta: Jag gillar Swebus, men SJ AB blir BAJS baklänges.

Nygamla sanningar

Något som slår mig när jag pratar med konfirmanderna är att även om de är mogna så har de inte samma perspektiv på livet. Eller, ja, de har ungefär precis samma perspektiv på livet som jag hade när jag var fjorton. Eller ja... inte riktigt då...

Vi kom in på vikt igår. Och jag fick upprepa sanningar som jag var helt övertygad om att alla visste. Som att man inte måste vara smal för att vara snygg och man måste inte vara snygg för att må bra. För mig är det en så grundläggande grej. För dem är det inte så. De kommer att upptäcka det förr eller senare. Men det är inte en självklarhet än. Däremot är det en självklarhet att äta ett pyttelitet fika istället för en fantastisk paj dränkt i vaniljsås.

Jag mår lite dåligt över det här. För visst, även om jag inte är trådsmal så inser jag att jag påverkar med min kropp. Jag ser också att de flesta kvinnliga ledare och förebilder vi har i kyrkan följer ett långt, smalt, långhårigt, och modemedvetet ideal. Inget ont om det egentligen. Tjejer har svårt nog som det är, att man råkar se ut som en (lite mer verklighetstrogen) modell ska inte stå ivägen för att man ska kunna vara en förebild.

Men varför får inte tjocka tjejer plats? Tjejer med finnig hy, stripigt hår och jättekonstiga kläder? Är vi i kyrkan lika fastnaglade vid idealbilden som resten av världen? Lite senare på kvällen pratade jag med en tjej i min egen ålder som sa att hon aldrig känt sig sedd och uppskattad i kyrkan. Hon är lång, blond, smal och har blivit erbjuden modelljobb. Är vi sådana hycklare att samtidigt som vi inte släpper fram tjejer som inte håller samhällets ideal så trycker vi ner tjejer som gör det? Är vi sådana jantebor? Jag tror inte att jag är det. Jag hoppas att jag inte är det.

Själv tycker jag att andra saker än vikten är viktigast (no pun intended) vad gäller en persons utseende. Ett spinkigt och benigt utseende tycker jag ser äckligare och värre ut än ett par friska, sunda och sensuella kurvor. Väldigt pk att tycka, men jag tycker det. Ungefär som att jag skulle bli gladare om Jonte (the following is a hint inför Alla Hjärtans Dag) gav mig en chokladask än en morot (inget ont om morötter, det är gott. Men choklad är godare). En snygg frisyr, ett par uttrycksfulla ögon, ansiktsdrag. Det gör mycket mer för ett utseende än att man ser formen på benstommen.

Det kan hända att det här inlägget känns lite hafsigt. Det är för att det är det. Jag har nämligen en massa andra viktigare saker för mig. Inte för att det här inte är viktigt, men det finns redan så mycket på det här ämnet. Jag trodde som sagt att det inte behövde sägas igen. Nu när jag vet att det behövs ska jag försöka säga det om och om igen, både i handling och ord.

Trevlig dag

Idag har jag varit ledig för stressen och varit med Becca då Jojjo
har jobbat.
Vi spelade TV-spel, handlade godis och slängde skräp.
Mot kvällen när Jojjo kommit hem hade vi hela cellgruppen jär och
jag pratade om kristendomens historia.

Efter ett avsnitt med How I met your mother så är det nu dags att gå
och lägga sig.

Visste ni förresten att två glas juice ger 100 % dagligt intag av C-
vitamin?

Livstecken

Det var länge sen jag skrev nu. Jag har haft långa jobbdagar för att en av fröknarna är jättesjuk. Så jag har fått hennes schema denna veckan och nästa, förutom måndag-tisdag eftersom jag ska till skolan och bli KLAR. Det är seriöst inte alls mycket kvar nu. Munta i litteraturen imorgon efter jobbet innan bönegruppen, och så idrott på måndag och musik på tisdag och så redovisning av projektarbetet. Sen ska jag fira. Antagligen utan vit mössa.

Det blir så väldans dyrt för en mössa man bara har en dag i livet. Fast om man ska vara superetikettig och traditonell får man ha den på valborg resten av livet, och om man blir meddragen på nobelfesten så SKA man ha den. Känns dumt att köpa en ny mössa då, liksom. Och så kan man ju ha den som keps om man vill. Och det skulle jag kanske vilja. Eller ja, antagligen skulle jag inte det. Men det skulle vara skönt att få skrika "Min student är lika mycket student som alla andras!" med en liten vit skärmmössa.

När man inte är van vid långa jobbdagar blir man då trött på kvällarna. Då är det fantastiskt att vi har en Becca som har diskat och tvättat tills man kommer hem! Visst, man får dåligt samvete över att man gör så lite själv, men det är hanterbart med tanke på att det faktiskt är gjort. Och så får man en liten spark i baken att diska själv så hon slipper.

Det blev ett kort inlägg, men nu ska jag börja laga mat för ikväll får vi besök.

The Voice of the "inneboende" !!

Hallåe Vääääärlden! Nu har Jojjo och Jontes lilla inneboende även fått tillgång till bloggen! Hahaha! Så nu är jag ännu ett steg närmare målet i min plan att bit för bit ta över världen! ...eller? :P

Nä, skämt åsido. Kan tänka att en presentation av mig själv är på plats.
Jag heter Rebecca Gren och är 22år sen i november. Är alltså då född 87 och kommer bli 23 i höst. Har inte riktigt lyckas smälta att min ålder redan överskridit tjugo, men det som mycket annat kommer väl med tiden.
Är uppvuxen i en liten stad i västmanland som heter Arboga och ligger längst E 18/E 20. Kanske är du en av dom som passerat vårt lilla McDonalds och Dinners på väg mot Örebro? Vem vet? Ja, förhoppningsvis du. :P
Jag tog studenten 2006 från Westerlundska Gymnasiet i Enköping där jag i tre år studerat på deras Estet Musik linje. Jag är 156cm kort, har gråblå/isblå ögon, en läpp piercing på höger sida, glasögon/ linser och mööörk blont/ljus brunt hår (tror jag) dvs om jag skulle sluta färga håret nån gång.

Men nog om det nu. Det är alltså jag som är den lyckliga personen som för en vecka sen fick flytta in hos underbara Johanna och Jonte Nyqvist. Dom är ett fantastiskt par och jag trivs otroligt bra här. Dom kommer alltid med så bra och sköna idéer. Som tex senast igår (söndag kväll) avslutade vi dagen med att mysa runt soffbordet med gitarr, lovsång och bön för den kommande veckan. Verkligen en toppen grej. Try it and you will like it! =)

Det finns mycket mer att berätta om mina första dagar här i lägenheten med J&J men precis nu tog skrivlusten slut. Jag ska därför nu avsluta för idag och återgå till att umgås med Jonte, Johanna och David ((min pojkvän och även den personen som var värd på Jonte & Jojjos bröllop) som är här på besök)
Men jätte kul att du läste! Allt gott till er som läser och God Bless you all!

Dags igen

Ännu en dag med kaos i kollektivtrafiken!

Dagens resväg:
- försenad pendel som enligt tabell skulle till Sundbyberg.
- stopp strax efter Spånga och tåget får backa tillbaka.
- buss (med folk från ett helt pendeltåg inpackade) till Bromma.
- tunnelbana till st eriksplan.
Jag kom fram bara en timme försenad =)

Normal resväg
- pendeltåg till Karlberg

Den positiva bilden är tagen strax efter spånga.