Symaskinsdilemmat.

Ju mer jag tittar, desto mer kär blir jag i Emerald 183. Problemet är att det saknas en hel del för att ha råd att köpa den ny, och jag hittar ingen som vill bli av med den. Kanske för att alla vill ha kvar den när de har köpt den.

Det som är både bra och dåligt med den är att det är en datoriserad maskin. Bra är att allt blir så mycket enklare. Jag har sytt på datoriserat i högstadiet och det är mycket mindre att tänka på. Mycket mer bara tuta och köra. Och det gillar ju jag. Dessutom är den här ÄNNU mer bara tuta och köra. Samtidigt är datoriserat svårt att laga om det går sönder. Det kan bli kostsamt och jobbigt och ta lång tid. Och det är ju dumt. Och jag menar, både hemma och i skolan har jag för det mesta fått vrida på rattar och komma ihåg trådspänning och nålval och hitodit (vilket inte betyder att jag alltid har gjort det. Hm...) och mekaniska maskiner är både billigare och är lättare att laga. Då har jag kanske till och med råd att köpa en ny en.

Och jag funderar också på det här med andra märken än Husqvarna. Samtidigt vet jag egentligen att Hqv ÄR bäst. Det är också därför de kostar mer. Men folk är nöjda och glada och lyckliga med Pfaff och Singer också. Oh, the dilemma. Nåväl. Lyxproblem. I-landsproblem. Jag har mat och tak och man. Jag borde inte bry mig så mycket om vad det blir för maskin. Dumt av mig att snöa in och bli kär i en lyxvariant.

Mycket symaskiner just nu. Jag skyller på att Jonte inte fyller i med nåt annat. Nu, fortsatt latinplugg! Studenten var det, ja...

Men jag måste också säga att sommarstängt i september inte är riktigt ok. Lördagsstängt är fine by me, men sommarstängt?