Angående syskonskap

Jag är på bussen på väg hem efter att ha sovit på min äldsta systers soffa två nätter. Jag lyssnar på musik i lurar eftersom mannen bakom mig är arg på tele2s bredband som inte vill samarbeta med honom, och att jag läser och skriver bloggar verkar mest göra honom upprörd. Jag läser på en blogg om en tjej som säger att hon inte har en fungerande relation med sin syster, att hon alltid hamnar på kollisionskurs med henne.

Jag har en ganska knepig relation med min äldsta syster, eller egentligen med alla mina syskon. Vi har aldrig umgåtts med varandra eller visat att vi tycker om varandra på riktigt förrän precis nu på sistone. Vi tycker och är både väldigt väldigt lika och väldigt väldigt olika. Jag har tävlat och jag har varit avundsjuk och jag har försökt härma och försökt bryta och allt möjligt, men mest av allt har jag undrat om det någonsin ska gå att få en fungerande relation med mina syskon, fast vi aldrig har pratat med varandra eller umgåtts eller visat något ombryende alls.

Och jag tror att sen i höstas så har vi fått en fungerande relation. Vi pratar inte om särskilt viktiga saker eller närahjärtatsaker så fort vi ser varandra. Det är inte henne jag skulle ringa först om det hände något stort (men jag skulle antagligen ringa alls, och det är en förändring). Men vi vet att vi bryr oss om och tycker om varandra nu, och vi visar det. Vi vet att om vi vill så kommer vi lyssna på varandra och göra vårt bästa för att finnas där. Jag tror inte att man måste känna att ens syskon är ens närmaste vänner. Jag tror inte att ens syskon automatiskt är de som känner en bäst bara för att de sett en börja gå eller börja skolan eller börja gråta nån gång nu och då. Men det är en slags vänskap som inte går över. Syskonskap är ett släktskap.