Jag tror.

När jag var tolv år funderade jag på att bli psykolog och hjälpa typ trettonåriga trasiga tjejer. Jag berättade inte det för så många eftersom jag tänkte att det skulle gå över, att jag skulle växa ifrån det och kanske vilja bli något annat när jag väl blev en trettonårig trasig tjej. Eller när jag slutat vara det. Och mycket riktigt, jag har funderat på om jag skulle kunna livnära mig på skrivande som journalist eller författare, jag har funderat på översättare, jag har funderat på att bara plugga litteraturhistoria hela livet och försöka knipa en plats i Svenska Akademien (glassigt yrke deluxe) men också yrken som man får jobba häcken av sig i, som jurist.

Jag har känt mig osäker. Fram och tillbaka. Men som konfaledare har jag fått prova på att samtala med och vara nära nyblivna tonåringar, innan jag helt glömt och tappat hur jag kände då. Jag har fått vara en ledare, en förebild och ett bollplank och lite har jag landat tillbaka i min tolvårstanke, psykolog. Två funderingar har jag kring vad jag vill specialisera mig på. Traumatiserade barn och så just dessa konfirmationsgamla människor.

Jag tror att Gud har ett stort hjärta för tonåringar. Jag tror att den kärlek jag känner till just den här åldersgruppen är något som Gud har visat mig, att han har öppnat sitt hjärta för mig och den kärlek han känner för dem har smittat mig. Jag tror att Gud kan öppna sitt hjärta för människor och låta dem se och smittas av hans kärlek till omgivningen, inte bara till tonåringar. Vissa får en kärlek till ett land, andra till en stadsdel och åter andra till naturen. Eller vadsomhelst.

Jag tror att man som kristen kan vara använd av Gud.

Jag tror också att man kan bli klar med matte B, även om det är jobbigt.

Lägerläge

Om en stund åker jag på läger är det tänkt. Jag älskar läger. Läger är bland det bästa som finns. Att komma iväg, göra något annat, bli inspirerad, undervisad och vägledd. Slippa bestämma när man ska ta tag i att göra mat. Slippa bestämma när man ska gå upp eller gå och lägga sig. Att ha sitt liv inrutat efter massan. Och lägerledare som är till för att leda, för att svara och för en själv.

För första gången i mitt liv ska jag vara lägerledare. Det känns nervöst och spänt, samtidigt som jag är så glad över att få ge tillbaka, eller ge vidare.

Medan jag springer omkring och försöker få tag på mamma som skulle skjutsa och komma på vad jag ska ta med för kläder kan ni titta på kjolen jag har på mig just nu. Klöverkjolen som jag lyckades spilla foundation på igår. Inte lyckat.

För övrigt är det svårt att fota sig själv med telefonen. Även i spegeln.

Loppisshoppis och sånt.

Ni kanske märkte att jag lämnade bloggen hastigt och lustigt innan för att åka nästan direkt från stugan till Sara i Eskilstuna och bara vara med henne. Jag har saknat att bara vara med Sara jättemycket så det var bra att vi fick vara lite med varandra. Dessutom har jag tittat ikapp Merlin, och det är inte fy skam. Och så tittade jag på Twilight. Min känsla är high school-film med bättre foto. Visst, spännande och så, men rätt platta personer och inte en så trovärdig utveckling (och nej, inte att han är vampyr, det är visserligen inte heller trovärdigt, men det är inte som att jag har problem med överaturliga varelser. Snarare allas känslomässiga utveckling. Och historiens.) Det är så skönt att vara hos Sara och Oskar. De är så fina människor och jag tycker så mycket om dom.

Så har vi loppisshoppat, som vi brukar göra, men vi gick inte bara till Myrorna som vi brukar utan även till Röda Korset och ett antikvariat. Jag köpte en kakburk, ett kjolmönster, två band (på RK), en (Lotta-)bok och en urgammal mönstertidning som saknade ett av bladen (på antikvariatet). Jag funderar på att göra ett riktigt fint inlägg med bilder och allt på vad jag hittade, men jag vet inte var min mobil är så jag kan ta bilder. Iofs skulle jag kunna ta bilder med Jontes mobil, men det är inte lika kul. Och idag satt vi bara och pratade och tittade lite på svtplay tills jag var tvungen att rusa till stationen för att hinna köpa biljett. Fick allra bästa bussplatsen också, den precis bakom utgången så man har fri sikt och kan ha upp knäna utan att den framför suckar och grinar.

Sen åkte jag och Jonte hem och åt och så drog jag med honom på ännu mer loppisshoppis och det blev inte byxmönstret jag ville hitta, för det var sålt, men annat småkrafs för 75 kronor blidde det. Däribland en jättepraktisk ask fylld med knappar, en underkjol till min klöverkjol som är KLAR (fast linningen blev lite tokig) och ett par supertjocka jättelånga sockor som blir jättesköna i höst och vinter. Jonte köpte ett 3000-bitarspussel. Förhoppningsvis är det komplett.

Halmstad

Den här helgen var vi i Halmstad och firade Jojjos mormor som fyllde
år.
Men vi passade även på att vara i stugan som ligger väldigt nära
havet och i morse tog vi en promenad i blåsten.

Riktigt mysigt blåsväder!

Duken som blev en kjol.

På allmän (Saras) begäran kommer lite bilder på det enda hela projekt som blivit klart hittills sen jag köpte symaskinen, förutom fodret som jag bytte i min fantastiska gröna kappa. Jag har gjort lite lagningar och en ändring på en kjol så det blev en klänning och så har jag tänkt en hel del. Men det här är det enda som blivit klart, en rund duk köpt på Röda Korset för 20 kronor blev tillsammans med en dragkedja för en tia och inspiration från UnderbaraClara till en kjol.

Ståendes framför vår bokhylla. Ignorera mina bröst.

Sittandes i soffan. Ignorera min vettskrämda min.

Såhär ser mönstret ut på lite närmare håll

Två saker slår mig.

1. Det är inte väldigt svårt att sy en sån här kjol. Det är verkligen bara att tuta och köra.
2. Vilken förskräcklig duk det här måste ha varit.
   

När man åker samma väg varje dag lär man sig allt möjligt. T.ex.
var dörrarna till pendeltåget stannar.
Snart märker man att dörrarna inte stannar riktigt exakt på samma
ställe varje gång. Men diffar inte mer än en till två meter.

Onödigt vetande?

Syskon

Igår kom tre av mina fem syskon på besök hem till oss och åt varma mackor. Petra håller på att sy en kjol, så hon behövde en dragkedja så hon ville till Röda Korset och köpa en, och jag och Andrea är inte svårövertalade på loppis. Jag köpte ett tyg som ska bli en kjol och nöp i ett mönster och fler tyger och skulle vilja kunna slänga guldpengar omkring mig, för det är ungefär vad tygen kostar där. Lycka är att hitta fina tyger. Men den som gjorde de bästa inköpen var Andrea. Hon köpte en klänning som jag var och tittade på förra veckan, men som var för liten för mig (jag provade den inte då, men igår fick jag inte igen dragkedjan) men satt perfekt på henne. Så fantastiskt fin klänning att man går under. Sjukt fin. Dessutom hittade hon storasystrarna till ett par skor som både hon, Lydia och jag har älskat sönder, ett par blåa med låg klack och groteskt stora rosetter. Fantastiskt.

Samuel och Jonte stannade hemma och spelade tv-spel istället.

På kvällen, efter att Röda Korset hade stängt, kom mamma över på en kopp te för att hämta hem sina barn, men hon lämnade ett eftersom Womba och hans moder behövde sovplats hos oss. Då räcker inte sängarna till, så Petra sov över hos oss. Hon har börjat titta på Alias och älskar det såklart.

Igår fyllde också David år, men jag tänkte göra en present till honom på riktigt istället för att skriva ett facebook-grattis. Det känns liksom bättre. Det har gått lite inflation i grattis tycker jag. Innan när någon sagt grattis så har de faktiskt kommit ihåg en och bemödat sig med ett sms eller ett samtal. Jag har känt mig ihågkommen och viktig. Nu säger man grattis till alla som man är facebook-vän med och den lilla rutan som gör att jag kommer ihåg alla andras födelsedagar är den enda möda man behöver lägga ner för att komma ihåg mig. Inte för att jag blir ledsen för facebook-meddelanden, men det blir ganska opersonligt när man får ett "grattis gumman!" av nån som knappt pratar med en annars.

Och när man skriver sånt här funderar man på vad man har för liv. Jag blir tydligen stött av att folk är artiga nog att säga grattis när folk fyller år, trots att de inte menar det. Då kan man inte ha så stora problem egentligen. Och det är ju alltid en tröst.

Ikväll är det bönegrupp. Det blir förhoppningsvis lika trevligt som vanligt. Innan dess ska jag göra en statistisk undersökning och prata en stund med Josefin om hon har tid. Tidsoptimisten i mig har vaknat igen.