Nu har vi äntligen kommit hem efter en vecka i Kittelfjäll. Att vara lägerledare tär något otroligt och att vara förkyld lägerledare tär ännu mer, men det ger så sjukt mycket tillbaka och det är så grymt kul att vara ledare åt så fina tjejer. Vi har klarat oss relativt bra trots en liten lavin (ingen skadad), två ledare skadade (ett nyckelben ur led och en spricka i en arm) och en
buss av vägen. Tack och lov blev ingen i bussen heller skadad, men alla blev såklart skakade. Vår buss hade det bra med spralliga Anton och ett födelsedagsbarn vid micken, en beatboxande Phinas och Williams vardagshistorier från Upplands Väsby. Krigsfilmerna (Max Manus och Behind Enemy Lines med Owen Wilson) däremellan var ganska uppskattade, men det blev lite väl mycket av det goda för min smak. Eller, goda och goda. Jag har svårt att se det som en god och en ond sida i ett krig. Det har väl de flesta egentligen. Fast jag skulle skriva om Kittelfjäll istället för att dra in mig i filosofiska resonemang om gott och ont. Det kan jag göra en annan dag.
Lägret har verkligen haft Guds beskydd. Inte bara för att vi har haft relativt få skador och underbart väder. Undervisningen och häng-tiden har också varit riktigt bra. Det var ett lite nytt grepp på gudstjänsterna i Ladan med tanke på de ungdomar som inte har så mycket kyrkvana. Såklart kan man fundera på hur mycket man kan ändra utan att det blir konstigt (vi var några som inte var helt hundra på om man gjort någon textanalys innan man bestämde att
Nine Inch Nails låt Hurt skulle spelas när man samlade ihop pengar till slummen i Kenya) men konceptet var riktigt bra ändå. Det var ganska lättfattlig undervisning i Ladan och den som ville ha lite tyngre grejer kunde gå på seminarier på eftermiddagarna (jag gick på det som kan ha varit mitt livs bästa seminarie hittills). För den som ville ha mer lovsång och förbön fanns en mycket välbesökt frivillig andakt efter gudstjänsten.
Formuleringen lättfattlig undervisning tog en liten stund att sätta. Och om du vill läsa alls, läs gärna allt, för jag kommer börja jättenegativt och bli positiv i slutet. Jag är inget stort fan av att förenkla livet och tron och kärleken och allt. Jag gillar när man är uppriktig med svårigheter och ger unga människor eller folk med liten kyrkvana förtroende och mandat att ta sig an stora och svåra frågor och problem. Jag gillar inte när vuxna i kyrkan förminskar ungdomar och deras intellekt genom att inte våga ge dem utmaningar i sin tro. Jag gillar inte när man behandlar ungdomar som lite mindre människor och inte vågar utmana och utsätta dem för något annat än "Evangelium Light", när man ger dem lite lättare undervisning. Som att jag egentligen är emot lättare matteböcker för program som inte är klassiska pluggprogram.
Det brukar ofta bli sån undervisning när man ska göra gudstjänsten tillgänglig för kyrkoovana. Sån som inte riktigt talar till de som ÄR kyrkovana. Jag gillar det inte eftersom det kränker båda grupperna. Till de kyrkovana säger man att de inte är tillräckligt viktiga för att få undervisning anpassad till sig. Till de kyrkoovana säger man indirekt att de inte kan tillräckligt mycket eller är tillräckligt smarta/bra/kristna för att klara av tyngre undervisning, sånt som väcker svåra frågor och utmanar en. Samtidigt är tung undervisning ofta svår och invecklad. Är man inte van vid liknande sammanhang kan det bli jättekonstigt. Undervisningen i Ladan var inte svår och invecklad. Inte heller var den lätt (som i light). Den väckte tunga, viktiga och stora frågor samtidigt som den gick att ta till sig av vem som helst. Kyrkovana och kyrkoovana. Eller helt enkelt bara människor. På samma sätt som det finns matteböcker som förklarar lika komplicerade grejer men med fler och tydligare exempel. Gillar att jag inte kan förklara någonting utan att peta på skolpolitik.
På tal om skola. Studentfest 14/3 efter gudstjänsten. Alles sind willkommen, men säg gärna till i förväg.
