Syskon

Igår kom tre av mina fem syskon på besök hem till oss och åt varma mackor. Petra håller på att sy en kjol, så hon behövde en dragkedja så hon ville till Röda Korset och köpa en, och jag och Andrea är inte svårövertalade på loppis. Jag köpte ett tyg som ska bli en kjol och nöp i ett mönster och fler tyger och skulle vilja kunna slänga guldpengar omkring mig, för det är ungefär vad tygen kostar där. Lycka är att hitta fina tyger. Men den som gjorde de bästa inköpen var Andrea. Hon köpte en klänning som jag var och tittade på förra veckan, men som var för liten för mig (jag provade den inte då, men igår fick jag inte igen dragkedjan) men satt perfekt på henne. Så fantastiskt fin klänning att man går under. Sjukt fin. Dessutom hittade hon storasystrarna till ett par skor som både hon, Lydia och jag har älskat sönder, ett par blåa med låg klack och groteskt stora rosetter. Fantastiskt.

Samuel och Jonte stannade hemma och spelade tv-spel istället.

På kvällen, efter att Röda Korset hade stängt, kom mamma över på en kopp te för att hämta hem sina barn, men hon lämnade ett eftersom Womba och hans moder behövde sovplats hos oss. Då räcker inte sängarna till, så Petra sov över hos oss. Hon har börjat titta på Alias och älskar det såklart.

Igår fyllde också David år, men jag tänkte göra en present till honom på riktigt istället för att skriva ett facebook-grattis. Det känns liksom bättre. Det har gått lite inflation i grattis tycker jag. Innan när någon sagt grattis så har de faktiskt kommit ihåg en och bemödat sig med ett sms eller ett samtal. Jag har känt mig ihågkommen och viktig. Nu säger man grattis till alla som man är facebook-vän med och den lilla rutan som gör att jag kommer ihåg alla andras födelsedagar är den enda möda man behöver lägga ner för att komma ihåg mig. Inte för att jag blir ledsen för facebook-meddelanden, men det blir ganska opersonligt när man får ett "grattis gumman!" av nån som knappt pratar med en annars.

Och när man skriver sånt här funderar man på vad man har för liv. Jag blir tydligen stött av att folk är artiga nog att säga grattis när folk fyller år, trots att de inte menar det. Då kan man inte ha så stora problem egentligen. Och det är ju alltid en tröst.

Ikväll är det bönegrupp. Det blir förhoppningsvis lika trevligt som vanligt. Innan dess ska jag göra en statistisk undersökning och prata en stund med Josefin om hon har tid. Tidsoptimisten i mig har vaknat igen.