Ovissheten

Ikväll känns saker väldigt ovissa. Det känns ungefär som att man är i en berg-och-dalbana precis på krönet av första backen när tåget klickar till och kränger lite och man för en hundradels sekund är helt säker på att något har gått sönder och man kommer bli sittande still i flera timmar. Ungefär så känns det. Fast saftblandat ett till nio i tid.

Tidigare har jag bara trott att jag visste vad ovisshet var. Att inte veta vad jag vill bli när jag blir stor. Att inte veta om jag ska åka in till kyrkan eller inte på fredagkvällen. Att inte veta vad vi ska äta till middag eller vad jag ska äta till frukost eller vad vi ska göra med alla äggen (det brukar lösa sig ganska fort ändå). Men den här gnagande känslan av att inte alls veta någonting, att vara helt och hållet förvirrat borta och utan plan och riktning är oerhört förvirrande.

Men mitt i förvirringen försöker jag hålla fast vid två saker som två olika personer sagt under det senaste året och allteftersom tiden går har det blivit mer och mer tydligt att de här orden är från Gud, i alla fall för mig som tror på Gud. Den första personen är Oscar, en vän till oss som i höstas när jag inte fick jobba en dag sa att jag skulle vara glad över den extra lediga dagen istället för att gräma mig över den förlorade inkomsten. "Herren är vår försörjare och han ser till att vi får allt vi behöver" sa han. Ibland kan jag bli cynisk och tycka att den inställningen är jobbig. Men gång på gång har Oscars ord visat sig stämma.

Den andra personen som sagt kloka ord är min svärmor (för övrigt var mina svärföräldrar och min storasyster här på middag idag, det var trevligt). Hon har någon gång under det gångna året berättat om tiden i Afrika och hur de där var mycket mer beroende av Gud. Därför kändes Gud också mer närvarande, sa hon. "När man inte har allt ordnat och det inte finns några sociala skyddsnät, då blir Gud på något vis mycket påtagligare" sa hon en gång. Och det har också märkts. Ju mindre vi vet om framtiden, desto mer påtaglig känns det som att Gud har gjort sig. Vi kan lita på att han tar hand om oss. Ju mindre riktning och plan vi har, desto lättare är det att följa hans plan. Ju mindre vi har att bygga med, desto mer tydliga blir hans gåvor. Ju mindre vi vet, desto mer kan vi känna att Gud bär oss. Upplever vi det just nu i alla fall.

Jag hoppas bara att vi ska komma ihåg att vi alltid är burna av Gud, även när vårt Paravel är ett riktigt slott och vi är aprika och har en pool.