Släktkalas

Idag är det min sista dag som tonåring. Jag fyller tjugo år imorgon. Jonte har köpt en present till mig idag. Jag har köpt mat och ingredienser till en tårta som jag hoppas ska vara så god som den verkar i receptboken. Det är inte diskat, inte städat och inte förberett. Jag är inte förberedd. Jag har gått i flera veckor och ojat mig över hösten så jag har missat att det faktiskt är imorgon jag fyller år tills Johanna var snäll nog att påminna mig om det. Läskigt. Jag känner mig inte oredo, men jag känner mig inte förberedd.

Idag betalade jag för övrigt in anmälningsavgiften till Bibelinstitutet. Om knappt tre veckor börjar jag skolan. En ny skola, en ny klass, nytt nytt nytt, men för första gången känner jag någon i min klass sen innan, jag inte bara känner. Två av mina absolut bästaste vänner i världen kommer gå i den klassen. Vi kommer reta varandra till vansinne och ha jättekul och finnas nära varandra det här året.

Imorgon är det min födelsedag. Jag har bjudit hit familjen, som inte kommer i fullt antal men som tar med sig en gäst som jag har lite svårt för och så har jag bjudit hit släkt som jag aldrig egentligen har träffat. Vi kanske har setts nån gång när jag var pytteliten, men jag har inget minne av dem. Eller, jag har ett minne av en av dem, jag minns att Sören, farfars kusin, klappade mig på huvudet och sa att sist vi hade setts så kunde jag knappt gå eller nåt i den stilen.

Nu bjuder jag hem dem till mig för att de bor i den här staden. Jag har ju för i hela världen rötter här, även om jag inte har kontakt med dem. Men jag är nervös. Ända sen Johanna åkte vid tvåtiden har jag försökt tänka ordentligt och inte jaga upp mig. Innan dess tittade jag på Roswell med henne. Det finns ju faktiskt ingenting att jaga upp sig för. Ändå är det konstigt. Släkt är underligt.