Mentaliteten att nån annan alltid har det värre är klurig. Vi råkar ut för den redan som barn. När vi tänker att det är hemskanes tråkigt och orättvist att vi måste sitta kvar och äta nån äcklig mat (jag kom inte på nån äcklig mat. Fiskbullar och blodpudding har vi aldrig ätit hemma och ärtsoppa, spenat och bruna bönor tycker jag är gott, så det har ingen behövt tvinga i mig...) så säger föräldrarna "Tänk på de stackars barnen i Afrika". I skolan skulle vi också tänka på barnen i Afrika som inte ville nåt hellre än att gå i skolan och få lära sig läsa och räkna och skriva. De flesta av oss har åtminstone en gång tänkt att de stackars barnen i Afrika inte vet vad det är de önskar.
När man blir äldre och inser att barnen i Afrika inte blir lyckligare av att jag äter upp, men att min kropp mår bra av en allsidig kost, är det andra saker som kan kännas jobbiga. Läxor till exempel. Som sammare har jag alltid fått höra att de stackars naturarna har det värre. Vilka naturarna jämför sig med vet jag inte. Andrea, vem hade mer läxor än ni?
När man har en sjuka eller en skada kan man också alltid hitta nån som har det värre, nån vars historia är mer osannolik, någon med olyckligare barndom eller mer destruktiva förhållanden. Det är alltid någon som har det värre.
Ibland får man skuldkänslor av den här mentaliteten. Man tycker sig inte ha rätt att tycka någonting är jobbigt, för det finns alltid någon som har det värre. Och så tycker man saker är jobbigt ändå och så mår man dåligt inte bara för att det är jobbigt utan också för att man inte får må dåligt. Ibland är den här tanken bara en spark i baken. Man får inse att man har det rätt bra ändå och att det faktiskt inte är så jobbigt som man tänkt sig.
Jag tror jag fortfarande bara tror jag vet vad ovisshet är...
Seb Recenserar Återvänder...snart!
9 år sedan
4 kommentarer:
Vi naturare fick alltid veta att sammarna visst hade det värre, eftersom de inte hade läxor utan något mycket värre: uppsatser. Samt naturligtvis alla IB:are och/eller studerande i asiatiska länder och så...
Chesterton menade på att det finns ett säkert sätt att bli nöjd: att släppa på begäret, i stället för att uppfylla varje önskning...
En kompis till mig sa en gång en rad ord: man ska inte jämföra sig med någon annan.
Om man använder de orden så får man visst tycka att man har det svårt, jobbigt och eländigt. Det man som människa bör lära sig är att inte undertrycka känslor och att hantera dem. För när man tänkt att "jag har det så illa" ska man ju komma ut på andra sidan. Kanske kommer man på att: ja jag har fått ryggskott men jag får hjälp av min kära vän/mamma/partner/sjukvården/massageterapeuten. Och för att få hjälp måste man be om den. Då har man varit handlingskraftig också.
Så tänker jag. Kanske hänger det inte alls ihop med ditt inlägg?
Varför är det alltid meckigt att lämna kommentar här. Är det bara jag som har det så?
för min del var det nog så att man jämförde med de olika åren... i ettan var det: vi ska vara glada nu, för nästa år blir det värre. i tvåan både tröstade man sig själv med att trean skulle bli lite friare och så sa man att universitetet och högskolan minsann är värre... så vi naturare hade det alltid värst... typ.
Skicka en kommentar