Som att leva

Min Stockholmsresa var ju faktiskt inte bara för jobbet. Jag åkte även till min käraste Sara som fyllde 20 år i lördags! Sara är en fantastiskt underbar vän. Jag älskar henne beyond words. Jag önskar alla en sådan vänskap som vi har, för jag tror sannerligen att världen skulle vara en bättre plats om alla hade en sån vän som hon! Hon är värd typ alla grattis som finns och det var ett jättetrevligt kalas och övernattning.

Och så visade hon upp lägenheten också! Det har varit en del krångel med hyresvärden, men jag måste säga att den var enorm! Fy vad kul att få ha så mycket plats att inreda! Även om jag just nu mest bara vill ha ett eget kylskåp, med en hylla till mejerivaror, en låda till grönisar, en hylla till burkar... Få plats att köpa både juice, mjölk och yoghurt. Men sen, när jag har fått det kommer jag nog vilja ha ett riktigt vardagsrum med plats för vänner.

Jag har också under min tur återuppväckt ett beroende. Inte kaffet, det har jag aldrig sövt, så det kunde jag inte väcka. Eller, jag har ju sövt det en gång, i nian när jag fick hjärtklappning av min medicin när jag blandade med kaffe. Då trappade jag ner från +3 koppar om dagen till en kopp i veckan med omedelbar verkan. Det var inte kul. Maken till irriterad och nervös människa har jag inte sett (om man inte läser det bokstavligt som min make, för det har jag, han gick till skolan nyss... Det var för övrigt han som verkställde domen.)

Nej, ett annat beroende. Mitt PocketShop-beroende. När jag skulle åka till Sara gick jag förbi PocketShop på Cityterminalen. Och kom ut 65:- fattigare och en fantastisk läsupplevelse rikare, även om jag inte är klar än med hela boken, bestående av ett antal noveller, ett drama och dagböcker. Victoria Benedictsson. Sjukt bra och inspirerande. Tänkte dela med mig av en liten bit jag läste igår till alla som vill skriva men inte vågar, som jag ungefär:

"Det är ett stort fel att du i långa tider kan gå och dra dig för att skriva ett utkast därföre att formen blir skrovlig och full av luckor. Skriv ändå. - Skrovligheterna kunna nog avjämnas, luckorna fyllas"

Jag är ganska ofta rädd för att skriva. Just för att det kanske inte alls blir bra och jag inte lyckas och någon kanske läser och det blir bara jobbigt sen. Men det är ju så sant. Skrovligheterna kunna nog avjämnas, luckorna fyllas, om jag bara skrev. Det är ju lättare att binda ihop en historia där man skrivit ett gäng episoder än att skriva en roman i ett streck. Samma med livet. Så många som är rädda för att växa upp för att de är rädda för att deras liv och verk ska bli ofullständigt, meningslöst, tråkigt. Men om man inte ens börjar finns det ju inget alls av det.