Bröllopet (del 2)

Här kommer ett till inlägg med bilder av sjukt bra Josefin. Det blir fler morgonbilder och så får vi vänta en stund tills det blir riktiga bröllopsbilder, om inte Jonte lägger upp några. Jag åker nämligen iväg imorgon, tillbaka till stället vi gifte oss på. Denna gång är det inte bröllop som drar utan festivalen Frizon och lägret FrizonBibel. Sjukt bra grejer! Fantastiskt kul att åka dit, men också jobbigt att åka dit utan Jonte. Tillsvidare kan ni ju titta på de här bilderna:

När jag hade sminkat klart mig satte vi oss i bilen och jag var på väg att glömma mina örhängen.

Såhär såg mitt klänningstyg ut. Min snälla syster sydde klänningen.

Vi blev lite tidigare än vi trodde så vi stannade en stund och solade oss. Eller bara väntade. Här är jag och Jonte med vår bröllopslokal mellan oss.

Jag med Evangelisthemmet på Götabro i bakgrunden. Kära kära Götabro där jag träffade Sara första gången och dit jag ska åka igen imorgon!

Vi pussades

och så stod vi och väntade lite till innan gästerna satt sig ordentligt och vi fick åka och vigas.

En dagsutflykt

Igår åkte jag, Jojjo, mina förädrar och några brittiska vänner
till oss ut till Vaxholm för att ha det lite trevligt där.
Det blev en riktigt lyckad dag förutom att det började regna riktigt
rejält. Men vi hade det åtminstone riktigt trevligt ändå.

Men turistkartan stämde inte någonstans!

Bröllopet (del 1)

För ett par dagar sen kom ett blått kuvert till oss på posten. Det fanns ingen avsändare på baksidan, handstilen kände vi inte igen och poststämpeln var så otydlig att vi inte kunde gissa oss till varifrån det kom. Innehållet var endast och enbart ett usb-minne. Vi var så nyfikna att vi kunde spruckit på vägen hem för att få reda på vad som fanns på minnet och när vi fick reda på det blev vi så glada!

Det var våra fina fina bröllopsbilder som vi fått av fina fina Josefin! Eftersom vi fått bilderna nu kommer här ett utlovat och av vissa efterlängtat bildblogginlägg! Klicka på bilderna så blir de större.

Här fixar Jonte till skägget

och Emelie (tusen miljoner tack!) gör sitt bästa med mitt hår. Mitt hår är lätt och tunt och mjukt och flygigt, så hon fick sannerligen en utmaning.

Jonte skriver tackkort till våra kära vänner som hjälpte till under dagen. De flesta hade i och för sig redan börjat hjälpa till långt innan.

Sen fick han lite hjälp med påklädningen

av fantastiska Sara. Utan henne vet jag inte hur dagen hade sett ut.

Min frisyr börjar ta form under Emelies kunniga händer.

Jonte blev så stilig i sin kostym. Jag tycker han ska ha på sig den varje dag, men det tycker inte han.

När min frisyr var klar insåg jag att klänningen inte var struken. Så det fick jag ställa mig och göra medan alla sprang runt med sig själva.

Så fixades Jontes hår litegrann

och jag sminkade mig innan vi åkte iväg till vigseln som kommer i nästa del.

MBT 2009

Igår kom vi hem från en fantastisk helg på det årliga MBT, som
tyvärr inte ska bli av nästa år.
En hel del planering inför framtidens läger gör att det behövs ett
års paus MBT.

Men årets läger var som vanligt späckat med fantastiska möten med
Gud, härliga vänner, trötta mornar och allt som hör till!

Gud är den levande guden som älskar dig för den du är, vad du än
gjort! Det är sant!

Sigtunautflykten

I tisdags var jag och Jonte i Sigtuna som är Sveriges äldsta stad. Det var jättemysigt och turistigt och härligt att få komma iväg en dag. Perfekt dagsutflykt!

Vi lämnade Stockholm lite senare än vi tänkt oss och bestämde oss för att äta lunch med Jontes pappa vid Arlanda innan vi började vår lilla tur. Mat i magen är typiskt bra inför utflykter och morgonens försening hade resulterat i matsäckslöshet. Men lunch fick vi i alla fall!

Vi lämnade Arlanda och började med att irra runt efter Steninge Slott, men vi hittade inte det. Underligt tyckte vi, som hört så mycket om det och tycker att det borde vara bättre skyltat. Till slut gav vi upp och åkte till Sigtuna istället. Där gick vi på museum med utställning om Sigtuna och blev lite konfunderade över att en fotoutställning fick Noomi och Rut att verka homosexuella. Det var ju tokigt. Och jag blundade för ett skelett, för jag tycker sånt är äckligt. Men annars var det en riktigt trevlig utställning om Sigtuna och stadens historia. Jag är ju en sucker för sånt där. Vi köpte varken fina vykort eller böcker om kvinnor under medeltiden, som jag annars har svårt att hålla mig ifrån. Vi köpte faktiskt bara en sak att ha med oss hem, men det kommer senare.

Efter det letade vi efter Mynthuset, men det var också svårt att hitta, så vi bestämde oss för att gå och titta på kyrkoruiner efter två karlar och en kyrka efter en kvinna, närmare bestämt S:t Olofsruinen och S:t Persruinen och Mariakyrkan (med tillhörande örtagård). Mariakyrkan var inte sned, men jag var inte en så bra fotograf. Den uppmärksamme kan också notera Jontes hår på bilden framför kyrkan. Or lack thereof.

Här ser man mig inne i kyrkan. Och min avsaknad av hår. Och solbränna.

Sen gick vi ner till vattnet och lekte med en and i skuggan. På bilden har jag ett finger med i spelet. Torr vits.
När vi tröttnat på anden (och den tröttnat på oss) gick vi iväg till ett café jag tyckte verkade jättemysigt! Det var det också, även om det var turistigt dyrt.

Vi fick en fin mässingspanna med kaffe och vita koppar med blå blomdekor att hälla upp det i. Så fick vi en assiett med blåbärspaj och vaniljsås och en med chokladtårta. Visst var det något av en turistfälla, men det var mysigt ändå. Ett av de äldsta husen i Sigtuna var det och alla servitriserna sprang runt i golvlånga bruna förkläden med volanger och hängslen.

Cafét hette Tant Bruns kaffestuga och låg gatan bortom Tant Gröns antik. Vid torget låg restaurangen Farbror Blå som mamma tydligen var på jobblunch på medan vi turistade runt. Dock hittade jag ingenting som hade med Tant Gredelin att göra. Underligt.

På vägen hem gick jag in i turistbyrån och köpte med mig ett te hem. Moder Svea hette det, och det slog mig att jag inte har koll på nån anekdot eller historia om Moder Svea vilket är ganska underligt eftersom det är precis den sortens onödigt vetande jag brukar haspla ur mig när jag inte har nåt bättre för mig.

Så, avslutningsvis: Sigtuna är sannerligen en bra utflykt. Saker har öppet till sent på vardagar och inträdet är billigt. Muséet kostade tio kronor för student och gratis för barn (alla under 19). För en femma och en tia till hade vi kunnat gå in på Lundströmska Gården också. Men det gjorde vi inte. Sen är väl butikerna turistiga och dyra som bara vad, men det är ju halva grejen med att turista. Och man behöver inte köpa om man inte vill. Mysigt var det i vilket fall.

Tre inlägg inom kort.

Vi gör så mycket just nu. Hinner knappt sova och tänka. Det är trevligt, men bloggen blir lite lidande. För att vi ska få en spark i ändan och för att ni inte ska tappa hoppet helt lovar jag härmed att det inom kort ska komma tre inlägg inom kort.

• Semestertips.
• MBT.
• Bildinlägg.

Har ni förresten tänkt på alla fel-läsningar man gör? Som att jag alltid läser "Nudist-testet" när det "Nutidstestet" på DN:s hemsida. Idag läste jag dagisbehov istället för dagsbehov.

En lång sväng till Dalarna

Igår var Jojjo i Örebro för att ha möhippa åt en av hennes
vänner, och jag var kvar här hemma i Stockholm.
Men så ville Jojjos syster Lydia till Fagersta och hämta hennes
fästman där.
Så då åkte hon och jag till Fagersta för att hälsa på och hämta
André på hans landställe. Vi tog en tur kring trakten och passade
på att köpa skivor och titta på svergies största(?) dalahäst.
Mot kvällen hämtade vi tre upp Jojjo i Örebro och åkte hem (via min
syster i Arboga) och kom hem vid 01-tiden inatt.

Det var en kul dag även om den spenderades mest i bilen!

På tal om igår...

Mentaliteten att nån annan alltid har det värre är klurig. Vi råkar ut för den redan som barn. När vi tänker att det är hemskanes tråkigt och orättvist att vi måste sitta kvar och äta nån äcklig mat (jag kom inte på nån äcklig mat. Fiskbullar och blodpudding har vi aldrig ätit hemma och ärtsoppa, spenat och bruna bönor tycker jag är gott, så det har ingen behövt tvinga i mig...) så säger föräldrarna "Tänk på de stackars barnen i Afrika". I skolan skulle vi också tänka på barnen i Afrika som inte ville nåt hellre än att gå i skolan och få lära sig läsa och räkna och skriva. De flesta av oss har åtminstone en gång tänkt att de stackars barnen i Afrika inte vet vad det är de önskar.

När man blir äldre och inser att barnen i Afrika inte blir lyckligare av att jag äter upp, men att min kropp mår bra av en allsidig kost, är det andra saker som kan kännas jobbiga. Läxor till exempel. Som sammare har jag alltid fått höra att de stackars naturarna har det värre. Vilka naturarna jämför sig med vet jag inte. Andrea, vem hade mer läxor än ni?

När man har en sjuka eller en skada kan man också alltid hitta nån som har det värre, nån vars historia är mer osannolik, någon med olyckligare barndom eller mer destruktiva förhållanden. Det är alltid någon som har det värre.

Ibland får man skuldkänslor av den här mentaliteten. Man tycker sig inte ha rätt att tycka någonting är jobbigt, för det finns alltid någon som har det värre. Och så tycker man saker är jobbigt ändå och så mår man dåligt inte bara för att det är jobbigt utan också för att man inte får må dåligt. Ibland är den här tanken bara en spark i baken. Man får inse att man har det rätt bra ändå och att det faktiskt inte är så jobbigt som man tänkt sig.

Jag tror jag fortfarande bara tror jag vet vad ovisshet är...

Ovissheten

Ikväll känns saker väldigt ovissa. Det känns ungefär som att man är i en berg-och-dalbana precis på krönet av första backen när tåget klickar till och kränger lite och man för en hundradels sekund är helt säker på att något har gått sönder och man kommer bli sittande still i flera timmar. Ungefär så känns det. Fast saftblandat ett till nio i tid.

Tidigare har jag bara trott att jag visste vad ovisshet var. Att inte veta vad jag vill bli när jag blir stor. Att inte veta om jag ska åka in till kyrkan eller inte på fredagkvällen. Att inte veta vad vi ska äta till middag eller vad jag ska äta till frukost eller vad vi ska göra med alla äggen (det brukar lösa sig ganska fort ändå). Men den här gnagande känslan av att inte alls veta någonting, att vara helt och hållet förvirrat borta och utan plan och riktning är oerhört förvirrande.

Men mitt i förvirringen försöker jag hålla fast vid två saker som två olika personer sagt under det senaste året och allteftersom tiden går har det blivit mer och mer tydligt att de här orden är från Gud, i alla fall för mig som tror på Gud. Den första personen är Oscar, en vän till oss som i höstas när jag inte fick jobba en dag sa att jag skulle vara glad över den extra lediga dagen istället för att gräma mig över den förlorade inkomsten. "Herren är vår försörjare och han ser till att vi får allt vi behöver" sa han. Ibland kan jag bli cynisk och tycka att den inställningen är jobbig. Men gång på gång har Oscars ord visat sig stämma.

Den andra personen som sagt kloka ord är min svärmor (för övrigt var mina svärföräldrar och min storasyster här på middag idag, det var trevligt). Hon har någon gång under det gångna året berättat om tiden i Afrika och hur de där var mycket mer beroende av Gud. Därför kändes Gud också mer närvarande, sa hon. "När man inte har allt ordnat och det inte finns några sociala skyddsnät, då blir Gud på något vis mycket påtagligare" sa hon en gång. Och det har också märkts. Ju mindre vi vet om framtiden, desto mer påtaglig känns det som att Gud har gjort sig. Vi kan lita på att han tar hand om oss. Ju mindre riktning och plan vi har, desto lättare är det att följa hans plan. Ju mindre vi har att bygga med, desto mer tydliga blir hans gåvor. Ju mindre vi vet, desto mer kan vi känna att Gud bär oss. Upplever vi det just nu i alla fall.

Jag hoppas bara att vi ska komma ihåg att vi alltid är burna av Gud, även när vårt Paravel är ett riktigt slott och vi är aprika och har en pool.

Say hello to my little friend

Idag har jag varit och tittat på en lägenhet som är lite lite lite för dyr för oss, men som är riktigt riktigt trevlig. Vi ska fundera.

Jag åkte dit lite tidigare än jag planerat och på torget precis vid där lägenheten ligger (inte lika precis som här, men ändå precis) fanns det en liten loppis. Skadad som jag är smög jag runt borden för att se om det fanns något i min smak. Och jösses, fanns det något i min smak? Bland urbantade tantkavajer och allsköns sjalar, under souvenirböcker och udda porslinskoppar (jag var frestad), i en skog av finska glasskålar fanns den. Den jag letat efter (ganska latent) i säkert ett helt år. Hushållsvågen Gunda.

Nån måtta får det vara

Folk frågar (och en del frågar inte men de kan få veta ändå) vad jag önskar mig i födelsedagspresent såhär en knapp månad innan. En elvisp har jag redan fått. Men jag önskar mig:

• Gjutjärnspanna
• Gjutjärnsgryta
• Hushållsvåg (det fanns två extremt snygga på Läkarmissionen när jag och Farde var där).
• Att pengar sätts in på konto 8103-4, 904 767 215-0

Jag tänkte inte ha fest alls, men om någon ringer på dörren kommer jag inte neka dem kakor och kaffe. Så. 19 år känns inte så viktigt i mitt liv. Men gjutjärnsgryta känns sannerligen viktigt just nu.

Hesekiel.

Just nu lyssnar jag på Hesekiel. Hesekiel var en profet som fick i uppdrag att berätta för israeliterna att de gjorde fel och därför skulle föras bort. Sen berättar han för alla andra folk att de också har syndat och att de därför ska gå under. Eller, förlåt. Bli ödelagda i 40 år.

Det är lite underligt att faktiskt få sin Bibel uppläst för sig. En lite underlig känsla. Samtidigt känner jag att det ger mig jättemycket att lyssna på Bibeln såhär. Jag känner mig mer hemma och bekant med Bibeln än på länge. Och visst, det finns svåra, konstiga, hemska och närmst förfärliga delar. Men hela tiden finns en underton av att Gud minsann inte ger upp, hur galet det än lyckas bli. Han är bestämd i sin kärlek. Och han är inte att leka med. De är också spännande.

Om man kastar om bokstäverna i Hesekiel blir det: heelsike, ehise-lek, likheees.

Igår spelade jag klart ett parti Settlers för första gången i mitt liv. Förra gången jag spelade blev vi inte klara och jag spelade med två proffs. Igår spelade jag bara med ett proffs. Det var lite roligare, även om jag förlorade. Det gick liksom att hänga med i vad som hände. Vilket osökt får mig att tänka på skolan. Det är mycket lättare att lära sig om man förstår. Det ställer höga krav på läraren.

Jag har alltid blivit uppmuntrad när jag har pluggat. Jag har alltid fått veta att jag är duktig. Jag har blivit bekräftad. Och ja, jag har haft den osunda föreställningen att mitt värde ligger i hur duktig jag är, men det är inte det som är grejen. The Epic Grej är istället att uppmuntran och bekräftelsen gjorde det så mycket lättare för mig att lära mig. Jonte som fick höra av sin franskalärare att han var dum i huvudet fick mycket sämre förutsättningar att lära sig franska, vilket är synd.

En annan viktig sak är att man bör lägga sig på elevens nivå. Vi hade en lärare som pratade över huvudet på oss. Problemet med att lägga sig på elevens nivå är om alla elever inte är på samma nivå. Eller om nivån är för låg. Det finns ju vissa förkunskaper man bör ha, och har man inte de förkunskaperna blir det genast mycket svårare.

Nej... Nu ska jag återgå till Hesekiel. Så får ni slippa mitt klurande på skolan. Och jag kanske får lite disk gjord.

Bröllopshelg

I helgen har min kusin gift sig och vi var på bröllopet nere i Småland.
Det var riktigt härligt.

Fast de stackarna hade bestämt sig för att fira med brunch i trädgården med släkt och vänner morgonen därpå.

Vi träffade också mina föräldrar under tiden och fick även chansen att hälsa på Sara. Kul! Fast hon var inte så pigg och alert den här gången, för hon skulle iväg till sitt jobb direkt efter.

Surprise!!

De senaste dagarna har det varit tunnsått med inlägg i jämförelse med normala tider. Ni har sluppit mig i flera dagar i streck, och ni har till och med fått bilder som utfyllnad. Ni som har Facebook har också sett underliga statusar som "kokar en massa potatis" och "skär sallad". "Det finns ju ingen anledning till att en hemmafru med bara en man till familj ska koka såna mängder potatis och sallad" kanske ni har tänkt. Men här kommer förklaringen. En av anledningarna till att jag bloggat så lite de senaste dagarna är att jag och vänner har planerat en överraskningsfest för den här damen:

Vår kära Amanda som i ett helt år har varit borta i Japan! Som vi har saknat henne! Men nu är hon hemma och det är AWESOME!

Gårdagen var också awesome, men min kamera anlände ganska sent och den har en del underliga nycker, så det blev inte jättemycket bilder. Jag fick bärhjälp med all maten av Farde (det är sjukt bra att känna spännisar ibland. Jag orkade knappt lyfta lådan med sallad, potatissallad, dricka och bullar från marken, men Farde såg inte ens ut att tycka det var tungt) och Madde slöt upp på tåget. Sen kom vi alla lite senare fram till Tenorgränd än vi hade tänkt, och väl där ringde vi Amandas moder som drog ut henne på hundpromenad.

Vi smög in med all maten och började duka fram. Potatissallad, rostbiff, skinka, quorn och sallad fram på bordet, jordgubbar upp i skålar och glass in i frysen. Med världens bästa tajming kom Amanda in från promenaden. Ganska stört glad och överraskad blev hon! Lyckat!

Sen åt vi, pratade, berättade om vad som hänt när hon varit borta, hon berättade om sin skumma kontaktperson och massa annat. Vi åt efterrätten inne för det började regna. Jordgubbar och glass och kanelbullar och kaffe. Ungefär så svenskt det kan bli och sjukt gott. Jag är allt en hejare på att baka. Tur att man får säga sånt själv.

Och så kom det fram chips och salta pinnar och så lekte vi maffia och sen blev det dags att städa undan och åka hem. Då hade Amanda varit uppe sen sju och hennes invanda Japan-klocka var på ungefär sju igen. Det var en lång, men ack så bra dag!

Hemmafrun

Hela sommaren har jag varit hemmafru. Hela mitt och Jontes äktenskap, faktiskt. Tills igår. I förrgår var ju min svägerska här, hon som gav mig mitt jobb, och hon skulle jobba igår. Så hon smugglade dit mig och jag fick i uppdrag att städa och dona. Jonte, som inte kunnat sova blev istället hemmaman ett par timmar. Så åkte jag till jobbet idag också, men nu är jag tillbaka i lägenheten med disken och matlagningen och städningen och allt det där.

Det är skönt att komma ut och känna sig behövd en stund. Även om jag inte tjänar så mycket pengar den här månaden så tjänar jag iaf litegrann. Och jag har känslan av att ha kommit ur hemmet en liten stund. Trevligt. Men trevligt att vara tillbaka också.

Jag ska också erkänna att jag har shoppat. Visst är det inte lika kul att hitta spännande saker för 85 spänn på second hand när man hör om liknande fynd för en tia. Snobbstaden tror att de kan ta vad de vill för småskräp. Men eftersom vi lydigt betalar så kan de tydligen det. Tre bakskålar köptes iaf på SnobbMyrorna vid Hötorget. Och ja, jag är nöjd. Både med skålarna och med att vara hemmafru.

Fullt upp

Igår hade vi en riktigt skön dag.
Det började med att min syster ringde strax efter vi vaknat (vi
missade kyrkan), och hon och hennes man hälsade på en stund.
Lite senare kom Calle förbi och vi tittade på "How I met your
mother". Han hade inte sett serien och behövde invigas.
Lite senare åkte vi till Jesper och så spelade vi en omgång risk och
en omgång carcassonne.

Jag glömde dock att ta bild på händelserna, så ni får nöja er med
en bild från dagen innan då vi var hos Calles vänners föräldrar
och badade i deras pool och hade det fantastiskt trevligt!

Det här är också en dag.

För ett par dagar sen skrev jag om hur glad jag var och hur fantastiskt det är att få en till dag varje gång och vilken lycka det är. Det är svårt att börja varje dag så. Ibland pockar problemen och det känns som om ingenting funkar och det här är första dagen på vägen mot kastatrof.

Trots att den dagen var ganska misslyckad ur alla andras perspektiv, jag satt ensam hela dagen i en stekhet lägenhet och gjorde ingenting en hel dag, så var det en underbar dag. Och trots att den här dagen faktiskt kommer innehålla både bakning och besök av en vän känns den jobbig och tung.

Kanske är det ok att tycka såhär. Att ibland ha en dag när saker och ting inte funkar och är jobbiga utan anledning. Att få vara trilsk bara för att man är det. Eller så är det inte ok, och man får jobba på att må bättre istället. Det här är ju också en dag som Herren gjort, även om mina känslor inför den inte är lika positiva. Lite som att få en jättefin och omtänksam present när man håller på att laga mat och är köttfärskladdig om händerna och inte kan öppna papperet.

Vad man inte får göra är att lägga locket på och trycka undan jobbighetskänslorna. Så jag bloggar om dom.

Nu ska jag äta lite frulle, sen ska jag cykla iväg och mata katten. Sen ska jag köpa potatismjöl och margarin och baka glutenfria kakor.

-------------
Bonus: Jag lyssnar ju igenom Bibeln... Gissa vilken bok jag börjar på idag? Job. Yay! Party!

Cykel

Idag har jag inte sprungit, för första gången på tio dagar (om man räknar bort söndagen som vi bestämde skulle bli en vilodag, eller som Gud bestämde och som det tjatas om dagarna i ända här eftersom jag lyssnar på GT). Jag gick upp, eller rättare sagt satte mig upp i sängen , vi har inte möblerat om sen vi hade gäster sist och då fick sängen agera extra sittplats, när Jonte skulle till jobbet och sen somnade jag om och vaknade inte förrän klockan var strax innan elva. Då kändes det lite för sent att gå ut och springa, men för att ändå få lite fysisk exercis (och eftersom mina nycklar är tillbaka, och eftersom jag har lovat att mata katten den här veckan) cyklade jag till Spånga.

Jonte och jag var där igår och lämnade tvätt, så jag hängde den innan jag åkte tillbaka. Svetten lackade i solen och fötter och ben ömmade efter cykelturen. Fick meddelande från pappa igår att vi fick ta vad i ville i kylen, så jag tog med mig ett par ägg. Vi har en hel massa ägg hemma hos oss, men jag tänkte att det är ju bättre att jag gör åt deras ägg också, för det är inte kul att komma hem från en semester och hitta ett tjog ruttna ägg i kylen. Inte kul. Så jag tog med mig ett halvdussin i en glasslåda.

Typiskt dåliga saker att ha i cykelkorgen när man cyklar på gropiga vägar nr. 1:
- ÄGG.

Fast på den ljusa sidan hade jag redan vispade ägg till lunchomeletten när jag kom fram.

Nu ska jag återgå till mitt hemmafruliv, städa, diska, bädda... Om nån har en ledig dag eller en ledig halvdag eller en minut över, kom hit? Jag kan baka kakor! (och jag ska baka kanelbullar och jag ska baka bröd).